Grattis på 8 månaders dagen lilla fisunge! Älskar dig till månen och tillbaka och lite till!

(Vilgot har studerat mig lite väl mycket, och gör samma sak med sin tunga som jag brukar göra, dvs tvinna den i munnen så att det ser helskumt ut ;))

Vilgot har hittills vaknat 6 gånger denna kväll. Jag ser inte fram emot natten. Han har humor den där killen. Verkligen.
(Sov unge, sooooooov!)

Sådär, BVC för bägge grabbsen är avklarad. Nu kan man pusta ut. Fast det gick relativt smärtfritt ändå. Vi lekte av oss i snön innan och var hemifrån 10:30-15:00, så nu har mycket av dagen passerat och jag har tryckt i ungarna lite pölsa och den lille ligger och snackar goja i sin säng, trött som en liten bökgris. Den store sitter och är sur för att han inte får kakor... Vilka bekymmer!
I alla fall, Vilgot hade vuxit ca 1 cm sedan senast. Han växer fortfarande långsamt och börjar bli en liten pluttkille igen, precis som när han var nyfödd. Det är det jag måste ha i beaktande också, säger BVC. Att han är en liten kille som helt plötsligt rushade i vikt och längd efter en sjukdomsperiod. Han är antagligen liten i sig men under sin extra tillväxt var han "normalstor" (det är han ju nu också, lite mindre bara). I alla fall, här kommer hans siffror:
Vikt: 8615 gram
Längd: 69,1 cm
Huvud: 43,5 cm
Och här kommer Teodors siffror i exakt samma ålder:
Vikt: 9175 gram
Längd: 71,2 cm
Huvud: 45 cm
Och såhär såg Teodors mått ut idag, han vägdes och mättes ju han också:
Vikt: 15,2 kg
Längd: 95 cm
Huvud: 50,5 cm
Nu blev det mycket siffror samtidigt, hoppas ni som är intresserade hängde med... Det gick jättebra för Teodor med bild- och talförståelse, han pratade superbra och fick en massa plus i kanten. Han kunde ju även det fysiska som man vid 3 år ska kunna (sparka boll, hoppa jämfota osv). Vår BVC tant tyckte även att det var jättepositivt att han får lära sig lite teckenspråk också, hon har visst själv vuxit upp med två döva föräldrar så det var lite kul.
Ja, mer spännande än så blev det inte idag men det räcker väl. Jo, jag fick lite positiv feedback också på att jag fortfarande ammar så pass ofta. Känns skönt att få höra lite att det man gör är bra när man är helt slut och undrar vad meningen är...

Lite julpynt blev det idag ändå. Och lite mer städat än det var igår. Kläder hänger på tork överallt och gör mig allmänt tokig - vid omtapetseringen och utrensningen av barnrummet hittades ett och annat klädesplagg plus gardiner vilket resulterat i att tvättkorgen har svämmat över i ett par dagar.

Jag tog mig för att måla första lagret färg på barnstolarna. Vitt vitt vitt. Det blir fint. Jag kanske ska bli barnrumsdesigner när jag blir stor (fast nä jag skulle aldrig någonsin orka och dessutom är jag faktiskt ganska okreativ, för att vara en kreativ person alltså). Jag gillar de här små "rycken" jag får ibland, när saker och ting blir gjorda. Det är så härligt när det är klart ju!
Men nu ska jag äta lite mer kladdkaka och titta lite på tv och njuta lite av tystnaden. Världens finaste Teodor klappade mig lite på kinden ikväll och sa att jag är världens bästa mamma och att hans rum blev härligt och fint. Gissa om sånt värmer?! Som att sitta i en bastu ska jag säga er ;)

Diverse smått ska väl köpas till också...

Lampa och rullgardin med stjärnor på och vita hyllplan att ställa böckerna på. Och så sängen då såklart. Jag-kommer-bli-ruinerad-AB. Så ska min nya firma heta.

De överjävligaste tapeterna ever... De bara går sönder och är allmänt jobbiga = urkass kvalité på billigt skit. Men men, upp kommer de väl i alla fall.. Sedan om det blir bra eller ej är ju en annan fråga... Men jag tänkte visa lite hur det blir, jag är långt ifrån klar (går liksom inte så fort med två barn hemma) men en bit har jag kommit i alla fall.

En dröm om vitlackerade trägolv och stora välvda fönster men nischer att krypa in i. En dröm om mönstrade tapeter och sobra färger. Skönlitteratur i otal. En dröm om en säng som endast befolkas av mig själv och som luktar nytvättat istället för bröstmjölk, sandlåda och otvättad snuttekudde. En dröm om ett kök där bänkytorna räcker till och där disken försvinner ut i tomma intet.
Drömmar ja, de är många. Det är så mycket man önskar sig här i livet. Obegränsad ekonomi och friska barn. Längre hår och mindre näsa. Trevligare grannar och snö som försvinner utan att först bli till oframkomlig slask. Ostörd nattsömn. Och så tror man om man bara får det där lilla som man önskar sig så kommer livet blir så mycket lättare, så mycket bättre. Men det kanske är dags för erfarenheten att tala sitt tydliga språk nu; den enda som kan förändra vardagen är du själv. Det är inte ekonomin det är fel på - det är ditt tänkande som måste justeras. Vi lever i en "vill ha kultur". Det är lättare sagt än gjort att bryta sig fri. Alltid är gräset grönare på andra sidan.
Lite morgonfilosofi såhär klockan nio. Morgonkaffet är drucket och jag ska tapetsera vidare snart. Men just nu sitter Teodor och kramar min arm och säger "Nu myyyser vi mamma" och då vill jag gärna sitta kvar ett tag till.

Nu, gott folk, så ska jag inte gå utanför min dörr mer idag! Pust, vad trött jag är nu. Gick i alla fall och hämtade åkpåsen och passade på att köpa lite pepparkakor.

