Jag tror att bekräftelsebehovet blir en lite uns större när man är ensamstående... Jag har ju nästan helt ansvaret för ett gemensamt barn. Om någonting händer honom kan jag sällan skylla ifrån mig.
Just därför känns det extra bra dagar som dessa.
Att få se sin ettåring gå själv in i BVC-rummet, smila upp sig så de fyra tänderna skiner och skynda sig fram för att krama Gunilla och Lennart. Att han sedan går omkring i rummet, trummar på saker, skrattar och pratar. Och sen sätta honom på vågen. Där han först guppar upp och ner och dansar med sitter still när jag ber honom, och den visar på 10505 gram och sedan längden 76,2 cm, och få se kurvan, och han ligger precis på "normal"-kurvan, den i mitten, och inte minsta avvikelse finns där. Han växer precis som han ska, och har alltid gjort.
Han satt lugnt och stilla igenom läkarundersökningen och bara flinade mot Lennart och babblade om allt och ingenting. Och sen vid vaccinationen så började han storgråta men slutade tvärt när han fick en kram av mig. Och sen var det helt slutgråtet.
Nu sover han i vagnen, och jag känner mig stolt, inte för att det direkt har varit en prestation av mig idag, men att veta att jag har klarat av att uppfostra en liten varelse hittills, han är glad och snäll och mätt i magen och duktig på att prata och på fysiska övningar. Det känns som en prestation från min sida... Att ha ett sånt bra barn :) för jag sitter ju faktiskt inte bara på mitt arsel och låter han härja runt. Jag övar, leker, matar, byter blöja, spelar musik, busar, går ut och försöker vara en så bra mamma som jag bara kan va och kämpar för att han ska ha så lite bråk och tjafs omkring sig som möjligt.
/Mamma

---

Idag har vi möblerat om i mitt rum! Hihi, det var jätteskoj att fixa och fippla och försöka leta reda på vart mamma gömt saker som hon flyttat på! Spännande! Såhär ser det ut nu: