Jag hade hoppats på att Teodors ögon skulle vara bättre idag, för igår på eftermiddagen/kvällen var det inga problem alls. Men när vi vaknade imorse så var de ihopklistrade igen. Han mår dock prima idag och är glad och go. Hoppas att Vilgot slipper smittas... Det rinner ingenting ur Teodors ögon i alla fall som det brukar göra vid hans ögoninflammationer, det är bara geggigt.

Teodor drömde inatt; han vaknade och satte sig upp och sa "Mamma, nu kom alla fåglarna. Massa massa fåglar." Öh? Jag puttade omkull honom och så somnade han direkt om. Han var inte ledsen eller så, men jag som har sett en massa skräckisar med fåglar tyckte att det var lite obehagligt ;)

Får se om jag orkar ta mig till Caparol för att hämta tapeterna. Skulle vara skönt att ha det "klart" innan Teodors kalas. Men det är mycket som skall göras först - måste rensa ut det förbannade rummet som är fullt av leksaker ÖVERALLT samt montera ner sängen, ställa ner liggdelen till vagnen i förrådet, laga byrån som står därinne och har varit sönder i typ ett år osv osv... Ja, det är mycket som ska fixas. Jag tänkte faktiskt sno den ena byrån (den i ek) och ställa i mitt rum sen. De har ju en med tre lådor där bara en låda används just nu så de klarar sig nog. SÅ mycket kläder har faktiskt inte mina kids. Jag har väl prioriterat annat än fina kläder antar jag.

Och i övrigt så är det kallt (brr) och jag är lite ledsen över att det snart är december, och sedan 2011! Hur gick det till? Det var liksom snart 8 månader sedan jag födde Vilgot... Bara 4 månader kvar till han fyller 1 år. Och Teodor, som fyller 3 år om bara 10 dagar... I ständig utveckling, bägge två. Med ständig kärlek, alltid. Jisses vad jag älskar dessa barn.

Nu är en rekvisition skickad till Caparol här i Gävle, så imorgon ska jag iväg och hämta ut tapeter, klister och spackel och göra om inne i kidsens rum. Förhoppningsvis med positiv effekt... Som typ att Teodor ska vilja sova därinne igen. Det är ett glest tapetsortiment som erbjuds och absolut inget i barnväg och inget färgglatt (typiskt) och jag vill inte lägga mellanskillnad för jag är SNÅL! men jag tror att jag har hittat på nåt som kanske kan funka.
Vi har nyss bakat sockerkaka jag och Teddelorus Rex och snart ska jag börja fixa med en tidig middag (så blir det när man vaknar hur tidigt på morgonen som helst; tidig frukost = tidig lunch = tidig middag = kvällsmacka). Aja. Adios amigos!

NU börjar Vilgot rulla åt var och varannat håll. Från mage till rygg och rygg till mage. Speciellt gärna i sängen tydligen, så nu vaknar han fler gånger än vanligt (hur det nu är möjligt) och gnäller över en fot som fastnat eller att huvudet hamnat under spjälsängsskyddet (fråga mig inte hur han lyckades med det...).
Jag har slutat oroa mig lite (tror och hoppas jag) över hans sena utveckling. Kanske oroar jag mig inte bara för att Teodor var väldigt tidig utan också för att det bara är de tidiga barnen man hör om. Barnens utveckling är ju någonting som man disskuterar vitt och brett och varje gång barnet lär sig någonting nytt så är det så speciellt och roligt och häftigt. Men de där barnen som inte riktigt vill ta de där framstegen i springande takt glöms liksom bort. "De är ju inte lika roliga! De gör ju ingenting!" Men jag kanske ska skapa en ny trend? Det är häftigt - och SKÖNT - att ha en son som ligger still och man kan fixa och dona lite med annat. En son som inte klättrar på borden eller river ur bokhyllan. En son som inte ramlar och slår sig och som man inte måste plocka bort en massa saker ifrån. En 8 månaders som ligger still och tycker att åla, krypa, sitta och stå är överkurs. Men en 8 månaders som härmas exeptionellt bra de flesta ljud han hör, som klappar händerna och kan säga enstaka ord. Som skrattar och äter och ammas och har två tänder. En helt normal 8 månaders bebisälskling.

Och den andre mannen i mitt hus har fått ögoninflammation så vi blir hemmavarande idag och imorgon. Igår var jag och V hemma hos Ammie (med Hugo) och det blev en del promenad + att jag gick till stan med kidsen sen för att köpa en lekhjälm (typ pulkahjälm) och jag var allmänt slutkörd igår när jag kom hem. Jag skulle mer än gärna velat ha lite lugn och ro idag med en storunge på förskola, men men, shit happens. Hoppas han blir kvitt geggat snabbt och smärtfritt.

Oj oj vad mycket man påverkar sina barn i sina sämre stunder. Jag säger ofta att Teodor ska göra si eller så för annars kommer jag bli förbannad. Självklart blir han förbannad om jag då gör någonting som han inte håller med om.
(Men det var så ruskigt roligt att se och höra honom att jag fick bita mig i läppen för att inte börja asgarva. Jag måste ju självklart ta honom seriös fastän han låter så söt, han känner ju det han känner)
Han gick i alla fall och la sig till slut - och somnade på en sekund ungefär. Mitt lilla hjärta ♥

Jag måste göra någonting kreativt snart, annars blir jag tokig. Jag funderar på att ändå ta erbjudandet om gratis tapeter och göra om ungarnas rum. Bara för att ha någonting att sysselsätta mig med. För att hindra mig själv från att bli tokig av otillfredsställd skaparglädje. För vad ska jag annars ta mig för? Jag vill pyssla med någonting kreativt men inspirationen är obefintlig. Då är tapeter och budgetinredning good shit.

Ja, ordningen är återställd i alla fall. Pia, Roger och Max kom förbi en sväng och skjutsade sedan pappa N till tåget. Han befinner sig nu åter hemma i Östersund. Nästa vända blir om två veckor när vi ska fira Teodor. Det blir bara släkt som firar, jag orkar inte mer än så. Uppdelat på två dagar. För att minimera ljudnivån och minska risken för  att få extremt övertrötta barn.

Äh, nu orkar jag inte skriva mer. Natti!

 

Teodor fick sin 3 års present lite tidigare och konverterade till Lazio (till pappa Ns förtret haha), det var en liten hockeyliga sittandes i soffan här hemma och jag förbannar lite att jag inte äger en bättre kamera, men jag fotograferar så sällan nu för tiden att det nog ändå kvittar lika. Man ser ju vilka det är på bilderna i alla fall.

Även jag fick present, och den sitter jag och njuter av nu; choklad och espressokaffe. Kaffet får vänta på sig men choklad mumsas på. Det är nåt skit på tvn, pappan är ute och "slirar" med kompisar och kidsen sussar så sött. Jag ska nog snart gå och göra säng jag med.

Helgen har hittills varit... Psykiskt utmattande. Men ungarna har varit glada åt fullt ös även om Teodor är lite väl mammig just nu. Mamma hit och mamma dit. Och idag för första gången fick jag erfara för en kort sekund hur det är att ha ett blygt barn - Teodor gömde sig under min jacka idag! Fast han kom ut rätt fort och var sitt vanliga, sociala själv igen.

Och, icke att förglömma: Vilgot fick sin första tand inatt!!! Woho!!

 

Pappa N är här, och snart kommer farbror Fredrik, Marie och Benji hit. Jag ska fixa naglarna och sen ska vi till IKEA. Imorgon kommer Stoffe och Farida (som jag har längtat!) och på söndag åker pappa N hem till Östersund igen. Så det blir nog inte direkt så mycket bloggat under helgen. Men uppdatering kommer (nog) på söndag kväll. Trevlig helg!