Vi gick alltså till Caparol och fixade tapeter! Men det var allt annat än "bara och bara" med det lilla företagandet. Först så gick vi alltså på en isig Kaserngata över bron och höll på att halka tusen gånger. Sedan skulle vi (läs: lilla mamman) lokalisera själva butiken med tapeter vilket tog sin lilla stund. Det var dessutom längre bort än jag trott. Sedan skulle vi in, och då gick det faktiskt strålande - de hade en lekhörna och Teodor satte fast med tågbanan direkt. Jag valde tapeter och det gick snabbt och smärtfritt. Teodor städade undan efter sig och alla var glada och nöjda och vi begav oss mot McDonalds vid mitt jobb för kidet hade blivit lovad en hamburgare. Han började tjata om det imorse av någon anledning. Nu var det ju bara så att i vagnen hade jag numera 6 st tapetrullar, 5 liter tapetklister och 3 liter spackel.... Plus en bebis som nu hunnit bli trött på äventyret och en 3 åring som hade brått till sin hamburgare. Jaja. Det gick i alla fall. Så kommer vi då fram till donken och Teodor ser självklart genast ballongerna. Jag säger direkt NEJ, en ballong kommer att blåsa bort och då blir det hus i helvete (det blåser ju fasiken orkan ute till råga på allt). Han accepterar och nöjer sig med burgaren. Men det tar ett tag att få hamburgaren, så kassörskan säger snällt "Du får ta en ballong sålänge!". Teodor blir såklart överlycklig och tar det som ett klartecken och går och norpar en ballong. Och självklart på vägen hem sedan så blåser ballongjäveln bort och Teodor gråter i förtvivlan i tio minuter. Ovanpå det så har Vilgot lessnat helt och är dessutom både trött och hungrig och sitter i vagnen och skriker som en blådåre. Det är motvind och vagnen är överbelastad med sisådär tio kilo och jag stretar på medan två killar skriker och gråter. Härligt va? Behöver jag säga att det blev en del "faaaan!" från min del? ;)

Nåväl, hem kom vi, efter ungefär två timmar. Och Vilgot somnade i vagnen till slut. Och Teodor kom över sin ballongförlust till slut. Och nu har jag tapeter och klister och spackel hemma. Och jag har monterat ner våningssängen helt själv med två barn i hasorna. Och faktiskt, speciellt sådana här dagar, så känner jag mig lite som superwoman. Helt oövervinnerlig.
Och som en härlig bonus ska jag, när vi återhämtat oss, gå och hämta Vilgots nya fina åkpåse som jag beställde för en vecka sedan. Sen blir det inte så mycker mer gjort idag, för jag är helt slut.

Jag hade hoppats på att Teodors ögon skulle vara bättre idag, för igår på eftermiddagen/kvällen var det inga problem alls. Men när vi vaknade imorse så var de ihopklistrade igen. Han mår dock prima idag och är glad och go. Hoppas att Vilgot slipper smittas... Det rinner ingenting ur Teodors ögon i alla fall som det brukar göra vid hans ögoninflammationer, det är bara geggigt.

Teodor drömde inatt; han vaknade och satte sig upp och sa "Mamma, nu kom alla fåglarna. Massa massa fåglar." Öh? Jag puttade omkull honom och så somnade han direkt om. Han var inte ledsen eller så, men jag som har sett en massa skräckisar med fåglar tyckte att det var lite obehagligt ;)

Får se om jag orkar ta mig till Caparol för att hämta tapeterna. Skulle vara skönt att ha det "klart" innan Teodors kalas. Men det är mycket som skall göras först - måste rensa ut det förbannade rummet som är fullt av leksaker ÖVERALLT samt montera ner sängen, ställa ner liggdelen till vagnen i förrådet, laga byrån som står därinne och har varit sönder i typ ett år osv osv... Ja, det är mycket som ska fixas. Jag tänkte faktiskt sno den ena byrån (den i ek) och ställa i mitt rum sen. De har ju en med tre lådor där bara en låda används just nu så de klarar sig nog. SÅ mycket kläder har faktiskt inte mina kids. Jag har väl prioriterat annat än fina kläder antar jag.

Och i övrigt så är det kallt (brr) och jag är lite ledsen över att det snart är december, och sedan 2011! Hur gick det till? Det var liksom snart 8 månader sedan jag födde Vilgot... Bara 4 månader kvar till han fyller 1 år. Och Teodor, som fyller 3 år om bara 10 dagar... I ständig utveckling, bägge två. Med ständig kärlek, alltid. Jisses vad jag älskar dessa barn.

Nu är en rekvisition skickad till Caparol här i Gävle, så imorgon ska jag iväg och hämta ut tapeter, klister och spackel och göra om inne i kidsens rum. Förhoppningsvis med positiv effekt... Som typ att Teodor ska vilja sova därinne igen. Det är ett glest tapetsortiment som erbjuds och absolut inget i barnväg och inget färgglatt (typiskt) och jag vill inte lägga mellanskillnad för jag är SNÅL! men jag tror att jag har hittat på nåt som kanske kan funka.
Vi har nyss bakat sockerkaka jag och Teddelorus Rex och snart ska jag börja fixa med en tidig middag (så blir det när man vaknar hur tidigt på morgonen som helst; tidig frukost = tidig lunch = tidig middag = kvällsmacka). Aja. Adios amigos!

