Varje kväll har jag min lilla egna stund, alleles allena framför datorn. Då sysslar jag med en utav mina favorit tidsfördriv. Nämligen spana på hus.
Min plan (kanske lite lösa plan men ändock en plan) är att kunna flytta till någonting eget om 5 år. Då är jag 30. Tills dess kommer jag bo i 3:a och barnen kommer att dela rum. Och jag kommer att spara pengar. Spara, spara, spara. Det är alltid lättare att spara när man kan se ett mål. När det finns en mening. När man vet att det inte kommer att funka annars. Jag lever gärna på minus NU, om jag vet att jag kommer få uppbackning för det SEN.
Min dröm är att kunna köpa ett delvis rustat hus och rusta upp resten själv. Jag vill inte behöva göra massiva rustningar (som att behöva flytta väggar, lägga om taket direkt vid inflytt, måla om hela fasaden, byta ut hela köket eller kakla om hela badrummet osv) men jag vill inte flytta in i ett hus i toppskick. Ett stort intresse jag har (som märks av hemma) är ju just att rusta och bona in mig. Sätta min egen prägling. Jag kommer alltså att behöva ett renoveringskapital samt en insats, och helst vill jag inte behöva låna även till topplånet. Och pantbrev mm vill jag kunna betala med egna pengar. Och då ändå ha en mindre summa kvar till eventuella extra utgifter om någonting oförutsett händer. Det är alltså en ganska massiv summa jag vill spara till. Och en liten inkomst att spara på. Men jag har gett mig fan. Jag har bilden så tydlig i huvudet. Fem år får det ta. Om fem år är Teodor 8 år. Och Vilgot 6 år. Då ska de ha varsitt rum.
Kraven är många, och inspirationen flödar. Så jag tittar på hus, drömmer mig bort. Fantiserar om framtiden.
Det ultimata i min värld vore ett enplans radhus eller kedjehus. Ogärna större än 110 kvm. Friköpt tomt.
30 år gammal. Bara 5 år kvar... Det känns lite konstigt att tänka så. Men ändå lite tryggt på något sätt.