Vaknar efter en helvetesnatt och önskar att jag inte kunde vakna alls, men det måste jag ju. Går genast och öppnar paketet i skåpet i köket som mamma köpte för hundra år sen med löfte om att jag skulle vänta till födelsedagen. Jag är en ordentlig tös så jag höll mitt löfte och tur det, för idag var verkligen dagen då jag behövde mig ett gott skratt. Och vem blir inte glad när man får läsa om en pappa som dansat snoppdansen för sina barn tills de kiknat av skratt bara för att de ska få i sig sin medicin... Jag har alltså fått Föräldrarnas Tvärtemotbok, och denna ska jag läsa från pärm till pärm idag och bli riktigt glad! Så dä så!

Den negativa stämningen har hopat sig här i veckan. Det har varit en kass vecka helt enkelt. Sömnbrist, trotsbarn och mycket stress och förhoppningar och mycket spring hit och dit och trötta utropstecken överallt. Det har varit skrikande barn, en sur mamma, långa nätter och ännu längre dagar, dåligt med mat för min del då jag hela tiden glömmer att äta och ja, helt enkelt pest och pina. Vilket också visar sig i bloggen då jag spyr ut min galla.

Men det finns positiva saker också. Som att Teodor viskar att jag är hans bästaste mamma (bland dom han har att välja mellan?) och att han älskar mig mest i världen. Och att Vilgot fortsätter att utveckla sin motorik; sitter allt längre stunder utan att tippa, nästan rullar från rygg till mage, ålar bakåt en ganska bra bit och fortsätter att klappa händerna och övar på olika ljud och stavelser. Och Teodor pratar mer och mer, lär sig dagligen nya ord och babblar ännu mer non stop än vanligt.

Och att jag imorgon fyller 25 år... Det sägs att hjärnan slutas utvecklas vid 25 år så bättre än så här blir det alltså inte! Men jag tycker att jag har mitt på det torra ändå, helt tappad bakom farstun är jag ju inte i alla fall. Planerna imorgon är obefintliga. Men jag ska i alla fall inte stressa en millimeter imorgon, det har jag lovat mig själv.
Och radhusdrömmarna fortsätter. Jag har ingen aning om hur det kommer att bli, men jag drömmer mig bort och önskar och hoppas.

Prylteknisk nyinfo är att mormor med spenderarbyxorna har köpt en skrivare till mig. Så nu kan försäkringskassan slänga sig i väggen! Så det så!

Jag och Teddis bakade lussebullar idag. Han rullade och snurrade så fina bullar så. Åt bara pyttelite deg och stog och hoppade jämfota när de var i ugnen - det var bråttom! Sedan fick han smaka två stycken och njöööt av årets första julbak. Han tjatar konstant om pepparkakor och sliter fram pepparkaksformarna varje dag så snart måste jag väl ta itu med det också.
Sen är det inte så mycket mer nytt på Eklundska fronten. Jag hoppas att helgen ska bjuda på lugn och harmoni och att jag ska kunna börja måndagen med lite mer energi och glädje! Och att jag ska komma ihåg kameran lite oftare. Det blir inte så mycket bilder nu för tiden.

Lilla Skrotas hade vuxit dåligt trots att han äter som en häst och ammar hela nätterna. Så vi fick en till tid, redan den 29 november. Nevös som jag av naturen är ville jag genast hem och jämföra med Teodors tabeller för att stilla min oro, men typiskt nog så var aldrig Teodor på 7 månaders kontroll. Han var där vid 6 och vid 8 månader. Så min oro förblir intakt. Han hade gått upp lite mindre än 300 gram och vuxit 0.5 cm. Vid första mätningen hade han inte vuxit  på längden alls, så vi fick mäta om. Detta är på en månad alltså. Inte klockrent. Men gällande allt annat var han ett a-barn och det var imponerande att han kunde säga "mamma". Han stajlade lite också och sa det när vi var där för att visa sig ball. Positivt var att jag fick tid för Teodors 3årskontroll samma dag och tid som Vilgots vikt och längd mätning, så den 29:e släpar vi oss dit med buller och bång alla tre...

Men nu ska jag dricka kaffe och njuta lite av tystnaden.

Nu ska den här lilla gossen snart till BVC, för en snabb liten bedömning om huruvida han verkligen tuttar ordentligt på natten; dvs om han har gått upp i vikt eller ej. Jag ska även skryta om hans skills att rulla runt och åla i cirklar och sitta utan stöd. Man får skryta om sina barn, speciellt när de är envisa som synden och tar hundra år på sig att lära sig saker.

