Här kommer lite vattkoppsbilder, om ni vill se hur det kan se ut när ett barn får vattkoppor (för er som inte sett det tidigare). Teodor fick inte alls såhär illa, tycker detta är rätt extremt. Det har även avancerat en hel del sedan helkroppsbilderna togs så han har betydligt fler nu. Ca 50 % av kopporna har blivit blåsor och det ser rätt så nasty ut. Tur att det är avklarat sen för detta vill man inte göra om...


det bara kommer fler och fler. och som den hönsmamma jag är tar det all min energi att inte ringa hundra gånger till vårdcentralen för att kontrollera att detta verkligen är okej. han kunde iallafall sova femton minuter, alltid nåt.

bilderna är klickbara.

Måste bara visa denna underbara bild på mina två små gullungar! Det är ju bestämt att jag inte ska visa såhär pass intima bilder på nya bloggen, så kommer det sådana här bilder som bara måste visas, så förpassas de hit, till gamla godingars land. De är så himla fina mina kids!

Jag har börjat skriva på en ny blogg nu... För ett tag sedan började jag. Har dock inte lust att lägga ut adressen här, utan det får bli som så att om man är intresserad av att läsa så kan man skicka ett mail: [email protected] så skickar jag adressen. Det kommer inte cirkulera så många bilder i bloggen och den kommer inte att vara låst.

Jag har påbörjat ett nytt litet "blogg-projekt". Jag känner mig färdig med barnbus, har egentligen känt mig färdig under en längre tid men envist hållit mig kvar. Nu är det dags för en förändring. Bloggen har funnits i över två år och jag har fått visa upp mina barn och kunnat skryta lite. Men livet har tagit så många nya vändningar och så mycket har hänt att jag måste hitta en annan portal att ventilera mig på. En nystart. En plats där jag är den jag är idag och där allt är lite mer rakt fram och inte lika krokigt.

Nu ska vi snart iväg till förskolan och sedan vidare till stan med bästa Ammie + Hugo för en fika. Jag återkommer om den nya adressen som kommer ersätta barnbus, jag måste bara fixa lite först. Håll utkik här i bloggen (eller kontakta mig) om ni vill fortsätta följa oss.

Så, idag (eller snarare natten som var) för 3 år sedan föddes världens finaste storebror. Som en raket kom han flygande efter tre timmar med värkar och tio minuter av krystvärkar. Och så öppnades de där ögonen som kan förtrolla bara genom en blick, och mitt liv förändrades för all framtid. Och han har utvecklats, och förändrats. Den där söta, först lugna bebisen blev en liten kille som haft bråttom genom livet och dess framsteg. En liten pys som började ta sina egna trevande steg vid 11 månaders ålder och som nu springer med full, okuvad fart. En kille med en vilja av stål, en röst som aldrig sinar och en humor som ibland är helt obegriplig. Han är en spexare, en social och familjär prick som älskar allt och alla och överöser var och en med kramar. Han trotsar, tvärar och skriker och slåss men han ler också och lyser upp som en stjärna, säger fyndiga saker, lär sig nya saker nästan dagligen och utvecklas mot att bli en fulländad vuxen människa. Jag älskar honom så att hjärtat värker (och han går mig på nerverna så att hjärtat värker ibland också). Tänk att det redan har gått tre år! Tre år av villkorslös kärlek och närhet. Tre år av tumult liv men en fast punkt i att han alltid finns här hos mig. Och jag kommer alltid att finnas hos honom.

I alla fall, i helgen var det då kalas, två stycken. Och nu är jag slut ;)
Tack alla som kom och uppmärksammade Teodor, och tack för alla presenter. Jag kanske ids fotografera lite vad han fick senare, men orken finns inte just nu (paltkoma typ). Men några bilder på födelsedagsbarnet kommer här:

Innan jag fick barn, så hade jag en tanke. Nej, jag visste, att jag skulle bli en annorlunda förälder. Jag skulle bli så mycket bättre. Alla andra föräldrar skulle titta avundsjukt på mig och mina barn och undra hur gör hon egentligen?
Men sedan kom barnen, de verkliga barnen. Och den verkliga tröttheten. Och tvåårstrots och treårstrots och spädbarnskolik, och vakennätter och ytterst opedagogiska situationer. Så kom förhållandekrisar och ekonomiproblem och jobb och lägenhet som måste städas regelbundet. Ja, det där med att vara världens bästa mamma rann liksom ut i sanden i takt med att barnen kom. Men trots hysteriska utbrott på ICA, långa kvällar med mycket skrik, alldeles för mycket tv-tittande och ibland inte överdrivet näringsrik mat. Jag hade även en tanke om att jag, när jag var gravid, bara skulle äta organisk mat och träna regelbundet. Hur gick det med det då...
Men, jag tycker att jag är en ganska bra mamma ändå. Lika jobbig som alla andra mammor som gormar frustrerat på sina barn som absolut inte alls gör som de blivit tillsagda. En mamma som inte har ögon i nacken 24/7 men en mamma som älskar. En pedagogiskt okorrekt mamma som knappast uppfostrar små Einsteins eller elitidrottare. Bara helt vanliga, knäppa, egensinniga barn med stora viljor. Måste allting vara så banbrytande då? Det kanske räcker att bara vara. Att få ett rätt av fem. Tjugo rätt av hundra.