NU börjar Vilgot rulla åt var och varannat håll. Från mage till rygg och rygg till mage. Speciellt gärna i sängen tydligen, så nu vaknar han fler gånger än vanligt (hur det nu är möjligt) och gnäller över en fot som fastnat eller att huvudet hamnat under spjälsängsskyddet (fråga mig inte hur han lyckades med det...).
Jag har slutat oroa mig lite (tror och hoppas jag) över hans sena utveckling. Kanske oroar jag mig inte bara för att Teodor var väldigt tidig utan också för att det bara är de tidiga barnen man hör om. Barnens utveckling är ju någonting som man disskuterar vitt och brett och varje gång barnet lär sig någonting nytt så är det så speciellt och roligt och häftigt. Men de där barnen som inte riktigt vill ta de där framstegen i springande takt glöms liksom bort. "De är ju inte lika roliga! De gör ju ingenting!" Men jag kanske ska skapa en ny trend? Det är häftigt - och SKÖNT - att ha en son som ligger still och man kan fixa och dona lite med annat. En son som inte klättrar på borden eller river ur bokhyllan. En son som inte ramlar och slår sig och som man inte måste plocka bort en massa saker ifrån. En 8 månaders som ligger still och tycker att åla, krypa, sitta och stå är överkurs. Men en 8 månaders som härmas exeptionellt bra de flesta ljud han hör, som klappar händerna och kan säga enstaka ord. Som skrattar och äter och ammas och har två tänder. En helt normal 8 månaders bebisälskling.

Och den andre mannen i mitt hus har fått ögoninflammation så vi blir hemmavarande idag och imorgon. Igår var jag och V hemma hos Ammie (med Hugo) och det blev en del promenad + att jag gick till stan med kidsen sen för att köpa en lekhjälm (typ pulkahjälm) och jag var allmänt slutkörd igår när jag kom hem. Jag skulle mer än gärna velat ha lite lugn och ro idag med en storunge på förskola, men men, shit happens. Hoppas han blir kvitt geggat snabbt och smärtfritt.

Oj oj vad mycket man påverkar sina barn i sina sämre stunder. Jag säger ofta att Teodor ska göra si eller så för annars kommer jag bli förbannad. Självklart blir han förbannad om jag då gör någonting som han inte håller med om.
(Men det var så ruskigt roligt att se och höra honom att jag fick bita mig i läppen för att inte börja asgarva. Jag måste ju självklart ta honom seriös fastän han låter så söt, han känner ju det han känner)
Han gick i alla fall och la sig till slut - och somnade på en sekund ungefär. Mitt lilla hjärta ♥

Jag måste göra någonting kreativt snart, annars blir jag tokig. Jag funderar på att ändå ta erbjudandet om gratis tapeter och göra om ungarnas rum. Bara för att ha någonting att sysselsätta mig med. För att hindra mig själv från att bli tokig av otillfredsställd skaparglädje. För vad ska jag annars ta mig för? Jag vill pyssla med någonting kreativt men inspirationen är obefintlig. Då är tapeter och budgetinredning good shit.

Ja, ordningen är återställd i alla fall. Pia, Roger och Max kom förbi en sväng och skjutsade sedan pappa N till tåget. Han befinner sig nu åter hemma i Östersund. Nästa vända blir om två veckor när vi ska fira Teodor. Det blir bara släkt som firar, jag orkar inte mer än så. Uppdelat på två dagar. För att minimera ljudnivån och minska risken för  att få extremt övertrötta barn.

Äh, nu orkar jag inte skriva mer. Natti!

 

Teodor fick sin 3 års present lite tidigare och konverterade till Lazio (till pappa Ns förtret haha), det var en liten hockeyliga sittandes i soffan här hemma och jag förbannar lite att jag inte äger en bättre kamera, men jag fotograferar så sällan nu för tiden att det nog ändå kvittar lika. Man ser ju vilka det är på bilderna i alla fall.

Även jag fick present, och den sitter jag och njuter av nu; choklad och espressokaffe. Kaffet får vänta på sig men choklad mumsas på. Det är nåt skit på tvn, pappan är ute och "slirar" med kompisar och kidsen sussar så sött. Jag ska nog snart gå och göra säng jag med.

Helgen har hittills varit... Psykiskt utmattande. Men ungarna har varit glada åt fullt ös även om Teodor är lite väl mammig just nu. Mamma hit och mamma dit. Och idag för första gången fick jag erfara för en kort sekund hur det är att ha ett blygt barn - Teodor gömde sig under min jacka idag! Fast han kom ut rätt fort och var sitt vanliga, sociala själv igen.

Och, icke att förglömma: Vilgot fick sin första tand inatt!!! Woho!!

 

Pappa N är här, och snart kommer farbror Fredrik, Marie och Benji hit. Jag ska fixa naglarna och sen ska vi till IKEA. Imorgon kommer Stoffe och Farida (som jag har längtat!) och på söndag åker pappa N hem till Östersund igen. Så det blir nog inte direkt så mycket bloggat under helgen. Men uppdatering kommer (nog) på söndag kväll. Trevlig helg!

Teodor är inne i någon sorts extrem självbekräftelseperiod/fas eller liknande. Jag håller på att gå taket, för gud vad jobbig han är. Jag kan i princip inte säga en enda sak utan att han faller i tårar och skriker "kraaaam". Det är som att han tror att jag ska överge honom så fort jag säger minsta lilla knyst. Det kanske inte låter som ett stort problem, men när man har en 3 åring som hänger i ens ben och är helt förtvivlad och samtidigt ska ta hand om en bebis som gärna kastar sig bakåt titt som tätt så blir det liksom ett lite större problem. Om jag tar ett steg åt höger så skriker Teodor att jag inte får lämna honom och tar jag ett steg åt vänster så skriker Vilgot... Gaaah! Synd att den mänskliga anatomin inte är delbar, för jag hade gärna gjort mig själv till en dublett...

Jag känner att jag måste hitta mig en sysselsättning snart, om jag inte ska bli helt tokig. Dagarna är same-same och man blir ju lite knäpp av att spendera dygnets 24 timmar med ständiga ögon i nacken och påpassning. Men vad kan man hitta på som inte är dyrt? Öppna förskolan känns mest som en pina för där är det ju bara ännu fler barn som skriker och gör att mina öron blöder.. Plus att man måste hålla extra koll på sina ungar när man är där - dolda faror överallt och framförallt så kan min treåring VARA en dold fara om man inte passar sig. Till exempel mosa en bebis eller någonting annat icke önskvärt.

Imorgon bitti kommer i alla fall pappa N. Då blir det kanske lite lugnare här hemma, för min del i alla fall ;)
Illamående har jag varit idag också. Jag blir alltid livrädd när jag blir illamående för jag blir direkt påmind om när Teodor var ett år och jag fick vinterkräksjukan och spydde så att kroppen hamnade i chock och jag bara skakade. Och för varje gång jag spydde så började Teodor grina och jag fick springa fram och tillbaka mellan spjälsängen och toaletten och var så slut att jag inte ens visste vad jag gjorde tillslut. Nä fy, det var inte kul. Det var inte kul att vara kräksjuk när jag var gravid med Vilgot heller. Får se om vi klarar oss i år. Det är väl tveksamt eftersom jag tydligen har en fabless för den där jäkla sjukan (som ju dessutom härjar fritt på förskolan titt som tätt).

Hur lätt är det att bibehålla bildflödet i en blogg när man har en son som skriker: "Neeeeej jag viiill iiiiinte bli foootaaaad!" varje gång kameran kommer fram, och en annan son som slänger sig bakåt varje gång han sitter så att han riskerar en spräckt skalle om man inte konstant lurpassar bakom honom? Inte så lätt skulle jag vilja påstå!
Men det är en bra morgon, för oavsett om man tycker om vintern eller ej, så är det ju himla svårt att inte se hur vackert det faktiskt är men snötäckta kala grenar och hustak. När allt är stilla och nästan ingen människa är ute (som på väg till förskolan, då har alla barnen redan börjat sin skoldag och alla - ja de flesta - vuxna sina jobb), då är det så fint att man nästan vill skynda hem och skriva en dikt eller nåt. Fast jag har aldrig förstått grejen med dikter.
Nåväl, kaffet är upphällt, lillskrot sover och choklad är handlad för att lyxa till tisdagsmorgonen lite. Jag ska försöka komma mig för att skriva lite, annars ska jag bara vila. Teodor var lycklig i morse att det fanns så mycket fin snö ute, han har varit på strålande humör hela morgonen faktiskt, och hela promenaden till förskolan som han gick själv (ståbräda är ingen hit i sådana här väderlag) trallade han på och "ååh"-ade och "wooow"-ade åt all snö.

Nä, det blev inget. Och nyckfull som jag är så tänker jag att då går jag tillbaka till min ursprungsplan; att spara till jag får råd att köpa eget. Jag orkar inte sitta vid datorn och jaga radhus. Det finns så mycket annat jag kan lägga min tid på. Och jag överlever ju i denna lägenhet också. Den är inte fy skam. Vi får plats mer än väl, planlösningen är helt okej och jag har ju faktiskt en trappfobi och jag vet ju inte hur det skulle gå i ett radhus med trappa då... Och hur kul är det egentligen att springa upp och ner för en trappa när man har en son som vaknar ungefär hundra gånger på en kväll egentligen?
Lite ledsen är jag såklart. Jag hade sett oss bo där i min inre syn. Jag hade sett hur bra livet skulle bli. Fast det där med att livet blir bra är ju bara naivt tänkande, det vet jag ju. Förändringarna sitter djupare än ett bostadsbyte om man vill må bättre.
Jag riktar in mina tankar mer på barnvagnsbyte iställe. Och på fortsatt utrensning av lägenheten. Det är sådan skön känsla när man gör sig av med sånt som bara legat och skräpat. Jag har en hel del som ska iväg till bemannad återvinningscentral men jag behöver en bil för det så det får vänta på sig. Och så en del grejer som ska till Röda Korset.

Jag har hittat mig en barnvagn. Har länge varit ute efter en sulky, men inte känt att någon varit klockren. Länge har jag varit inne på en Brio Race men den har inte fullt liggläge och styret är lite för högt för den korta mamman. Jag har inte hittat någonting annat som lockat, förrän nu!
Kronans sulky: Sulkyvagn, vikt 12.5 kg. För barn 6 mån - ca 4 år. Fullt liggläge, inbyggt solskydd i sufletten, inbyggt insektsnät i sufletten, rymlig varukorg, funkar bra med ståbräda, reglerbart handtag för oss kortisar, levereras i en väska (det tyckte jag var lite skoj). Nackdel: endast framåtvänd, precis som alla andra sulkys... Kostar ca 2700 kronor. Jag hoppas att jag får minst 3500 för min gamla vagn. Förhoppningsvis 4000. Så vad tycker ni? Does it look goooood?

Jag har gett mig fan på att jag ska flytta till radhus inom kort. Sedan om inom kort är om ett halvår eller om fem år - det får tiden utvisa. Men i och med att jag gett mig fan på det så har jag också bestämt mig för att få bukt med mitt samlarbeteende. För att underlätta en framtida flytt. Och steg ett är att KASTA. En massa saker. Inte bara samla ihop och sedan ändå bara plocka upp det igen utan faktiskt SLÄNGA SKITEN. Och idag gjorde jag det! Jag faktiskt slängde 3 överfyllda pappkassar med papper. Jag har inte ens kommit halvvägs... Men nu är jag på gång! Jag ska övervinna mig själv! Jag fick lite lätt ångest när jag hade lagt papperna i containern, men ett barn på magen i sjalen och ett barn i handen underlättade det hela - jag hann ju knappt reflektera över vad jag gjorde ;)

För er som känner mig lite mer så kommer ni se att detta är någonting speciellt. För er andra - äh, ni kan ju låtsas att ni fattar ;)

Jag är inte så mycket för det där med millimeterrättvisa. Att livet är som det är kan jag acceptera. Jag är inte den som sitter och tycker synd om mig själv på min fritid även om jag för tillfället skulle vilja banka huvudet i väggen bara för att få sova lite... Men, jag tycker att jag borde få ett break snart? Att det borde få flyta lite för mig. Jag kan sitta och intala mig själv att det finns miljontals människor ute i världen som svälter, utnyttjas, misshandlas, mördas... Men det hjälper ju inte nämnvärt. Jag tycker ändå att livet är orättvist för MIG! Jag älskar mina barn, till månen och tillbaka och hundra vändor till, men jag är utsliten, slutkörd, kastad i backen. Detta år har det varit smäll på smäll på smäll. Aldrig en chans att få andas och hitta mig själv i allt kaos. Alltid någon som konstant vill ha uppmärksamhet. Att vara småbarnsförälder ensam på heltid är ingen barnlek. Och samtidigt så vill jag inte beklaga mig - det här VAR och ÄR mitt val. Mina barn är helt ovärderliga och utan dom skulle tiden bara stanna och jorden skulle aldrig börja snurra igen. Jag är tacksam för att de finns. Men när ska jag hinna känna den där tacksamheten? Den överröstas ju av barnskrik, blöjbyten, tandborstningar, matningar, sjukdomar och åter sjukdomar, trotsåldrar och så allt det där vuxenstuffet - förhållande och ekonomi och sånt - som tar ut sin rätt (minst sagt).
Men jag vill inte bli kvitt vardagen, jag gillar vardagen. Gillar alla småglimtar som gör att man smilar så kinderna nästan spricker och gillar surläppar och pruttljud och äckelminer vid maten. Gillar allt det där. Men jag vill att det ska flyta på lite med allt annat, så att jag har en chans att verkligen njuta av den där vardagen som jag lever i nu. Så att jag kan njuta av mina barn under min föräldraledighet. Men ingenting går så värst bra just nu. Det är som upprepade käftsmällar dygnet runt och ja, jag är golvad för länge sen.
Allt jag begär är lite medvind. Lite tur i oturen ibland om man så vill. Inte BARA en massa otur hela tiden. Min hjärna överhettas dagligen av oro för mina barn, mest Vilgot, för alltid är det nåt med den älskade lilla människan. Att jag knappt fått sova på över fyra månader gör väl sitt till. Ett inställt bröllop gör nog sitt till det också. Och känslan av utsatthet; att inte ha något skyddsnät nära inpå. Tanken: Tänk om något händer nu? Tänk om jag eller något av barnen skadas? Tänk om jag inte kan larma om någonting händer?
Nu ber jag om, inte millimeterrättvisa, men någon jäkla rättvisa.
Jag skulle vilja börja med mina första önskningar: Ingen svält i världen och ett radhus till mig.

Sådärja, nu fick jag ur mig lite i alla fall. Tack och bock.

Natten spederades i feberns anda. När vi vaknade var Teodor lite piggare och lite mindre febrig och Vilgot var lite snorigare.. De har hållt gott humör idag i alla fall bägge två och de sover redan - vi vaknade nämligen omkring fyra imorse. Sedan låg vi och kurade oss i sängen fram till sju. Det bästa med sjuka barn är att det är så kramsjuka av sig ;) Teodor brukar aldrig annars ha ro att bara sitta/ligga och kramas men idag har han velat vara nära och gosat in sig hos mig och bara myst. Och Vilgot har blivit en riktigt kaxpelle på sista tiden! Han snor leksaker och kaxar ifrån som attan! Lappar till Teodor och nästan hånskrattar... Han har blivit en riktig liten mupp. Det är hur kul som helst att se. Ännu är han för liten för att fatta men jag säger ju ändå till såklart, men det är superkul att se, syskonkivet. Det får jag äta upp sen när de krigar för fullt, men det får jag ta. Just nu njuter jag av en lillebror som mallar sig mot storebrorsan.

Ja, pang sa det, sedan fick Teodor uppemot 40 grader i feber och sömnade på vardagsrumsgolvet. Jag har lyckats flytta honom till sängen samt fått i honom alvedon men han hyperventilerar och vill inte ens äta glass. Han vill heller inte dricka och har knappt ätit alls på hela dagen. Min tuffa stora lilla prinskorv! Lagom lägligt också, nu när helgen kommer. Kul om man ska behöva sitta på jourläkarmottagningen och vänta i hundra år. Jag hoppas att det är snabbt övergående och att han mår bättre imorgon.

Vaknar efter en helvetesnatt och önskar att jag inte kunde vakna alls, men det måste jag ju. Går genast och öppnar paketet i skåpet i köket som mamma köpte för hundra år sen med löfte om att jag skulle vänta till födelsedagen. Jag är en ordentlig tös så jag höll mitt löfte och tur det, för idag var verkligen dagen då jag behövde mig ett gott skratt. Och vem blir inte glad när man får läsa om en pappa som dansat snoppdansen för sina barn tills de kiknat av skratt bara för att de ska få i sig sin medicin... Jag har alltså fått Föräldrarnas Tvärtemotbok, och denna ska jag läsa från pärm till pärm idag och bli riktigt glad! Så dä så!

Den negativa stämningen har hopat sig här i veckan. Det har varit en kass vecka helt enkelt. Sömnbrist, trotsbarn och mycket stress och förhoppningar och mycket spring hit och dit och trötta utropstecken överallt. Det har varit skrikande barn, en sur mamma, långa nätter och ännu längre dagar, dåligt med mat för min del då jag hela tiden glömmer att äta och ja, helt enkelt pest och pina. Vilket också visar sig i bloggen då jag spyr ut min galla.