Teodor är inne i någon sorts extrem självbekräftelseperiod/fas eller liknande. Jag håller på att gå taket, för gud vad jobbig han är. Jag kan i princip inte säga en enda sak utan att han faller i tårar och skriker "kraaaam". Det är som att han tror att jag ska överge honom så fort jag säger minsta lilla knyst. Det kanske inte låter som ett stort problem, men när man har en 3 åring som hänger i ens ben och är helt förtvivlad och samtidigt ska ta hand om en bebis som gärna kastar sig bakåt titt som tätt så blir det liksom ett lite större problem. Om jag tar ett steg åt höger så skriker Teodor att jag inte får lämna honom och tar jag ett steg åt vänster så skriker Vilgot... Gaaah! Synd att den mänskliga anatomin inte är delbar, för jag hade gärna gjort mig själv till en dublett...

Jag känner att jag måste hitta mig en sysselsättning snart, om jag inte ska bli helt tokig. Dagarna är same-same och man blir ju lite knäpp av att spendera dygnets 24 timmar med ständiga ögon i nacken och påpassning. Men vad kan man hitta på som inte är dyrt? Öppna förskolan känns mest som en pina för där är det ju bara ännu fler barn som skriker och gör att mina öron blöder.. Plus att man måste hålla extra koll på sina ungar när man är där - dolda faror överallt och framförallt så kan min treåring VARA en dold fara om man inte passar sig. Till exempel mosa en bebis eller någonting annat icke önskvärt.

Imorgon bitti kommer i alla fall pappa N. Då blir det kanske lite lugnare här hemma, för min del i alla fall ;)
Illamående har jag varit idag också. Jag blir alltid livrädd när jag blir illamående för jag blir direkt påmind om när Teodor var ett år och jag fick vinterkräksjukan och spydde så att kroppen hamnade i chock och jag bara skakade. Och för varje gång jag spydde så började Teodor grina och jag fick springa fram och tillbaka mellan spjälsängen och toaletten och var så slut att jag inte ens visste vad jag gjorde tillslut. Nä fy, det var inte kul. Det var inte kul att vara kräksjuk när jag var gravid med Vilgot heller. Får se om vi klarar oss i år. Det är väl tveksamt eftersom jag tydligen har en fabless för den där jäkla sjukan (som ju dessutom härjar fritt på förskolan titt som tätt).

Hur lätt är det att bibehålla bildflödet i en blogg när man har en son som skriker: "Neeeeej jag viiill iiiiinte bli foootaaaad!" varje gång kameran kommer fram, och en annan son som slänger sig bakåt varje gång han sitter så att han riskerar en spräckt skalle om man inte konstant lurpassar bakom honom? Inte så lätt skulle jag vilja påstå!
Men det är en bra morgon, för oavsett om man tycker om vintern eller ej, så är det ju himla svårt att inte se hur vackert det faktiskt är men snötäckta kala grenar och hustak. När allt är stilla och nästan ingen människa är ute (som på väg till förskolan, då har alla barnen redan börjat sin skoldag och alla - ja de flesta - vuxna sina jobb), då är det så fint att man nästan vill skynda hem och skriva en dikt eller nåt. Fast jag har aldrig förstått grejen med dikter.
Nåväl, kaffet är upphällt, lillskrot sover och choklad är handlad för att lyxa till tisdagsmorgonen lite. Jag ska försöka komma mig för att skriva lite, annars ska jag bara vila. Teodor var lycklig i morse att det fanns så mycket fin snö ute, han har varit på strålande humör hela morgonen faktiskt, och hela promenaden till förskolan som han gick själv (ståbräda är ingen hit i sådana här väderlag) trallade han på och "ååh"-ade och "wooow"-ade åt all snö.

Nä, det blev inget. Och nyckfull som jag är så tänker jag att då går jag tillbaka till min ursprungsplan; att spara till jag får råd att köpa eget. Jag orkar inte sitta vid datorn och jaga radhus. Det finns så mycket annat jag kan lägga min tid på. Och jag överlever ju i denna lägenhet också. Den är inte fy skam. Vi får plats mer än väl, planlösningen är helt okej och jag har ju faktiskt en trappfobi och jag vet ju inte hur det skulle gå i ett radhus med trappa då... Och hur kul är det egentligen att springa upp och ner för en trappa när man har en son som vaknar ungefär hundra gånger på en kväll egentligen?
Lite ledsen är jag såklart. Jag hade sett oss bo där i min inre syn. Jag hade sett hur bra livet skulle bli. Fast det där med att livet blir bra är ju bara naivt tänkande, det vet jag ju. Förändringarna sitter djupare än ett bostadsbyte om man vill må bättre.
Jag riktar in mina tankar mer på barnvagnsbyte iställe. Och på fortsatt utrensning av lägenheten. Det är sådan skön känsla när man gör sig av med sånt som bara legat och skräpat. Jag har en hel del som ska iväg till bemannad återvinningscentral men jag behöver en bil för det så det får vänta på sig. Och så en del grejer som ska till Röda Korset.

Jag har hittat mig en barnvagn. Har länge varit ute efter en sulky, men inte känt att någon varit klockren. Länge har jag varit inne på en Brio Race men den har inte fullt liggläge och styret är lite för högt för den korta mamman. Jag har inte hittat någonting annat som lockat, förrän nu!
Kronans sulky: Sulkyvagn, vikt 12.5 kg. För barn 6 mån - ca 4 år. Fullt liggläge, inbyggt solskydd i sufletten, inbyggt insektsnät i sufletten, rymlig varukorg, funkar bra med ståbräda, reglerbart handtag för oss kortisar, levereras i en väska (det tyckte jag var lite skoj). Nackdel: endast framåtvänd, precis som alla andra sulkys... Kostar ca 2700 kronor. Jag hoppas att jag får minst 3500 för min gamla vagn. Förhoppningsvis 4000. Så vad tycker ni? Does it look goooood?

Jag har gett mig fan på att jag ska flytta till radhus inom kort. Sedan om inom kort är om ett halvår eller om fem år - det får tiden utvisa. Men i och med att jag gett mig fan på det så har jag också bestämt mig för att få bukt med mitt samlarbeteende. För att underlätta en framtida flytt. Och steg ett är att KASTA. En massa saker. Inte bara samla ihop och sedan ändå bara plocka upp det igen utan faktiskt SLÄNGA SKITEN. Och idag gjorde jag det! Jag faktiskt slängde 3 överfyllda pappkassar med papper. Jag har inte ens kommit halvvägs... Men nu är jag på gång! Jag ska övervinna mig själv! Jag fick lite lätt ångest när jag hade lagt papperna i containern, men ett barn på magen i sjalen och ett barn i handen underlättade det hela - jag hann ju knappt reflektera över vad jag gjorde ;)

För er som känner mig lite mer så kommer ni se att detta är någonting speciellt. För er andra - äh, ni kan ju låtsas att ni fattar ;)