Eller jag kanske bara vill få mig själv att må bättre.

Grattis på 8 månaders dagen lilla fisunge! Älskar dig till månen och tillbaka och lite till!

(Vilgot har studerat mig lite väl mycket, och gör samma sak med sin tunga som jag brukar göra, dvs tvinna den i munnen så att det ser helskumt ut ;))

Vilgot har hittills vaknat 6 gånger denna kväll. Jag ser inte fram emot natten. Han har humor den där killen. Verkligen.
(Sov unge, sooooooov!)

Sådär, BVC för bägge grabbsen är avklarad. Nu kan man pusta ut. Fast det gick relativt smärtfritt ändå. Vi lekte av oss i snön innan och var hemifrån 10:30-15:00, så nu har mycket av dagen passerat och jag har tryckt i ungarna lite pölsa och den lille ligger och snackar goja i sin säng, trött som en liten bökgris. Den store sitter och är sur för att han inte får kakor... Vilka bekymmer!
I alla fall, Vilgot hade vuxit ca 1 cm sedan senast. Han växer fortfarande långsamt och börjar bli en liten pluttkille igen, precis som när han var nyfödd. Det är det jag måste ha i beaktande också, säger BVC. Att han är en liten kille som helt plötsligt rushade i vikt och längd efter en sjukdomsperiod. Han är antagligen liten i sig men under sin extra tillväxt var han "normalstor" (det är han ju nu också, lite mindre bara). I alla fall, här kommer hans siffror:
Vikt: 8615 gram
Längd: 69,1 cm
Huvud: 43,5 cm
Och här kommer Teodors siffror i exakt samma ålder:
Vikt: 9175 gram
Längd: 71,2 cm
Huvud: 45 cm
Och såhär såg Teodors mått ut idag, han vägdes och mättes ju han också:
Vikt: 15,2 kg
Längd: 95 cm
Huvud: 50,5 cm
Nu blev det mycket siffror samtidigt, hoppas ni som är intresserade hängde med... Det gick jättebra för Teodor med bild- och talförståelse, han pratade superbra och fick en massa plus i kanten. Han kunde ju även det fysiska som man vid 3 år ska kunna (sparka boll, hoppa jämfota osv). Vår BVC tant tyckte även att det var jättepositivt att han får lära sig lite teckenspråk också, hon har visst själv vuxit upp med två döva föräldrar så det var lite kul.
Ja, mer spännande än så blev det inte idag men det räcker väl. Jo, jag fick lite positiv feedback också på att jag fortfarande ammar så pass ofta. Känns skönt att få höra lite att det man gör är bra när man är helt slut och undrar vad meningen är...

Lite julpynt blev det idag ändå. Och lite mer städat än det var igår. Kläder hänger på tork överallt och gör mig allmänt tokig - vid omtapetseringen och utrensningen av barnrummet hittades ett och annat klädesplagg plus gardiner vilket resulterat i att tvättkorgen har svämmat över i ett par dagar.

Jag tog mig för att måla första lagret färg på barnstolarna. Vitt vitt vitt. Det blir fint. Jag kanske ska bli barnrumsdesigner när jag blir stor (fast nä jag skulle aldrig någonsin orka och dessutom är jag faktiskt ganska okreativ, för att vara en kreativ person alltså). Jag gillar de här små "rycken" jag får ibland, när saker och ting blir gjorda. Det är så härligt när det är klart ju!
Men nu ska jag äta lite mer kladdkaka och titta lite på tv och njuta lite av tystnaden. Världens finaste Teodor klappade mig lite på kinden ikväll och sa att jag är världens bästa mamma och att hans rum blev härligt och fint. Gissa om sånt värmer?! Som att sitta i en bastu ska jag säga er ;)

Diverse smått ska väl köpas till också...

Lampa och rullgardin med stjärnor på och vita hyllplan att ställa böckerna på. Och så sängen då såklart. Jag-kommer-bli-ruinerad-AB. Så ska min nya firma heta.

De överjävligaste tapeterna ever... De bara går sönder och är allmänt jobbiga = urkass kvalité på billigt skit. Men men, upp kommer de väl i alla fall.. Sedan om det blir bra eller ej är ju en annan fråga... Men jag tänkte visa lite hur det blir, jag är långt ifrån klar (går liksom inte så fort med två barn hemma) men en bit har jag kommit i alla fall.

En dröm om vitlackerade trägolv och stora välvda fönster men nischer att krypa in i. En dröm om mönstrade tapeter och sobra färger. Skönlitteratur i otal. En dröm om en säng som endast befolkas av mig själv och som luktar nytvättat istället för bröstmjölk, sandlåda och otvättad snuttekudde. En dröm om ett kök där bänkytorna räcker till och där disken försvinner ut i tomma intet.
Drömmar ja, de är många. Det är så mycket man önskar sig här i livet. Obegränsad ekonomi och friska barn. Längre hår och mindre näsa. Trevligare grannar och snö som försvinner utan att först bli till oframkomlig slask. Ostörd nattsömn. Och så tror man om man bara får det där lilla som man önskar sig så kommer livet blir så mycket lättare, så mycket bättre. Men det kanske är dags för erfarenheten att tala sitt tydliga språk nu; den enda som kan förändra vardagen är du själv. Det är inte ekonomin det är fel på - det är ditt tänkande som måste justeras. Vi lever i en "vill ha kultur". Det är lättare sagt än gjort att bryta sig fri. Alltid är gräset grönare på andra sidan.
Lite morgonfilosofi såhär klockan nio. Morgonkaffet är drucket och jag ska tapetsera vidare snart. Men just nu sitter Teodor och kramar min arm och säger "Nu myyyser vi mamma" och då vill jag gärna sitta kvar ett tag till.

Nu, gott folk, så ska jag inte gå utanför min dörr mer idag! Pust, vad trött jag är nu. Gick i alla fall och hämtade åkpåsen och passade på att köpa lite pepparkakor.

Vi gick alltså till Caparol och fixade tapeter! Men det var allt annat än "bara och bara" med det lilla företagandet. Först så gick vi alltså på en isig Kaserngata över bron och höll på att halka tusen gånger. Sedan skulle vi (läs: lilla mamman) lokalisera själva butiken med tapeter vilket tog sin lilla stund. Det var dessutom längre bort än jag trott. Sedan skulle vi in, och då gick det faktiskt strålande - de hade en lekhörna och Teodor satte fast med tågbanan direkt. Jag valde tapeter och det gick snabbt och smärtfritt. Teodor städade undan efter sig och alla var glada och nöjda och vi begav oss mot McDonalds vid mitt jobb för kidet hade blivit lovad en hamburgare. Han började tjata om det imorse av någon anledning. Nu var det ju bara så att i vagnen hade jag numera 6 st tapetrullar, 5 liter tapetklister och 3 liter spackel.... Plus en bebis som nu hunnit bli trött på äventyret och en 3 åring som hade brått till sin hamburgare. Jaja. Det gick i alla fall. Så kommer vi då fram till donken och Teodor ser självklart genast ballongerna. Jag säger direkt NEJ, en ballong kommer att blåsa bort och då blir det hus i helvete (det blåser ju fasiken orkan ute till råga på allt). Han accepterar och nöjer sig med burgaren. Men det tar ett tag att få hamburgaren, så kassörskan säger snällt "Du får ta en ballong sålänge!". Teodor blir såklart överlycklig och tar det som ett klartecken och går och norpar en ballong. Och självklart på vägen hem sedan så blåser ballongjäveln bort och Teodor gråter i förtvivlan i tio minuter. Ovanpå det så har Vilgot lessnat helt och är dessutom både trött och hungrig och sitter i vagnen och skriker som en blådåre. Det är motvind och vagnen är överbelastad med sisådär tio kilo och jag stretar på medan två killar skriker och gråter. Härligt va? Behöver jag säga att det blev en del "faaaan!" från min del? ;)

Nåväl, hem kom vi, efter ungefär två timmar. Och Vilgot somnade i vagnen till slut. Och Teodor kom över sin ballongförlust till slut. Och nu har jag tapeter och klister och spackel hemma. Och jag har monterat ner våningssängen helt själv med två barn i hasorna. Och faktiskt, speciellt sådana här dagar, så känner jag mig lite som superwoman. Helt oövervinnerlig.
Och som en härlig bonus ska jag, när vi återhämtat oss, gå och hämta Vilgots nya fina åkpåse som jag beställde för en vecka sedan. Sen blir det inte så mycker mer gjort idag, för jag är helt slut.