Men det finns positiva saker också. Som att Teodor viskar att jag är hans bästaste mamma (bland dom han har att välja mellan?) och att han älskar mig mest i världen. Och att Vilgot fortsätter att utveckla sin motorik; sitter allt längre stunder utan att tippa, nästan rullar från rygg till mage, ålar bakåt en ganska bra bit och fortsätter att klappa händerna och övar på olika ljud och stavelser. Och Teodor pratar mer och mer, lär sig dagligen nya ord och babblar ännu mer non stop än vanligt.

Och att jag imorgon fyller 25 år... Det sägs att hjärnan slutas utvecklas vid 25 år så bättre än så här blir det alltså inte! Men jag tycker att jag har mitt på det torra ändå, helt tappad bakom farstun är jag ju inte i alla fall. Planerna imorgon är obefintliga. Men jag ska i alla fall inte stressa en millimeter imorgon, det har jag lovat mig själv.
Och radhusdrömmarna fortsätter. Jag har ingen aning om hur det kommer att bli, men jag drömmer mig bort och önskar och hoppas.

Prylteknisk nyinfo är att mormor med spenderarbyxorna har köpt en skrivare till mig. Så nu kan försäkringskassan slänga sig i väggen! Så det så!

Jag och Teddis bakade lussebullar idag. Han rullade och snurrade så fina bullar så. Åt bara pyttelite deg och stog och hoppade jämfota när de var i ugnen - det var bråttom! Sedan fick han smaka två stycken och njöööt av årets första julbak. Han tjatar konstant om pepparkakor och sliter fram pepparkaksformarna varje dag så snart måste jag väl ta itu med det också.
Sen är det inte så mycket mer nytt på Eklundska fronten. Jag hoppas att helgen ska bjuda på lugn och harmoni och att jag ska kunna börja måndagen med lite mer energi och glädje! Och att jag ska komma ihåg kameran lite oftare. Det blir inte så mycket bilder nu för tiden.

Lilla Skrotas hade vuxit dåligt trots att han äter som en häst och ammar hela nätterna. Så vi fick en till tid, redan den 29 november. Nevös som jag av naturen är ville jag genast hem och jämföra med Teodors tabeller för att stilla min oro, men typiskt nog så var aldrig Teodor på 7 månaders kontroll. Han var där vid 6 och vid 8 månader. Så min oro förblir intakt. Han hade gått upp lite mindre än 300 gram och vuxit 0.5 cm. Vid första mätningen hade han inte vuxit  på längden alls, så vi fick mäta om. Detta är på en månad alltså. Inte klockrent. Men gällande allt annat var han ett a-barn och det var imponerande att han kunde säga "mamma". Han stajlade lite också och sa det när vi var där för att visa sig ball. Positivt var att jag fick tid för Teodors 3årskontroll samma dag och tid som Vilgots vikt och längd mätning, så den 29:e släpar vi oss dit med buller och bång alla tre...

Men nu ska jag dricka kaffe och njuta lite av tystnaden.

Nu ska den här lilla gossen snart till BVC, för en snabb liten bedömning om huruvida han verkligen tuttar ordentligt på natten; dvs om han har gått upp i vikt eller ej. Jag ska även skryta om hans skills att rulla runt och åla i cirklar och sitta utan stöd. Man får skryta om sina barn, speciellt när de är envisa som synden och tar hundra år på sig att lära sig saker.

... och jag tycker att det är kämpigt hemma. Men då är det bara att ta en titt in på tiobarnsmammans blogg, som är gravid - IGEN - och önskar sig ett tredje tvillingpar. Seriöst, TOLV ungar? Vill man ha tolv ungar? På 2000-talet? Är de rädda att inte kunna föra sitt namn vidare? Vill de ha så många ungar att barnbarn blir överskattat? Eller satsar de på en sida i Guiness rekord-bok? Jag vet inte om jag ska vara imponerad eller skräckslagen. Hur ORKAR de?!

(PS: Jag har varit på radhusvisning idag ;) *pirr pirr*)

Jag förstår inte hur man kan vara 7½ månad gammal och inte sova? Älsklingen har seriöst vaknat en miljon gånger inatt. Att han inte kräks av trötthet? Att han inte behöver mer sömn än såhär? Jag fattar inte hur han orkar. Personligen känner jag mig som en säck möglig potatis, och det är väl ungefär vad jag ser ut som också. Men Vilgot, han är pigg och glad kexchoklad. Jäkla unge.

Ja, fy. Teodor är inne i värsta krisen ever. Igår var ingen engångsföreteelse kan jag lova. För att ens komma ut från förskolan idag så fick jag ta hjälp av två pedagoger. Jag fick inte på ungen kläderna. Han sparkade, slogs, revs, skrek, grät och var helt rabiat. Svetten forsade kan jag lova. Vilken pärs. Ska det vara såhär nu? Hur ska jag stå ut... Han slog mig hårt över ansiktet när vi kom hem sen och rev mig över ögat. Trevligt. Säkert bara för att jag skrev att hans slagmålsperiod verkade vara över. Jag är helt slutkörd, både fysiskt och mentalt.

I alla fall, på förmiddagen, när det tillfälliga mini-monstret (som förresten har namnsdag idag; farfar ringde och påminde) var på förskolan, så träffade jag och Vilgot Ammie och Hugo och tog en fika på stan och gick lite prommis. Mys!

Vilgot har knappt sovit idag så han totaldäckade redan halv fem. Får se hur natten kommer att se ut.. Men det kan ju knappast bli så mycket värre än vad det varit de senaste fyra månaderna så det spelar egentligen ingen roll. Snart tänkte jag börja göra den galna mini-tonåringen redo för kväller också... Vilda, knäppa, arga, älskade lillpys.