... och jag tycker att det är kämpigt hemma. Men då är det bara att ta en titt in på tiobarnsmammans blogg, som är gravid - IGEN - och önskar sig ett tredje tvillingpar. Seriöst, TOLV ungar? Vill man ha tolv ungar? På 2000-talet? Är de rädda att inte kunna föra sitt namn vidare? Vill de ha så många ungar att barnbarn blir överskattat? Eller satsar de på en sida i Guiness rekord-bok? Jag vet inte om jag ska vara imponerad eller skräckslagen. Hur ORKAR de?!

(PS: Jag har varit på radhusvisning idag ;) *pirr pirr*)

Jag förstår inte hur man kan vara 7½ månad gammal och inte sova? Älsklingen har seriöst vaknat en miljon gånger inatt. Att han inte kräks av trötthet? Att han inte behöver mer sömn än såhär? Jag fattar inte hur han orkar. Personligen känner jag mig som en säck möglig potatis, och det är väl ungefär vad jag ser ut som också. Men Vilgot, han är pigg och glad kexchoklad. Jäkla unge.

Ja, fy. Teodor är inne i värsta krisen ever. Igår var ingen engångsföreteelse kan jag lova. För att ens komma ut från förskolan idag så fick jag ta hjälp av två pedagoger. Jag fick inte på ungen kläderna. Han sparkade, slogs, revs, skrek, grät och var helt rabiat. Svetten forsade kan jag lova. Vilken pärs. Ska det vara såhär nu? Hur ska jag stå ut... Han slog mig hårt över ansiktet när vi kom hem sen och rev mig över ögat. Trevligt. Säkert bara för att jag skrev att hans slagmålsperiod verkade vara över. Jag är helt slutkörd, både fysiskt och mentalt.

I alla fall, på förmiddagen, när det tillfälliga mini-monstret (som förresten har namnsdag idag; farfar ringde och påminde) var på förskolan, så träffade jag och Vilgot Ammie och Hugo och tog en fika på stan och gick lite prommis. Mys!

Vilgot har knappt sovit idag så han totaldäckade redan halv fem. Får se hur natten kommer att se ut.. Men det kan ju knappast bli så mycket värre än vad det varit de senaste fyra månaderna så det spelar egentligen ingen roll. Snart tänkte jag börja göra den galna mini-tonåringen redo för kväller också... Vilda, knäppa, arga, älskade lillpys.

Jag sitter här, och funderar på att förbarma mig över disken. Men det var ju nyss jag diskade? Ändå dignar ett berg. Och soporna måste tas ut. Över hela golvet hägrar leksakerna (som jag i min enfald städade undan imorse) och i badrummet är det kaos med kläder överallt - jag har inte orkat tvätta för jag vet att det innebär att jag måste hänga tvätten efteråt. Och ytterligare efter det vika och sortera... Jag är istället lat, och sitter men kladdkaka och vispgrädde, en kopp med vaniljté och tittar på trista tvprogram i väntan på The Good Wife som början kl 21 och därmed också sätter stopp för kvällen när programmet är slut.
Idag har vi varit på öppna förskolan i Bomhus med Pian och Maxusen. Och diverse annat föräldra- och barnfolk. Och Teodor gick bananas och blev helt förvildad. Och jag höll på att få dåndimpen för att det inte gick att få stopp på ungen. Plus att de andra större barnen eggade upp varandra och jag verkade vara ungefär den enda föräldern som tyckte att bebisarna inte skulle bli översprungna. Men det kanske bara är min son som blir okontrollerad när han får springa fritt, vad vet jag. Eftermiddagen fortsatte i ungefär samma hysteriska tempo med diverse (dvs ett otal) utbrott som slutade i allmän lobotomi framför tvn innan vi stupade i säng alla tre och nästan somnade mitt i sagoläsningen.
På öppna förskolan stod Vilgot i min famn, och helt plötsligt säger han klart och tydligt: "Mamma!". En annan mamma satt bredvid och tittade och utbrast förvånat: "Men kan du säga mamma?!" Och jag satt lite allmänt chockad och bara glodde som ett stolpskott. 7 månader är lite väl litet för att kunna säga ord så bra, men vem vet, han kanske är en sån. En pratare. Det hände i alla fall inte igen så det kanske bara var en engångsföreteelse, eller en slump. Fast med tanke på hur mycket just ordet mamma missbrukas här hemma så kanske det inte direkt är så konstigt..

(I alla fall så verkar radhuset eventuellt vara på tapeten igen, så håll tummarna alla! Jag önskar mig ett radhus i 25 års present nämligen. Ska man bli vuxen så ska man bli det med stil. Dvs jag klassar i pensionärsgruppen från och med fredag så då kan jag lika gärna flytta till radhus och uggla in mig direkt ;) Nä, så är det kanske inte. Men nästan)

Jag har legat vaken halva natten. Jag kan inte rå för det. Jag försöker se nackdelarna, eftersom jag känner mig själv och vet hur besviken jag lätt kan bli. En av nackdelarna är att det blir väldigt långt till förskolan. Och jag har ingen bil. Jag måste skaffa busskort. Jag åker förbi jobbet på väg till förskolan. Det kommer att störa mig. Och jag har fobi för trappor. Tycker att trappor är obehagliga, känner mig förföljd. Gillar inte att bo för högt upp, känner mig stressad, vill ha en snabb flyktväg. Men ändock.
Ett radhus. Det vore ju det ultimata. Ett varsitt rum åt ungarna så småningom. Ett gästrum så länge. En egen tvättstuga - ingen mer tvätt på tork i vardagsrummet! Två toaletter. Ett kök där köksbordet får plats. En stor tomt. En relativt låg hyra. Ett bra område, förhoppningsvis utan grannar som missbrukar narkotika och bjuder hem diverse pack mitt i natten. Ingen källare och därmed heller inga uteliggare. Ingen trappuppgång som stinker piss.
Så jag har ont i magen. Dels för att det kan gå åt fanders och jag blir ledsen (personen som vill byta ut sitt radhus ska ringa mig idag...) och dels för att det kan gå bra och jag står inför en enorm omställning i livet.
Han vill kanske inte bo här. Och jag kanske inte vill bo där. Jag måste tänka så. Det här kommer inte att bli av. Ändå så ligger jag vaken halva natten och flyttar i tankarna. Dumma mig! Det är vid såna här tillfällen som jag vill ha pappa N här. För att han kan ge mig perspektiv, bättre än någon annan. För att han kan göra mig lite lugnare och inte ett nervvrak. Det är då jag förbannar milsavstånd och hytter med näven i luften ;) för hur det än är med allt så är han min bästa kompis, som Teodor skulle ha uttryckt det.

Men jag får väl avvakta och se helt enkelt. Inte överanalysera så mycket. Det som händer, det händer. Allt har en mening och annat sånt där dravel.

Min goding (den där lilla, rultiga) bara vräker i sig mat för glatta livet. Den senaste veckan har han ätit som en tok. Han kanske laddar inför någonting stort? Hur som haver - idag är en dag full av överaskningar och alla är positiva. Först rullade han runt. Sedan fortsatte han att rulla runt. Så började han att åla. Så fortsatte han att åla. Sen så tog han nappflaskan. Ja. Ni läste rätt. Han. Tog. Nappflaskan.
Han drack, som en besatt, vatten såklart eftersom jag aldrig gett varken ersättning eller välling. Det har inte gjort så mycket att han inte tagit nappflaskan tidigare, jag har ju ändå ammat och åter ammat. Han har ju liksom fått sin törst släckt. Och hungern mättad.
Fast nu kommer istället seperationsångesten. Han får inte bli stor, han måste vara pytteliten för tiden går för fort ändå! Min lilla kråka. Jag kommer i alla fall inte sluta amma. Jag fortsätter fortfarande tills han själv säger stopp. WHO rekommenderar amning till ca 2 års ålder. Fast... så länge tänker jag INTE amma. Jag har ju faktiskt ett jobb. Och förhoppningsvis, så småningom, ett liv... Och apropå jobb så fick jag reda på av placeringsassisten på Gävle kommun att det VISST är syskonförtur på nattis, vilket en förskolepedagog dementerat tidigare. Sen att jag, i en drömvärld, hittar ett nytt jobb och slipper hela nattisköret är ju en annan femma.

Min stora kråka, kråkan-bråkan för att vara mer exakt, fick en känga av golvet rakt i nyllet idag. Näsblod för glatta livet. Han liksom tappade balansen när han låg på golvet och dängde näsan rakt ner. Ganska klumpigt minst sagt men det var syndast om honom. Och ungen kissar mer än gärna på pottan men inte mer än så. Och nu är jag ganska trött på att göra ren kalsonger så vi köpte klistermärken idag. Med bilar på, sonens egna val - han fick bestämma precis vad han ville ha på sina klistermärken, jag skulle ha traskat Gävle runt för att hitta just det motivet. Tur att han valde bilar; det fanns på Dollarstore. Nu har jag sagt att om han bajsar på pottan så får han ett klistermärke. That's it. Han försökte direkt när vi kom hem att gå och pinka och hoppades att det skulle funka att lura mig men icke, så lättlurad är jag inte. Jag hoppas att mutan biter på honom. Det hade varit en sak om han sagt att han ville ha blöja på sig för ändamålet. Men nej, han skiter alltså i kalsongen. Han vill inte ha blöja. Och då kan han bannemig gå på pottan. Så är det.
Och annars så är han världens mest känsliga lilla människa just nu. Mycket som händer i huvudet. Han grinar för ALLT. Om jag säger till lite på skarpen så kommer niagarafallet och han utbrister hulkande: "Kraaaamaaa mig maaammmaaa". Stackars liten. Bara en månad kvar till 3 års dagen. Nedräkningen har nu officiellt börjat.

Och när alla andra tittar på Idol så är okonventionell nog att gå och lägga mig med min nya, hysterisk fängslande bok "SOS till mänskligheten". Jag kan inte sluta läsa. Samtidigt bävar jag för att den ska ta slut. Jag tror att jag kommer att gråta. Den är helt skruvad och totalt underbar och fruktansvärt likgiltigt ledsam. Vilken kombination va? Men så är det ju en av mina favoritförfattares "bästa bok någonsin" enligt kritikerna. Och det säger väl en del. Så, skit i Idol.

Godnatt

Vilgot slog mig med häpnad denna morgon, genom att rulla från mage till rygg! På förra bvc besöket skulle han ha kunnat detta, men då kunde han det inte. Vi fick en månads uppskov. Vi ska till bvc igen på torsdag. Han kanske kände pressen.
Hoppas att detta inte var en engångsföreteelse. Han ålar även - om än väldigt långsamt - i cirklar och bakåt. Framåt kommer han inte ännu. Men hoppet har väckts till liv senaste dagarna. Det kanske blir folk av min bebis också! Har ju oroat mig en hel del (minst sagt!) över att Vilgot inte riktigt utvecklats i rekordfart om man säger så. Men kanske är det hans tid nu.
Hur det än är så är han ju en av världens finaste och det är huvudsaken.

---

Han har rullat fler gånger under eftermiddagen. Ålar runt i ring som en tok och försöker få fatt på allt och ingenting. Snart händer det grejer!! Dags att barnsäkra hemmet återigen. Det får kanske bli en tripp till IKEA i veckan för att plocka på sig diverse skyddsgrejer.

Vi fick Elmer och Emilia på besök efter att vi hämtat på förskolan. Jag gjorde kycklinggryta och en kanna kaffe och det var väl tänkt att vi skulle ut och sysselsätta barnen lite, men de var så förtjusta över att ses att de bara drog iväg in på Teodors rum och började leka hejvilt. Så vi blev sittande inomhus, med en Vilgot i knät och två tokstollar som sprang omkring som vilda höns. Elmer var faschinerad över att de faktiskt spelar hockey här utanför, man kan ju se hockeyplanen från Teodors fönster... Elmer kommer nog förresten bli inredningsdesigner när han blir stor. Efter ca en timme så var hela Teodors rum ommöblerat ;)

Sådär, nu är bloggen lösenordsskyddad. Det känns bättre. Lite skönare. Mindre prestationsfyllt. Kanske inte lika stora krav att skriva, att vara fyndig och vitsig och klok. Jag är så less på att vara "duktig". Faktumet är att jag är slutkörd. Förhållandevis pigg men slutkörd. I själen, typ. Känner mig inte så värst glad. Nästan lite likgiltig.
Storkillen är i alla fall på förskolan. Snart kommer det bli dags för utvecklingssamtal, de börjar boka in tider nu. Spännande! Jag tycker ju att min unge är bäst i världen så jag känner mig inte oroad över samtalet. Det enda är att han hade en period då han slog alla men det verkar ha gått över nu.

Inte har jag någon direkt lust att blogga. Tjusningen är liksom borta. Så jag planerar på att låsa bloggen, tills jag antingen fått tillbaka inspirationen, eller ja, vi får se. I två år har bloggen varit en stor prioritering och ett roligt och inspirerande tidsfördriv. Jag har tyckt om att dela med mig av mina barn som är de finaste barnen på jorden! Jag är så stolt över dem, vill visa upp dem för alla och skryta mig blå! För de är ju det bästa jag har gjort.
Men nu känns det så trist att skriva. Jag vet inte, det kanske ändras. Kanske redan idag. Vem vet. Men jag tänker nog ändå lösenordsskydda bloggen, i alla fall just nu. Tills jag har bestämt mig. Pappa N har även lite försynt efterfrågat ett lösenord och det är ju hans barn också. Inte bara mina, inte bara min rätt.

Det blir samma lösenord som tidigare. Om ni inte har det/har glömt bort det så går det bra att skicka ett sms till mig med en förfrågan. Eller ringa. Jag har samma telefonnummer som alltid. Jag låter det här inlägget ligga öppet ett tag, så att ni inte står som frågetecken när det helt plötsligt inte går att gå in på bloggen längre.

Vilgot; fin på det finmotoriska - inte lika fin på det grovmotoriska... Detta har den unge, fina, 7 månader gamla (igår) mannen lärt sig i helgen:

Nu är vi hemma! Helgen har bjudit på dop och ettårskalas, massa släkt och vänner och galet högt tempo nästan non-stop. Teodor har varit superduktig med pottan dag som natt och helgen har förflutit (relativt) smärtfritt. Teodor vaknade kvart över fem imorse och somnade för ca 20 minuter sedan. Det var inget tjafs där eller... Direkt huvudet nuddade kudden så var det som om någon släckt ljuset ;)

Jag orkar inte skriva mer, jag är så slut i kroppen att jag trots tårta och bulle nu på eftermiddagen var tvungen att äta en massa mat när jag kom hem, för att fylla på depåerna så att jag ska orka igenom natten. Det känns som en pärs bara att borsta tänderna...

Jag glömde Teodors ryggsäck på tåget också... Det var ju trist, när vi gick av i fredags. Och inte kan man få någon information heller, så först imorgon på eftermiddagen får jag veta om den är intakt eller ej. Annars måste ny ryggsäck köpas, plus avgift till biblioteket för vi hade med oss en lånebok... Det låg lite hygiengrejer däri som jag redan köpt nytt också. Så är det när man har hjärnan överallt förutom i huvudet...


Några klickbara bilder ifrån helgen. Mer än så orkar jag inte med.
Puss och godnatt.

Jag a v s k y r att packa. Speciellt när jag inte bara ha mig själv att tänka på. Det ska vara med sagoböcker, mobilladdare, kläder, blöjor, salvor, kamera and so on. Ovanpå det ska man komma ihåg att kasta soporna, hinna med tåget, inte glömma självaste ungarna hemma och kolla så att spisen är avstängd. Och kaffebryggaren. Och att det inte ligger blöt tvätt i maskinen. Och att dörren är låst. Och lamporna släckta...
Jag har i alla fall ingen disk alls i diskhon, ingen tvätt alls i tvättkorgen och jag idag dammsugit, torkat bord och skurat. Jag vill INTE komma hem till ett hem från kriget. Men det där med att packa är inte min grej. Hur många välorganiserade listor jag än gör och fina högar där allt är uppdelat per individ och noga uträknat så glömmer jag alltd NÅT. Det slår inte fel. När jag sitter där på tåget kommer "just jävlar"-känslan över mig, och jag kommer på vad som inte är nedpackat. Det är så ledsamt. För att inte tala om stressigt och plågsamt.

Vi åker inte förrän imorgon bitti. Men med min medfödda och uppväxta stressnerv så gäller det att inte ligga på latsidan med packningen. Jag kommer även, som vanligt, att stå på perrongen ca en halvtimme innan tåget går och förbannas över kylan tillsammans med två otåliga barn. Men jag tänker banne mig köpa en latte som plåster på såren!

... fast jag vet ju att det inte är så, men känslan är mysig. Snart kommer jag ha två hulliganer som missbrukar benämningen "mamma" här i hemmet. Övning ger färdighet och om ni även tittar på Vilgots munmotorik så ser ni att han övar. Intensivt. Snart så!

... Teodor, 3 månader gammal. Det känns så mysko att titta på såhär gamla bilder. Ett helt annat liv, en helt annan atmosfär. Livet var inte som livet är nu. Annorlunda, mycket annorlunda. Man kan tro att två barn inte skiljer sig så mycket från ett barn. Att livet inte kommer att bli så värst annorlunda. Men det är milsvid skillnad, mellan att ha ett barn och två. Det är som dag och natt. Både positivt och negativt. Jag skulle aldrig vilja ha det annorlunda mot hur det är nu, men det är verkligen... skillnad. Med Teodor så hade jag all tid i världen. Jag kunde sitta och titta på honom i timmar och åter timmar. Jag hade ro att leka med honom, fota honom, krama honom, mata honom... Nu har jag en till lika underbar unge som jag vill ge lika mycket kärlek, men även om barnen blivit två så har jag fortfarande bara en uppsättning ögon, en uppsättning händer, en uppsättning ben. Barnen har förökat sig men tyvärr så har inte jag det... Känslan av att vara otillräcklig har aldrig varit så stark som nu.