Jag är inte så mycket för det där med millimeterrättvisa. Att livet är som det är kan jag acceptera. Jag är inte den som sitter och tycker synd om mig själv på min fritid även om jag för tillfället skulle vilja banka huvudet i väggen bara för att få sova lite... Men, jag tycker att jag borde få ett break snart? Att det borde få flyta lite för mig. Jag kan sitta och intala mig själv att det finns miljontals människor ute i världen som svälter, utnyttjas, misshandlas, mördas... Men det hjälper ju inte nämnvärt. Jag tycker ändå att livet är orättvist för MIG! Jag älskar mina barn, till månen och tillbaka och hundra vändor till, men jag är utsliten, slutkörd, kastad i backen. Detta år har det varit smäll på smäll på smäll. Aldrig en chans att få andas och hitta mig själv i allt kaos. Alltid någon som konstant vill ha uppmärksamhet. Att vara småbarnsförälder ensam på heltid är ingen barnlek. Och samtidigt så vill jag inte beklaga mig - det här VAR och ÄR mitt val. Mina barn är helt ovärderliga och utan dom skulle tiden bara stanna och jorden skulle aldrig börja snurra igen. Jag är tacksam för att de finns. Men när ska jag hinna känna den där tacksamheten? Den överröstas ju av barnskrik, blöjbyten, tandborstningar, matningar, sjukdomar och åter sjukdomar, trotsåldrar och så allt det där vuxenstuffet - förhållande och ekonomi och sånt - som tar ut sin rätt (minst sagt).
Men jag vill inte bli kvitt vardagen, jag gillar vardagen. Gillar alla småglimtar som gör att man smilar så kinderna nästan spricker och gillar surläppar och pruttljud och äckelminer vid maten. Gillar allt det där. Men jag vill att det ska flyta på lite med allt annat, så att jag har en chans att verkligen njuta av den där vardagen som jag lever i nu. Så att jag kan njuta av mina barn under min föräldraledighet. Men ingenting går så värst bra just nu. Det är som upprepade käftsmällar dygnet runt och ja, jag är golvad för länge sen.
Allt jag begär är lite medvind. Lite tur i oturen ibland om man så vill. Inte BARA en massa otur hela tiden. Min hjärna överhettas dagligen av oro för mina barn, mest Vilgot, för alltid är det nåt med den älskade lilla människan. Att jag knappt fått sova på över fyra månader gör väl sitt till. Ett inställt bröllop gör nog sitt till det också. Och känslan av utsatthet; att inte ha något skyddsnät nära inpå. Tanken: Tänk om något händer nu? Tänk om jag eller något av barnen skadas? Tänk om jag inte kan larma om någonting händer?
Nu ber jag om, inte millimeterrättvisa, men någon jäkla rättvisa.
Jag skulle vilja börja med mina första önskningar: Ingen svält i världen och ett radhus till mig.

Sådärja, nu fick jag ur mig lite i alla fall. Tack och bock.

Natten spederades i feberns anda. När vi vaknade var Teodor lite piggare och lite mindre febrig och Vilgot var lite snorigare.. De har hållt gott humör idag i alla fall bägge två och de sover redan - vi vaknade nämligen omkring fyra imorse. Sedan låg vi och kurade oss i sängen fram till sju. Det bästa med sjuka barn är att det är så kramsjuka av sig ;) Teodor brukar aldrig annars ha ro att bara sitta/ligga och kramas men idag har han velat vara nära och gosat in sig hos mig och bara myst. Och Vilgot har blivit en riktigt kaxpelle på sista tiden! Han snor leksaker och kaxar ifrån som attan! Lappar till Teodor och nästan hånskrattar... Han har blivit en riktig liten mupp. Det är hur kul som helst att se. Ännu är han för liten för att fatta men jag säger ju ändå till såklart, men det är superkul att se, syskonkivet. Det får jag äta upp sen när de krigar för fullt, men det får jag ta. Just nu njuter jag av en lillebror som mallar sig mot storebrorsan.

Ja, pang sa det, sedan fick Teodor uppemot 40 grader i feber och sömnade på vardagsrumsgolvet. Jag har lyckats flytta honom till sängen samt fått i honom alvedon men han hyperventilerar och vill inte ens äta glass. Han vill heller inte dricka och har knappt ätit alls på hela dagen. Min tuffa stora lilla prinskorv! Lagom lägligt också, nu när helgen kommer. Kul om man ska behöva sitta på jourläkarmottagningen och vänta i hundra år. Jag hoppas att det är snabbt övergående och att han mår bättre imorgon.