Jag sitter här, och funderar på att förbarma mig över disken. Men det var ju nyss jag diskade? Ändå dignar ett berg. Och soporna måste tas ut. Över hela golvet hägrar leksakerna (som jag i min enfald städade undan imorse) och i badrummet är det kaos med kläder överallt - jag har inte orkat tvätta för jag vet att det innebär att jag måste hänga tvätten efteråt. Och ytterligare efter det vika och sortera... Jag är istället lat, och sitter men kladdkaka och vispgrädde, en kopp med vaniljté och tittar på trista tvprogram i väntan på The Good Wife som början kl 21 och därmed också sätter stopp för kvällen när programmet är slut.
Idag har vi varit på öppna förskolan i Bomhus med Pian och Maxusen. Och diverse annat föräldra- och barnfolk. Och Teodor gick bananas och blev helt förvildad. Och jag höll på att få dåndimpen för att det inte gick att få stopp på ungen. Plus att de andra större barnen eggade upp varandra och jag verkade vara ungefär den enda föräldern som tyckte att bebisarna inte skulle bli översprungna. Men det kanske bara är min son som blir okontrollerad när han får springa fritt, vad vet jag. Eftermiddagen fortsatte i ungefär samma hysteriska tempo med diverse (dvs ett otal) utbrott som slutade i allmän lobotomi framför tvn innan vi stupade i säng alla tre och nästan somnade mitt i sagoläsningen.
På öppna förskolan stod Vilgot i min famn, och helt plötsligt säger han klart och tydligt: "Mamma!". En annan mamma satt bredvid och tittade och utbrast förvånat: "Men kan du säga mamma?!" Och jag satt lite allmänt chockad och bara glodde som ett stolpskott. 7 månader är lite väl litet för att kunna säga ord så bra, men vem vet, han kanske är en sån. En pratare. Det hände i alla fall inte igen så det kanske bara var en engångsföreteelse, eller en slump. Fast med tanke på hur mycket just ordet mamma missbrukas här hemma så kanske det inte direkt är så konstigt..

(I alla fall så verkar radhuset eventuellt vara på tapeten igen, så håll tummarna alla! Jag önskar mig ett radhus i 25 års present nämligen. Ska man bli vuxen så ska man bli det med stil. Dvs jag klassar i pensionärsgruppen från och med fredag så då kan jag lika gärna flytta till radhus och uggla in mig direkt ;) Nä, så är det kanske inte. Men nästan)

Jag har legat vaken halva natten. Jag kan inte rå för det. Jag försöker se nackdelarna, eftersom jag känner mig själv och vet hur besviken jag lätt kan bli. En av nackdelarna är att det blir väldigt långt till förskolan. Och jag har ingen bil. Jag måste skaffa busskort. Jag åker förbi jobbet på väg till förskolan. Det kommer att störa mig. Och jag har fobi för trappor. Tycker att trappor är obehagliga, känner mig förföljd. Gillar inte att bo för högt upp, känner mig stressad, vill ha en snabb flyktväg. Men ändock.
Ett radhus. Det vore ju det ultimata. Ett varsitt rum åt ungarna så småningom. Ett gästrum så länge. En egen tvättstuga - ingen mer tvätt på tork i vardagsrummet! Två toaletter. Ett kök där köksbordet får plats. En stor tomt. En relativt låg hyra. Ett bra område, förhoppningsvis utan grannar som missbrukar narkotika och bjuder hem diverse pack mitt i natten. Ingen källare och därmed heller inga uteliggare. Ingen trappuppgång som stinker piss.
Så jag har ont i magen. Dels för att det kan gå åt fanders och jag blir ledsen (personen som vill byta ut sitt radhus ska ringa mig idag...) och dels för att det kan gå bra och jag står inför en enorm omställning i livet.
Han vill kanske inte bo här. Och jag kanske inte vill bo där. Jag måste tänka så. Det här kommer inte att bli av. Ändå så ligger jag vaken halva natten och flyttar i tankarna. Dumma mig! Det är vid såna här tillfällen som jag vill ha pappa N här. För att han kan ge mig perspektiv, bättre än någon annan. För att han kan göra mig lite lugnare och inte ett nervvrak. Det är då jag förbannar milsavstånd och hytter med näven i luften ;) för hur det än är med allt så är han min bästa kompis, som Teodor skulle ha uttryckt det.

Men jag får väl avvakta och se helt enkelt. Inte överanalysera så mycket. Det som händer, det händer. Allt har en mening och annat sånt där dravel.

Min goding (den där lilla, rultiga) bara vräker i sig mat för glatta livet. Den senaste veckan har han ätit som en tok. Han kanske laddar inför någonting stort? Hur som haver - idag är en dag full av överaskningar och alla är positiva. Först rullade han runt. Sedan fortsatte han att rulla runt. Så började han att åla. Så fortsatte han att åla. Sen så tog han nappflaskan. Ja. Ni läste rätt. Han. Tog. Nappflaskan.
Han drack, som en besatt, vatten såklart eftersom jag aldrig gett varken ersättning eller välling. Det har inte gjort så mycket att han inte tagit nappflaskan tidigare, jag har ju ändå ammat och åter ammat. Han har ju liksom fått sin törst släckt. Och hungern mättad.
Fast nu kommer istället seperationsångesten. Han får inte bli stor, han måste vara pytteliten för tiden går för fort ändå! Min lilla kråka. Jag kommer i alla fall inte sluta amma. Jag fortsätter fortfarande tills han själv säger stopp. WHO rekommenderar amning till ca 2 års ålder. Fast... så länge tänker jag INTE amma. Jag har ju faktiskt ett jobb. Och förhoppningsvis, så småningom, ett liv... Och apropå jobb så fick jag reda på av placeringsassisten på Gävle kommun att det VISST är syskonförtur på nattis, vilket en förskolepedagog dementerat tidigare. Sen att jag, i en drömvärld, hittar ett nytt jobb och slipper hela nattisköret är ju en annan femma.

Min stora kråka, kråkan-bråkan för att vara mer exakt, fick en känga av golvet rakt i nyllet idag. Näsblod för glatta livet. Han liksom tappade balansen när han låg på golvet och dängde näsan rakt ner. Ganska klumpigt minst sagt men det var syndast om honom. Och ungen kissar mer än gärna på pottan men inte mer än så. Och nu är jag ganska trött på att göra ren kalsonger så vi köpte klistermärken idag. Med bilar på, sonens egna val - han fick bestämma precis vad han ville ha på sina klistermärken, jag skulle ha traskat Gävle runt för att hitta just det motivet. Tur att han valde bilar; det fanns på Dollarstore. Nu har jag sagt att om han bajsar på pottan så får han ett klistermärke. That's it. Han försökte direkt när vi kom hem att gå och pinka och hoppades att det skulle funka att lura mig men icke, så lättlurad är jag inte. Jag hoppas att mutan biter på honom. Det hade varit en sak om han sagt att han ville ha blöja på sig för ändamålet. Men nej, han skiter alltså i kalsongen. Han vill inte ha blöja. Och då kan han bannemig gå på pottan. Så är det.
Och annars så är han världens mest känsliga lilla människa just nu. Mycket som händer i huvudet. Han grinar för ALLT. Om jag säger till lite på skarpen så kommer niagarafallet och han utbrister hulkande: "Kraaaamaaa mig maaammmaaa". Stackars liten. Bara en månad kvar till 3 års dagen. Nedräkningen har nu officiellt börjat.

Och när alla andra tittar på Idol så är okonventionell nog att gå och lägga mig med min nya, hysterisk fängslande bok "SOS till mänskligheten". Jag kan inte sluta läsa. Samtidigt bävar jag för att den ska ta slut. Jag tror att jag kommer att gråta. Den är helt skruvad och totalt underbar och fruktansvärt likgiltigt ledsam. Vilken kombination va? Men så är det ju en av mina favoritförfattares "bästa bok någonsin" enligt kritikerna. Och det säger väl en del. Så, skit i Idol.

Godnatt

Vilgot slog mig med häpnad denna morgon, genom att rulla från mage till rygg! På förra bvc besöket skulle han ha kunnat detta, men då kunde han det inte. Vi fick en månads uppskov. Vi ska till bvc igen på torsdag. Han kanske kände pressen.
Hoppas att detta inte var en engångsföreteelse. Han ålar även - om än väldigt långsamt - i cirklar och bakåt. Framåt kommer han inte ännu. Men hoppet har väckts till liv senaste dagarna. Det kanske blir folk av min bebis också! Har ju oroat mig en hel del (minst sagt!) över att Vilgot inte riktigt utvecklats i rekordfart om man säger så. Men kanske är det hans tid nu.
Hur det än är så är han ju en av världens finaste och det är huvudsaken.

---

Han har rullat fler gånger under eftermiddagen. Ålar runt i ring som en tok och försöker få fatt på allt och ingenting. Snart händer det grejer!! Dags att barnsäkra hemmet återigen. Det får kanske bli en tripp till IKEA i veckan för att plocka på sig diverse skyddsgrejer.

Vi fick Elmer och Emilia på besök efter att vi hämtat på förskolan. Jag gjorde kycklinggryta och en kanna kaffe och det var väl tänkt att vi skulle ut och sysselsätta barnen lite, men de var så förtjusta över att ses att de bara drog iväg in på Teodors rum och började leka hejvilt. Så vi blev sittande inomhus, med en Vilgot i knät och två tokstollar som sprang omkring som vilda höns. Elmer var faschinerad över att de faktiskt spelar hockey här utanför, man kan ju se hockeyplanen från Teodors fönster... Elmer kommer nog förresten bli inredningsdesigner när han blir stor. Efter ca en timme så var hela Teodors rum ommöblerat ;)

Sådär, nu är bloggen lösenordsskyddad. Det känns bättre. Lite skönare. Mindre prestationsfyllt. Kanske inte lika stora krav att skriva, att vara fyndig och vitsig och klok. Jag är så less på att vara "duktig". Faktumet är att jag är slutkörd. Förhållandevis pigg men slutkörd. I själen, typ. Känner mig inte så värst glad. Nästan lite likgiltig.
Storkillen är i alla fall på förskolan. Snart kommer det bli dags för utvecklingssamtal, de börjar boka in tider nu. Spännande! Jag tycker ju att min unge är bäst i världen så jag känner mig inte oroad över samtalet. Det enda är att han hade en period då han slog alla men det verkar ha gått över nu.

Inte har jag någon direkt lust att blogga. Tjusningen är liksom borta. Så jag planerar på att låsa bloggen, tills jag antingen fått tillbaka inspirationen, eller ja, vi får se. I två år har bloggen varit en stor prioritering och ett roligt och inspirerande tidsfördriv. Jag har tyckt om att dela med mig av mina barn som är de finaste barnen på jorden! Jag är så stolt över dem, vill visa upp dem för alla och skryta mig blå! För de är ju det bästa jag har gjort.
Men nu känns det så trist att skriva. Jag vet inte, det kanske ändras. Kanske redan idag. Vem vet. Men jag tänker nog ändå lösenordsskydda bloggen, i alla fall just nu. Tills jag har bestämt mig. Pappa N har även lite försynt efterfrågat ett lösenord och det är ju hans barn också. Inte bara mina, inte bara min rätt.

Det blir samma lösenord som tidigare. Om ni inte har det/har glömt bort det så går det bra att skicka ett sms till mig med en förfrågan. Eller ringa. Jag har samma telefonnummer som alltid. Jag låter det här inlägget ligga öppet ett tag, så att ni inte står som frågetecken när det helt plötsligt inte går att gå in på bloggen längre.

Vilgot; fin på det finmotoriska - inte lika fin på det grovmotoriska... Detta har den unge, fina, 7 månader gamla (igår) mannen lärt sig i helgen: