Efter dagishämtningen idag åkte vi alltså till Trödje, och hälsade på Camilla och Vincent. Jag känner mig alldeles fylld av glädje efter dagen! Vi har pratat, om stort och smått. Om allvar och skoj. Gått på promenad genom skog och förbi villor, inspekterat deras nyköpta villa och jag har varit avundsjuk som få ;) . Det var skönt att träffa Camilla igen!
I Trödje hälsar alla på varandra. Det är sitt egna lilla samhälle, där man inte står sur och tittar åt höger när det kommer någon till busshållplatsen. Nej, man hejar på varandra, höjer näven och ler. Det hör ju då inte till vardagen anser jag och jag har njutit av den positiva stämningen. Att Teodor och Vincent sedan kom överens som om de umgås dagligen var ju ett annat stort plus. Det var länge sedan de träffades senast, i januari tror jag. Men de lekte, som tusan vill jag lova. Har aldrig sett två så uppspelta och överlyckliga barn förr tror jag. Visst blev det lite grin och kiv ibland men de sprang runt och jagade varandra, delade på leksaker och kramades och visa saker för varandra. Skrattade så att det tjöt och ville inte gå skilda vägar när det var hemåtdags. Teodor ville i alla fall i högsta grad stanna kvar...
Men hem kom vi, omkring en halvtimme sedan, och kidsen däckade på momangen. Även Vilgot höll sig vaken hela besöket förutom en snabb powernap i barnvagnen på promenaden.
En riktigt bra dag!

Teodor är avdumpad på dagis. Direkt efteråt ska vi ta bussen och besöka Camilla och Vimse i nyköpta villan i Trödje. Mys!

Trots att jag väckte Vilgot (han brukar bli på allmänt skithumör då) från sin morgonlur så var han på toppenhumör och höll sig vaken i de 2 ½ timme vi var där. Han låg på mage och log och satt och log. Studerade allt och allt och ja, han var helt enkelt i sitt element. Jag som trott att han var en bebis som inte gillade sociala aktiviteter! Det kanske är så att han helt enkelt tycker att livet är för trist, att det händer för lite. Kul att se i alla fall. Teodor var ett musikaliskt underverk och spelade både piano, gitarr och trumma och stod för underhållningen av fikastunden.
Sedan trippade vi vidare till Dollarstore och köpte förvaringsboxar för ytterst billig peng och jag sorterade ur barn och vintergarderoben. Självklart räckte inte lådorna för de massiva barnklädershögarna jag besitter men det är en början i alla fall. Och skafferiet blev lite mer sorterat i alla fall.

Det är helt sjukt vad mycket torrvaror som kan bli liggandes och gå ut ur datum. Det var inte ens länge sedan jag städade ut senast men ändå är det mycket som måste kastas. Jag hittade även fyra (F Y R A!!!) paket med vetemjöl. Vad är meningen? Är jag shoppoholic på vetemjöl eller vad? Dags att hålla bättre koll, har jag bestämt, så listskrivare som jag är så kommer jag härmed ha en lista på insidan av skafferidörren. En inventarielista. I alfabetsordning. Så att jag slipper köpa hem saker jag redan har och därmed slipper utgångna varor och dubletter. Så onödigt slöseri med pengar och tid.
Jag skulle även behöva köpa burkar (ex. pasta bukar, ris burkar osv), för att hålla varorna fräscha längre, plus göra det lättare att se hur mycket som finns kvar av vardera. Det duger inte att ta upp ett paket ris och skaka och försöka luska ut om jag behöver mer eller inte. Det duger inte heller att ha pasta (som det pastafreak jag är) liggandes i varje hörn i skafferiet. Nej, en ändring behövs!
Kylskåpet och frysen är inte lika illa däran; då kylskåpet mestadels befolkas av dagligvaror såsom mjölk, smör, ost, youghurt, frukt, grönsaker, grädde och frysen i sin tur innehåller nästan bara frysta grönsaker: broccoli, spenat, blomkål, ärtor, persilja... Fast nog skulle jag må bra av att frysa in lite mer och slippa spontanshoppa mat.

För övrigt ligger det en liten gossebebis i sin säng och kinkar och stånkar och stönar. Magont och övertrött och livet är skit enligt honom. Stackars liten plutt. Han har nyss fått tutte och lite gos och är väl lite lugnare nu men jag siktar in mig på ännu en låååång natt (natten som var innehöll uppvak varannan timme, hurra!)...

Vi har haft en hyfsat mysig dag idag ändå. Inte gjort så mycket, städat, tittat på Alfons, busat lite, promenerat lite och sen gjorde jag havregrynsgröt. Första gången jag gjorde gröt faktiskt (även om jag vill att mina ungar ska äta det så är jag inte direkt så förtjust i det själv...) och det blev över förväntan = bägge killarna käkade. Vilgot fick i sig 4-5 teskedar och hade nog gärna tryckt i sig lite till om han fått.. Teodor åt en tallrik blandad med bananmos. Det är ju så förbenat enkelt att göra egen havregrynsgröt, och billigt. Havregryn, tunnpaltsbröd, vatten och flytande margarin. Simple, simple.
Fast jag ska nog köpa hem lite katrinplommon tror jag. Även om jag heltidsammar fortfarande och Vilgot bara får i sig små smakisar, så innehåller tex gröten ganska mycket järn, som kan göra att han får lite ont i magen. Kan ju vara bra att ha katrinplommon (och päron) hemma i alla fall.

Jag sitter här och slösurfar. Teodor tittar på Alfons Åberg (nu kommer det nog aldrig visas något annat på vår tv verkar det som...) och Vilgot sover. Jag spanar på jackor. Inte att jag har råd att köpa någon jacka. Men hösten är i antågande så jag planerar på att spara lite. Till en rejäl jacka som tål vind och vatten. Den behöver egentligen inte vara världens mest fodrade jacka eftersom jag kommer att ha både tjock kofta och bärsjal fastknytet på mig för det mesta. Viktigast är att den är vattentät. Den behöver inte ens vara särskilt tjusig. Med en treåring och en halvåring blir det nog en del utetid skulle jag tro, både höst, vinter och vår. Jag har i tidigare dagar varit relativt opraktisk i mitt handlande och inte fokuserat på ordet småbarnsmamma utan snarare på ordet snyggt. Jag vill kunna sitta på en bänk och amma utan att få urinvägsinfektion. Jag vill kunna stå och glo på en unge som åker rutchkana utan att frysa halvt ihjäl. Denna sommar verkade ju dessutom bli väldigt kort och snart kommer det nog vara riktigt kallt ute. Och en sak jag har funderat på; jag älskar väskor, tycker att de speglar personligheten så bra, det finns många riktigt snygga, funktionella, stiliga, fräcka... Och jag har väskor, som fungerar när man har småbarn. Men jag använder dem aldrig. Jag verkar tydligen inte vara en väskperson. Ska jag ha med blöjor och dylikt så knögglar jag ner det antingen i barnvagnen eller i en ficka. Jag har ytterst sällan med mig mer än det absolut nödvändigaste, som nycklar, kontokort och mobil. Alltid när jag är ute så kommer jag på att "fan, det där skulle jag ha haft med mig". Men jag verkar vara en obotlig väsk-avståndstagare. Så viktigt på en jacka torde vara fickor. Stora fickor. Med plats för det som egentligen skulle ha fått plats i en väska...


Jag skulle vilja hitta på någonting. Är less på att sitta hemma och uggla. Orkar inte se på kaoset som är min lägenhet och orkar heller inte städa. What to do... Suck. Helger suger verkligen när man inte har någon att dela helgerna med. I en vanlig familj så ser man fram emot helgerna för då är alla lediga och kan umgås med varandra. Helgerna för mig är evinnerligt långa - allt är stängt och alla är upptagna med sina familjer. Blä.

Syskon - Hur uppfostrar man egentligen syskon? Hur man uppfostrar barn är ju en sak, men syskon. Jag vill att de ska ha glädje av varandra. Jag vill att de ska kunna och vilja umgås tillsammans men jag vill se längre än till gemensam lek på barnrummet. Jag vill att de ska stötta varandra, hålla varandra om ryggen. Jag vill att de ska älska varandra, dela sina liv med varandra - men ändå fortsätta vara individer. Jag vill att de ska kunna både kivas och ha riktiga rejäla bråk utan att för den sakens skull tvivla på varandras kärlek och jag vill att de alltid ska finnas där för den andre om det skulle knipa. Jag vill att de ska förstå att jag älskar dem lika mycket och att deras viljor är lika mycket värda - även om jag ibland kommer att prioritera den enes önskningar framför den andres.
Jag tycker att det är otroligt svårt - även om de ännu bara är små, små barn - jag vill ge dom en bra grund att fortsätta bygga på men det är inte alltid jag är pedagogisk och korrekt i mitt handlande. I och för sig behöver man nog inte alltid vara så förbaskat ordentlig... Men jag tänker ibland på livet, hur jag vill att de ska ha det i framtiden. Jag vet att de tycker om varandra förbannat mycket redan nu - inte medvetet ännu förstås, men samhörigheten som kommer av att spendera så mycket tid med varandra, den har redan kommit. Händer som sträcks ut mot varandra, greppar, kramar om. Två bröder som ligger och bara tittar på varandra, hur länge som helst, i någon sorts samhörighet som jag kanske också var med om som barn men som jag har glömt bort.
Uppvuxen med fyra syskon har jag inte haft samma situation - vi var så många, inte två som satt bredvid varandra, vi hade fler valmöjligheter, är alla nära varandra i ålder. Det är två olika världar - jag tänker inte påstå att den ena världen är bättre än den andra, men jag kan inte ta lärdom av min syskonbild för att utveckla mina barns. Jag måste dessutom våga sikta in mig på att detta - på grund av alla omständigheter - kanske är de enda barn jag får. Det kanske bara kommer vara dessa två - mer än tillräckliga och mer än älskade! - syskon, bröder. De kanske bara har varandra.

Ja, jag bara spekulerar, såhär på kvällskvisten i väntan på att Teodor ska vilja gå och natta. Vilgot sover redan sedan en halvtimme tillbaka.
Luftar mina känslor, ventilerar mina tankar. Får utlopp.

(Och inte hann jag posta detta inlägg förrän även andra ungen somnat. Tänk vad lite man hinner med ibland som småbarnsförälder)

Vi gick både en långpromenad och satte oss vid en lekpark ett tag. Sedan gick vi och handlade de saknade ingredienserna inför ett chokladbollsbakande och tog oss hem. Först lagade vi lite ungsbakad lax med broccolisås som slank ner och sedan bakade vi. Sen kan jag säga att det var två trötta killar som totaldäckade bara de såg sina sängar... Jag dricker kaffe och äter lite chokladboll (vi var duktiga och gjorde "nyttiga" chokladbollar; margarin, kakao , vatten och fiberrika havregryn - that's it) och tittar på "one born in every minute". Jag fick lite dåligt samvete för att jag och Teddan fick äta chokladbollar och inte Vilgot så han fick smaka banan för första gången, som plåster på såren... ;) Det var gott! Det blev ju bara tre små teskedstuggor men allt svaldes ner med glädje. Min lilla mini sumobrottare!

Syskonkärlek

Chokladbollstillverkning

Igår kom mormor hit, passade kidsen i två-tre timmar nånting medan jag rymde iväg till A för att fixa mina nails. Relativt nervös och relativt mycket seperationsångest men jag ringde bara en gång och det gick självklart bra att vara utan mamma i ett par timmar. Den där stora pojken Teddis är jag inte direkt orolig för, men det var första gången jag var utan Ville i mer än fram och tillbaka tur till ICA, och då med pappa N hemma. Han är ju en känslig pojke, men han tyckte om sin mormor och var hyfsat stabil.
Mormor hade med sig gåvor; Alfons dvd-box, Emil-dvd, en fleeceoverall till Viggot, en hemstickad kofta till mamman (fin va!) och så en liten uppsättning dagiskläder till Teddan.

Hon tog även med bröllopsklänningen, korsetten och skorna, som aldrig blev använda. De ska hängas någonstans, hamna i glömska... Det känns inte så jobbigt ändå, det blev som det blev och så var det med den saken. Det är ändå bara en klänning, inte en dödsdom. Och jag antar att tiden är ganska duktig på att läka sår ändå.

Det ser ut att vara hyfsat fint väder så när Vilgot vaknat ska vi nog bege oss ut till någon lekpark och häcka... Eller ännu hellre gå på långpromenad om jag lyckas övertala stora sonen om det...

Jag vet ju hur jag själv ibland har känt och tänkt samma sak som diverse syskon och nästan fungerat telepatiskt emellanåt. Men det känns ändå helt orealistiskt att Vilgot ligger och gråter i sin säng, jag gör en ansats att resa mig upp då jag ser att Teodor redan är på väg i full huggning, han säger "Stopp mamma!" och traskar sedan in till Vilgot, ger honom hans groda, säger "puss puss lillebloool" och går sedan därifrån och på något märkligt sätt så tystnar barnet. Det var det som behövdes. En groda och ett "puss". Och nu sover han. Mycket märkligt.

I alla fall så packade jag ner bebis i bärsjal och begav mig för hämtning på dagis.

Han somnade snabbt i sjalen och sov sedan en powernap och vaknade pigg och glad och tyst. Han säger nästan aldrig ett knyst i sjalen. Bara sitter och glor. Skönt.
Vi hämtade storebror som var i full färd med att tillverka "soppa" tillsammans med Kicki. Slaskigt och härligt. Sedan fick jag lyssna på dagens händelser på vägen hem, varpå en var att de ätit pannkaka med sylt och att Teodor hade kastat skeden. När jag frågade varför han kastat skeden så svarar han: "För Teodor äter inte pannkaka med sked. Teodor äter pannkaka med gaffel!" Sötnöt. Och ja, han har inte fattat det där med dig och mig än, utan refererar till sig själv i tredje person.

Imorgon är vi lediga från förskola, skönt att slippa passa tid. Istället ska ungarnas mormor komma hit och vara barnvakt ett par timmar när jag ska fixa naglarna och sedan ska hon sova över. Det känns inte ett dugg lockande att vara utan Vilgot i 2-3 timmar och jag bävar, men A ville helst att jag skulle komma utan barn och jag förstår henne. Vi blir annars sittande i flera timmar och jag måste göra hundra avbrott för amning och tröstning och vaggning och gud vet allt.

Sitter här och försöker komma på saker att sälja... Det vimlar ju av saker överallt men det måste ju vara säljsdugligt också. Trikåsjalen ligger i alla fall ute till försäljning nu och snart ska jag lägga ut sänggaveln också. Ingen som vill köpa en sänggavel i ek, passar till säng 160/180, för ca 1600 kr? Nobody? Nähäpp.

Igår när jag hämtade Teodor från förskolan så satt det en teckning och en lapp till föräldrarna på hans plats. Jag tog ner bådadera och rullade ihop och stoppade ner i hans ryggsäck, sedan gick vi. Jag glömde självklart bort både teckning och lapp, men imorse var tiden seg. Halv nio försökte jag komma på saker att dryga ut tiden med (han börjar 9 så kvart i ungefär brukar vi gå) och kom då på att han hade en teckning i väskan. Jag plockade ut den för att lägga in på hans rum. Då ser jag också lappen. Ögnar igenom överskriften: "Från och med vecka 34 ska vi börja med skogsutflykter!" Ah, vad kul, tänker jag. Sedan tänker jag; hum undra när vecka 34 är... Tittar på almanackan. Det är ju vecka 34 nu ju! Jaha, vad skoj. Sedan kommer nästa insikt: jag kanske ska läsa klart lappen då...
Så jag läser. Barnen ska delas upp i tre olika "lag" och få varsinn dag att gå på skogsutflykt på. Jag letar upp Teodors namn och där, på torsdagen står han uppskriven. Men helvete, är det inte torsdag idag?! Fort som tusan läser jag resten: man ska ha med macka, dryck (varm eller kall) och en frukt. Jag har ingen dricka hemma (vi dricker bara vatten eller mjölk och Teodor dricker ur ett vanligt glas) och ingen frukt heller! Och ungarna är inte påklädda ordentligt och klockan är nu fem minuter över halv!
Fort som tusan brer jag två knäckemackor och lägger ner i en plastpåse, in i ryggsäcken, på med stövlarna, stoppa ner bebisen i vagnen, på med filten, regnar det ute? på med vindjackan, kepsen, var är kepsen?! , packa ner regnkläderna i en platspåse och så uuuut. Springa som tusan, Tempo har inte öppnat än, vidare till Brynäs centrum, handla banan och päronfestis, vidare till dagis. Vi hann. Vi kom till och med fem minuter tidigt. Men jisses vilket stress. Jag måste komma ihåg att läsa dagislapparna på en gång!! I alla fall så är han i skogen nu, prinsen, med matsäck. Och den förvirrade mamman är helt utmattad.

Jag har även köpt en barnsax. Fanns bara i svart, men man får inte vara dum när man är mamma så fram med blå maskeringstejp så löste sig det lilla problemet också!

Jag är så förbannat trött på att vakna med andan i halsen och paniken av att det låter som att ett barn har satt i halsen och håller på att kvävas ihjäl. Så förbannat trött på att ligga på helspänn, på att höra ett barn gråta av vanmakt när andningen inte fungerar fullt ut. Trött på att sova sittandes med ett barn i famnen för att luftvägarna ska vidgas. Och jag kan sätta fem spänn på att om V kunde prata skulle han vara ännu tröttare på situationen än vad jag är. Det är hans tredje kruppanfall. Ungen har bara levt i mindre än 5 månader och har redan fått 3 kruppanfall. Det är inte shysst. Inte finns det mycket att göra heller. Att sätta sig mitt i natten och åka in till sjukhuset för att andas luftrörsvidgande känns inte så lockande. Väcka det stora barnet, klä på kläder, komma ihåg vad man ska ta med sig, ringa efter taxi med barnstol... Nä, inte så lockande. Och nu har det nästan gått över. Fortfarande den där väsande jobbiga andningen emellanåt och fortfarande lite hosta som förnimmer en skällhosta men inte alls lika illa som i natt.
Han bröt inte ihop totalt i alla fall, lilleplutt. Fick han tutten i munnen så blev det mesta bra. Men det resulterade i att tutten var ganska mycket i munnen. Mammamjölken kanske var skön i halsen också, vad vet jag.

Nu ska vi snart lämna storpojke på dagis och sedan ska vi kurera oss.

Inne på ICA, med en trött och uttråkad Teddan, vi går förbi diverse frestelser (dvs godis i varenda förbannade jäkla gång) och jag vill verkligen inte handla mer än vi ska handla (middagsmat till mig och T, morötter till Vilgot och matolja att smörja in V's röda hals med) och bestämmer mig för att hålla huvudet kallt.
I kassan är det alltid värst. Då är det "the battle of the domed". Teodor skriker, Vilgot är upprörd i vagnen, jag vill bara betala och fly, kundvagnen (lilla barnkundvagnen) ska tillbaka till sin plats, måste komma ihåg matkasse, vart är kontokortet?, komma ihåg att lämna fram rabattkuponger, inte skämmas över de skrikande barnen och så Teodor ÅTERIGEN som prompt ska ha kexchoklad till varje pris. Han står med den i handen och skriker ömsom som en skadad gris och ömsom som en ilsken tjur. Ja, det är ingen picknick att gå och handla med två barn. Inte när man är två vuxna och verkligen inte när man är en vuxen...
I alla fall, jag vann kampen om kexchokladen och Teodor började lassa upp varor på kassabandet.
Då står det en äldre kvinna bakom oss och säger:
"Vad duktig du är"
Jag svarar: "mmh.. aaa" och ler lite sådär småbarnsvimsigt och tänker självklart att det är Teodor och hans varulassande hon syftar på. Det som alla syftar på - mitt barn, always.
"Ja, du alltså" säger kvinnan då och tittar uppfodrande på mig.
"Ehh... jag? Jaha... Tack?" Känner mig allmänt förvirrad och fattar verkligen inte vad hon menar.
"Ja, det är ju så svårt att stå emot trötta barn och jag har ju sett dig lite då och då och jag tycker du verkar vara en väldigt duktig mamma."

Jag kunde bara svara "Oj tack!" för sedan var det dags att betala och hålla koll på Teddan som skulle springa iväg med vagnen och försöka trösta Vilgot som lackat ur totalt i barnvagnen (kan inte använda bärsjalen när det ösregnar ute) och packa ihop och bege oss hem men känslan sitter där den sitter: jag har vuxit minst sju centimeter och känner mig mer uppskattad än på länge - trots att det bara var en helt främmande människa (tror dock att hon brukar komma och handla ganska ofta på jobbet). Att hon ens tog sig tid att säga någonting till mig - det betyder mycket. Det ger mig lite mer kraft att lyckas stå emot Teodors ha-begär imorgon också.

... är för tillfället inne i en sådan där underbar period då jag bara kan lägga ner honom i spjälsängen så slocknar han. Sådana perioder tackar vi ödmjukast för.

Ja, som jag tjatat om här så hade jag ju bakat en chokladkaka (aka "paj" enligt Teodor). Jag åt som sagt upp den (jojomensan) men hade glömt den tomma formen på spisen (aka "halvvägs på väg till diskhon" enligt mamman) och Teodor fick span på den. Så här kommer en liten film om min chokladtokige soon to be 3-årige son.

N jobbar igen i Stockholm så jag är återigen solo med the kids. Stora kidset (som mirakulöst i morse kom springandes: Mamma mamma! Jag har hittat kudden = "snuttekudden is back!" den hade blivit gömd inuti ett lastbilsflak - jäkla leksaker!!) är på dagis och lilla kidsen ligger och sover i vagnen. Jag sitter och blickar förstrött ut över kaoset som är mitt vardagsrum och förbannar min egen lathet, jag orkar verkligen inte städa idag. Mjölken var slut imorse och därmed inget morgonkaffe. Nu har jag köpt mjölk men skadan känns redan gjord; jag har antydan till huvudvärk och dåligt humör.
Så, 4 ½ timme med endast ett barn då. Jag ska surfa, glo på tv, apa mig och pussa på de superrunda kinderna. Livet är gott.

Imorse hade vi tänkt ta oss till Öppna förskolan. Det började 9:30 och då sov Vilgot. Men det skulle vara öppet till 12 och Vompen vaknade 10, så vi begav oss. 10:30 var vi där. Och döm om min (för att inte tala om sonens) totala besvikelse när vi inser att det är stängt. Vi står och drar och sliter i dörrar och undrar om vi (jag) blivit lätt utvecklingsstörd och tagit fel på dag? Då kommer en tant ut och säger att idag har de utflykt i Hemlingby. Ingenting stod det om någon utflykt, varken på hemsidan eller nån liten skriven lapp på dörren eller vad som helst. Ingenting. Så snopna fick vi gå till en lekpark istället. Jaha. Det var ju fint väder förstås, så då ville de väl inte sitta inomhus, mammorna. Teodor tog det som en "man" och lekte på i parken och sedan lyckades vi övertala Pia, Roger och Max att följa med till stan och ta en fika/lunch. Vi satt i skuggan och frös och drack lite kaffe (pappa N var också med) och gick lite i butiker och sedan var det hemåtdags, sängen för bägge ungarna och efter det chili con carne och Stefan på besök som fyller år idag.
Nu ligger bägge ungarna till sängs igen, jag har nyss läst fordonsboken och nya Kråke boken som kom idag. Jag har lite chokladkaka kvar och i kaffekannan finns det nog en liten skvätt - jag ska nog unna mig ikväll igen!
För övrigt är jag less på att vara sjuk - men Ville Vomp verkar börja bli frisk. Men jag tror minsann att det är en liten bissing på G! Både jag och N tycker oss känna hårt och svullet tandkött där nere och det är minsann lite vasst också! Så kanske kommer det ploppa upp en liten tandsing snart... Ännu mer svullna, ömma, såriga bröst alltså ;) Men jag vet inte riktigt ännu, Teodors tänder ploppade ju bara upp helt utan förvarning så jag har inte riktigt koll på hur det ska kännas när tänder är på G. Framtiden får utvisa.
Teodor har kvar sin hosta och inatt var han varm och pratade en hel del i sömnen, men han är pigg och glad och inte alltför snorig ändå. Om natten går bra ger jag förskolan ett försök imorgon men det känns inte som att någon större fara är skedd om han måste stanna hemma. Vi ska nog kunna underhålla oss ändå.

Just ja, choklad och kaffe var det ja!

(och jag vet inte ens varför jag tar med mig kameran för, jag glömmer ju jämt att fota ändå...)

Ps. Nu vet jag att ÖF är öppet måndagar 9:30-12, onsdagar 12:30-15, torsdagar 9:30-12. Så måndagar kan vi gå allihop och onsdagar kan vi vara med på sångstunden på slutet och torsdagar kan jag gå själv med V.

När jag blev gravid med Teodor var jag 21 år gammal. Jag var ny på jobbet, ny i staden och ny i vuxenlivet. Ny gravid och ny ensamstående. Allt var nytt. Och därmed jäkligt läskigt. Många gånger bröt jag ihop, orkade inte mer, kände att jag inte var tillräckligt bra. Undrade hur fasiken jag skulle bli som mamma egentligen, lilla obetydliga jag utan kunskap om någonting alls.
Under Teodors första år så påverkades jag utav alla omkring mig. Jag behövde råd och hjälp med allt. Jag hade aldrig ens bytt en blöja innan han kom till världen. Jag hade knappt aldrig hållt i en nyfödd bebis och jag visste ingenting alls om barnuppfostran. Och att ta råd ifrån andra är ett måste för att kunna hitta sin egen väg i föräldraskapet tror jag. Det som är svårt är att sedan sålla ut råden ifrån varandra. Alla råd är kloka råd - men inte för alla. Vi har alla olika åsiker och synpunkter. En del kanske vi är rörande överens om - annat kanske vi tycker är allmänt skit.
Som nybliven förälder kan det vara svårt att stå på sig. Att ens veta när man ska stå på sig, att veta vad man egentligen står för.
Det blev många intryck det första året. Många "gör si, gör så". Och jag gjorde si. Och jag gjorde så. En del saker önskar jag att jag inte gjort. En del saker tackar jag ödmjukast för att jag fick insikt i att man kunde göra.
Det är så mycket man ska försöka lista ut som förälder, mycket som jag fortfarande och antagligen för all framtid, kommer att försöka lista ut; ibland med framgång och ibland med misslyckande.

Nu när jag är mamma för andra gången så vet jag mer. Jag vet inte allt, långt ifrån. Jag står fortfarande rådvill i många situationer, men jag vet åtminstone var mina åsikter grundas ifrån. Jag vet min egen ståndpunkt, jag vet hur jag vill uppfostra mina barn och jag känner mig trygg i den vetskapen utan att för den sakens skull ha listat ut hur varje steg ska ske.

Man måste våga prova för att veta om det passar. Och man måste våga ta smällen om det inte passar. Jag har bestämt mig för att inte se varje felsteg jag tagit som ett misslyckande. Jag vill se det som ett steg i rätt riktning istället: ett steg närmare mitt eget sätt att vara, och ett steg längre ifrån det sättet jag inte vill vara på.

Jag experimenterar fortfarande. Jag tar fortfarande råd. Jag kan fortfarande ringa utvalda personer i panik och undra hur jag ska göra, hur jag ska bete mig, vad jag gör fel. I nya situationer kan jag stå rådvill, men jag är idag en starkare mamma än jag var för två år sedan. Idag vet jag hur jag vill att mina barn ska växa upp, jag vet vad som är viktigt för mig och vad som är mindre viktigt.

Teodors första år är så olikt Vilgots första år. Teodors första månader bröt ner mig. Jag drogs mellan alla mina olika känslor, all rädsla och okunnighet. Jag vill inte säga att jag var en dålig förälder gentemot honom. Jag gjorde det bästa jag kunde, det bästa jag förmådde med den okunskap jag stod inför. Med Vilgot är det så annorlunda. Med Vilgot känner jag mig lugn även när jag vill slita mitt hår i frustration. För jag vet var vi är på väg. Och jag vet hur jag vill att vägen dit ska vara.

Jag är delvis förvånad över hur man kan förändras på tre år, delvis trygg i vetskapen att de flesta faktiskt förändras. Att man kan hitta sin plats, sitt sätt, sin trygghet. Att man genom att bara leva och försöka göra så gott man kan så blir man faktiskt bättre. Övning ger färdighet. På intet sätt är jag supermamman, jag har så många brister att jag inte ens tänker försöka räkna dem, men jag är bra nog. Och mina barn har en fast punkt i livet som jag så länge jag lever kommer att hålla mig god vid.

Jag har ätit chokladkaka och sitter här nu med en kaffekopp och njuter lite allmänt av att tvn är det enda som hörs. Älskade barnen sover gott, en timmes sagoläsning liggandes i sängen med en unge på varsin sida gjorde susen. Vilgot gillar verkligen att läsa saga. Han fattar ju inte ett dyft och det är inte särskilt många bebispedagogiska bilder men jag antar att rösten som läser i maklig takt gör honom lugn och avslappnad. Och Teodor, ja, han tjatar sig ju blå om att jag ska läsa saga hela tiden. Den bästa mutan just nu är sagoläsning. Då kan vad som helst läggas åt sidan. Mitt läsbehov kanske har gått i arv?

Ungarna både somnade och vaknade (tänka sig), och vi klädde på oss kläder och bärsjal och skor och begav oss till lekplats, senare Tempo och sedan altanen. Köpte bananer och yoghurt (och okej då, ett kinderägg slank visst med också, attans då) och gjorde en liten picknick ute i blåsten.  Nu sover Vilgot Vilde igen och Teodor Tokfrans sitter bredvid mig i soffan och äter banan och "tittar" på The Hills på MTV. Okej då, det kanske är jag som tittar på The Hills (skyldig). Jag tror jag ska slå på stort och baka en chokladkaka ikväll. Nämligen så har jag antingen en tvättmaskin som förstorar alla mina kläder (men mirakulöst inte ungarnas kläder?) eller också har jag gått ner lite i vikt... Äger ju dock ingen våg så jag har ingen aning. Spegeln går ju inte att lita på heller: jag ser mig själv varje dag och märker aldrig någon skillnad. Senast jag vägde mig stod vågen på 57 kg. Det var väl ett par veckor sedan. Jag kan inte säga att jag varit sådär superduktig på att äta på sista tiden plus att Vilgot har varit i en växtrusch och ätit HELA tiden ifrån tuttarna så ett par kilo kan jag mycket väl ha förlorat. Ja ja. That's life. Jag går upp dom igen sen när jag slutat amma.

Just nu ligger storebror och läser saga för lillebror. Fast lillebror ser inte sagan, han bara hör den - ty lillebror ligger i spjälsängen och storebror ligger i mammasängen. Storebror läser och sjunger om vartannat och lillebror suckar lyckligt med ögonen halvslutna, det är mysigt att lyssna på en välbekant röst som berättar med inlevelse (sådan inlevelse som bara ett litet barn kan ha) och jag kände mig överflödig i ekvationen så jag smög ut och satte mig här. Förhoppningsvis sover de båda snart. Vilgot blir helt lugn och tyst av Teodor om Teodor pratar i normal samtalston. Om han är för högljudd och för snabb i tal/rörelser blir Vilgot skrämd och ledsen. Men när han bara ligger och pratar, berättar och finns där, då är Vilgot trygg och nöjd. Då är storebror det bästa som finns.



Det blir ju ingen lekträff men den är framskjuten till eventuellt nästa helg istället! Så då kan vi ju försöka vara friska tills dess istället.

Natten har varit lyckad!! Vilgot somnade om och sov från 20 till 6.30, med ett uppvak däremellan som krävde tutte och direkt omsomning. Istället har Teodor sovit oroligt och vaknat av och till, men han är lättare att söva om; försiktigt trycka ner huvudet på kudden igen och säga "Mamma är här, godnatt". Så jag känner mig utvilad! Nu sover lilleman igen och förhoppningsvis sover han av sig den värsta förkylningen nu. Dessvärre har Teodor fått tillbaka den där störtsköna (INTE!) hostan igen och det sprutar snor ur honom i princip så någon lekdag blir det inte idag. Det blir till att stanna hemma, typiskt!
Jaja, då kanske man skulle ta och städa lite då. Eller gå ut och ställa sig och häcka på en lekplats när lillungen vaknat... Vet inte om nåt är mer lockande, känns som pest eller kolera. Jag är ganska utskiten jag med, känner mig allmänt sänkt, om än utvilad.

Vilgot var vaken mellan 10 och 17. Stackars lilla barn. Han kunde verkligen inte, för allt i livet, komma till ro. Varken i barnvagn, bärsjal, vid mammas bröst eller i sängen. Till slut la jag honom ner, i spjälsängen, och så fick han skrika, tills han somnade av ren utmattning. Jag gillar inte alls att mina barn ska gråta sig till sömns, det känns makabert och elakt men vad fan, han kunde ju verkligen inte somna! So be it, nu sover han i alla fall!

Och dagens roligaste: jag och Teodor sitter och tittar på Wipeout, och Teodor blir helt exalterad och skriker: "Titta mamma, han springer! Oj han ramla! Nu springer han!" osv. Tills han utbrister: "Kämpa på!", helt inne i killen som tävlar genom att ta sig igenom hinderbanor. Han fick en personlig hejaklack här hemma, den där killen.

För övrigt är vi fortfarande förkylda. Jag vill bli frisk! Innan imorgon helst, om jag får välja.

Och ja, nu vaknade Vilgot. Grattis. Kul. Jävligt kul. Längsta natten ever inatt igen då. Om jag ändå kunde lägga över lite ansvar på någon annan ett litet litet tag.

PS. Jag funderar på att raka av mig håret, jag hinner ju ändå aldrig tvätta det.

DS. Det där sista var ett skämt. Tror jag.

Ja, han är ju faktiskt 5 månader om en vecka lite drygt. Så nu bestämde jag mig egenhändigt att vi börjar med smakisar. Han har ju smakat potatis förr. Lite mer än en vecka sedan. Men jag kände mig inte redo och Vilgot verkade inte riktigt redo. Jag lyssnar på Vilgot först och främst men samtidigt så MÅSTE han ju förr eller senare äta tugg-mat och inte bara tutte. Dock vill jag påpepa att det bara är smakisar än så länge. 1-2 teskedar mat. Inte mer än så. Potatis och palsternacka med mjölk och margarin och lite krydda i 3-4 dagar nu, sedan blir det morotspuré i några dagar och sedan majs (där kommer jag köpa purén i burk även om det går emot. Jag kan inte mosa majs). Sen blir det olika sorters frukter i ett par veckor och sedan är han över 6 månader så då börjar jag med ett mål mat om dagen. Antagligen lunch. Sedan ett mål mat om dagen i två månader och när han är omkring 8 månader får han två mål mat och då kommer jag också börja trappa ner på amningen. Sedan får det gradvis bli mer och mer mat och mindre amning men jag hoppas att jag kan behålla amningen som ett substitut och som mysstund i åtminstone ett år. Mest för Vilgots skull (med Teodor hade jag bara ett barn = han fick en massa närhet hos mig med eller utan amning), för att vi ska vara nära varandra och för att han inte ska behöva bli stor så fort och för att jag tänkt låta bli välling denna gång. För att Teodor inte har någonting emot att jag ammar lillebror, för att jag inte orkar rätta mig efter andras åsikter, för att jag VILL amma honom och VILL ha den närheten med honom. Och nu har jag ju möjligheten; förutom den sabbade tutten så funkar ju faktiskt amningen klockrent denna gång precis som förra gången.
Nog svammel om detta...

Teodor sover middag idag, han somnade på ca 3 minuter så det behövdes verkligen... Vilgot däremot vill inte sova alls. Han sov mellan 8 och 10 imorse och sen dess har han varit vaken. Vi tog en tur i den himmelska bärsjalen fram och tillbaka till ICA men han var idogt vaken och alert. Han kanske har slutat sova helt enkelt? (Peppar peppar ta i trä)
Apropå bärsjal så provade jag att bära Teodor i den! Han var lite förskräckt och frågade om det verkligen var så att han skulle bli buren - det var ju Vilgots? Jag intygade att det gick med Teodor också och det gjorde det ju. Jag hoppade omkring lite med honom men sedan tröttnade han och ville gå ner. Bebissjalar var ingenting för honom minsann.

Som ni kanske ser så har jag en ny design nu (igen) (om ni inte ser den eller om den ser konstig ut så uppdatera era webläsare!). Det är Kia som har fixat den åt mig.

I alla fall, natten har varit jobbig. Vilgot har vaknat en gång i kvarten, febersvettats, grinat, kinkat, vojsat. Jag har vyssjat, ammat, gosat, nattat och nattat om. Teodor har sovit natten igenom, dock oroligt och tacka fan för det; han har också blivit förkyld nu, storplutten. Så nu är vi förkylda alla tre. Dock har Teodor glatt humör och dansar och sjunger här bredvid mig. Jag hade hoppats att Vilgot skulle vilja sova lite med tanke på natten men det verkar han inte hålla med om..
Typiskt nog så har vi blivit bjudna hem till Pia på "lekdejt" imorgon med några andra kids, men är vi i det här tillståndet imorgon så tror jag att vi måste bli hemmavarande dessvärre. Men jag tänker inte avboka än! Positivt tänkande in  det sista!!

För dem som är ... ehm ... intresserade? så vill jag bara be att få tala om att såret på min bröstvårta dels blivit större, dels blivit ömmare och dels blivit jävligare. Det vill säga; det suger att amma från det bröstet. Men vi (jag) kämpar på. I will never surrender...

Och sedan ytterligare intressant information (not), jag hämtade datorn idag äntligen, en helt ny dator för 500 kronor, inte så illa faktiskt. Sitter vid den just nu och skriver.
I alla fall så stod det "Eklund" på försäkringspapprena och "Andersson" på avtalspapperna och då frågar expediten (av manlig sort): "Är du kanske nygift?"
Och där värkte det till lite långt inne i hjärtroten och egentligen ville jag säga: "Nä, snarare nyskild", men masochist som jag tydligen är så svarar jag: "Ja." (?!?!) Ja, fråga mig inte varför.
Och apropå gift eller inte gift så är Dagen med stort D imorgon, dvs dagen då vi skulle ha gift oss. Jag planerar att hålla mig sysselsatt och jag planerar att inte tänka på det över huvud taget. Sedan hur mina planeringar i teorin stämmer överens med praktiken, det är en annan femma.

Och så ja, jag njuter. Av den vävda bärsjalen. Jag har hyllat min trikåsjal. Men det var innan jag provat en vävd sjal. Jag säger bara: Halleluja. Jag är förkyld och immunförsvaret sänker min smärttröskel och den gamla kassa- och lagerjobbsryggen har gjort sig påmind och ÄNDÅ kände jag ingenting alls när jag kånkade runt på ungen i sjalen i två timmar, vyssjandes och vaggandes och dansandes. Det är klass, mina vänner. Hög klass.

Detta plus en klarröd mössa (alá höstmössa). Och rättvise-mamman var tvungen att köpa nåt litet till Vilgoten också; en dreggelhaklapp eller vad man nu kallar det.

Jag har två 25 %-lappar på KappAhl och så ska jag spana in Lindex 3 för 2 sortiment. Förhoppningsvis blir det lite kläder med FÄRG! Jag ska rensa ut bägge pojkarnas klädlådor idag också, Vilgot växer ju så att det knakar, 68 är redan lite tajt om magen ;) ;) Får se hur härligt det blir att shoppa med en sjuk Vilgot och en överaktiv Teodor ;)
Minnesanteckning till mig själv: Jag måste kolla upp vilka tider öppna förskolan är öppen!! De har nog inte sommarlov längre nu...


Jag fick ett mail igår om att bärsjalen skickades. Jäkla skit för då kommer den ju säkerligen inte före måndag. Jag hade ju hoppats att den skulle komma idaaaag....

Vilgot har tuttat konstant i sisådär två timmar. Övrig tid har han skrikit. Panik-skrik, dödsångets. Eller nåt. Feber och snor, övertrött och jäkligt. Teodor har varit på sitt allra värsta humör, vi har rykt ihop mer än en gång under kvällen och det var med stor lättnad jag fick lägga mig bredvid honom i sängen och läsa Alfons Åberg och tvinna hans hår tills han somnade. Vilgot, han halvsover bara och gråter lite då och då. Stackarn. Det är skit att vara sjuk, det vet jag ju. Jag lider med honom. Och jag lider med Teodor som bara vill ha all mammas uppmärksamhet men inte får ett dugg för det ligger en ledsen, snorig och desperat bebis vid mammas tutte. Och mamman själv är också desperat; desperat och frustrerad av att ungarna inte slutar skrika, maktlös över att inga knep funkar och trött utan tålamod efter och inför (antagligen) jobbiga nätter och långa dagar. Jag hade tänkt ge mig på att städa lite och fylla en maskin tvätt och diska dagens disk men efter nyligen avklarade tuttmaraton så känner jag mig rätt så orkeslös.
Så det blir väl bara en tallrik glass och kanske en kopp te och lite självömkan innan jag också däckar i sängen och ser fram emot (ööh inte då) en natt med mycket uppvak och kink.
Amen till det.

Världens förkyldaste Vilgot sitter här bredvid mig och försöker fånga groda. Tiden går så fort, jag vill bara trycka på paus... Lilla minstingen, han kämpar för att sätta sig upp själv och greppar efter allt han ser. Småbarnstiden, det första året, går så fort och jag vill inte att han ska bli stor - inte riktigt än i alla fall...
Hur som helst så är han alltså förkyld stackarn. Och skittrött... Vi ska snart hämta storebror och sedan ska vi spendera eftermiddagen med att mysa. Nu är vi lediga från dagis i fyra dagar, det blir lugna dagar men imorgon ska jag köpa lite kläder till Teddan, min 93.5 cm långa och 14.5 kg tunga son....

Det ösregnar, ösregnar och ösregnar... Teodor mår dock bra i sina galonisar och Vilgot sover väl mest hela tiden när vädret är så trist. Jag slipper hämtning på dagis idag och eventuellt får jag hem datorn snart. Då har jag två datorer igen.
I alla fall så skulle jag lägga ut bild på mina lavendelväxter och mina jordgubbsplantor, som har vuxit en hel del denna sommar! De trivs bra därute...

Storbarnet är nu stor. Han går nu på 3-6 års avdelningen. Han älskar det, såklart. Han känner redan personalen och barnen och trivs som fisken i vattnet. Lyckan var total när han insåg att vi faktiskt, på riktigt, efter sex veckors frånvaro, var på väg till dagis. Ingen lek, inget ljug, nä - han skulle faktiskt dit. Han var så virrig av lycka att han inte kunde annat än springa omkring. Om en timme ska vi bege oss för att hämta hem honom igen, jag och lillebror.

Jag har spenderat morgonen på jobbet och haft "möte" (hm) med min chef. Pratade lite allmänt om föräldraledigheten och om lite annat.

Vilgot var på strålande humör i morse men nu är han skitsur. Han vill inte sova, inte äta, inte leka och inte gosa. Han är bara sur, sur. Men det går nog över snart. Tills dess tar jag en kopp kaffe för att orka med skriket ;)

Så. Nu var bärsjalen beställd. Och det blev ingen av de två jag visade upp i det här inlägget, utan det blev en helbrun. Det kändes liksom lite mer JAG. Nu längtar jag. Den kommer kanske, om jag har tur, redan i slutet av denna vecka.

Därav blev det utelek redan vid åtta, som resulterade i kinkig bebis som ville sova men inte kom till ro. Efter hemmanattning av bebis blev det lite mer utelek och sedan storröj på uteplatsen/balkongen. Jag har rensat ogräs utav dess like; och det behövdes kan jag säga... Väldigt skönt att ha det gjort!
Anticimex kom förbi en sväng och bjöd på silverfisk/spindel-fällor, fem stycken. Så nu ska här fångas spindlar!!!
Sedan blev det en sväng in till stan för att köpa Purelan-salva mot min stackars bröstvårta samt en chokladask till förskolefröknarna; imorgon är det dagisstart med avdelningsbyte. Teodor ska få rita en avskedsteckning också men en liten tack-hälsning.
Ja, dagen har varit lagom fylld i alla fall. Skönt att få lite saker gjorda istället för att bara gå omkring i dvala. Känns skönt att ha det lite fräscht utomhus så att man ska vilja sitta ute i höstrusket sedan (jag är ju en riktigt höstmänniska, med alla mina miljoner koftor och varma polotröjor och jeans, min kaffekopp och gärna lite levande ljus).
Apropå koftor så har jag länge tänk premota min mor lite, genom ett kollage av alla koftor hon stickat till mig. När jag får den nya om två veckor ska jag nog ta mig i kragen och hotta upp bloggen med lite "designkoftbilder".

Och Vilgot, denna underbara lilla fantastiska varelse, som jag faktiskt först nu börja insupa verkligen är MIN, han skrattar så att han kiknar och ler och pratar i nattmössan och greppar tag i mig och försöker bokstavligt talat äta upp mig och jisses, vad jag älskar denna lilla skitunge. Han har vuxit ifrån sitt konstanta kinkhumör och är nu mestadels en glad och minst sagt högljudd prick. Det är inte långt till skratt med den lilla killen. Jag kan stirra mig blind på honom!

(Och Teodor är såklart inte ett dugg mindre älskad för den sakens skull. Han är minst lika underbar han också, så det så! Vilka barn jag har va!) KÄRLEK

Det har jag nog glömt att skriva. För sisådär kanske två veckor sedan stoppade jag in nappen i Vilgots trut för sista gången. Jag orkade inte trilskas mer. Ungen vill inte ha napp så då slipper han väl då. Ingen av mina barn har varit nappbarn. De gillar äkta vara istället, dvs riktiga tuttar. Så var det men den saken. Ingen napp alltså.

... och Teodors snuttekudde är fortfarande borta. Vart fan kan den vara?!

(Vi har idag köpt 500 ark A4 papper och nya gelkritor. Nu ska här ritas!)

Ny dag, nya tag. Miniplutt somnade halv fyra (!) igår men vaknade ändå inte förrän kl 6 imorse, så tack för den. Och nu ligger han i sängen igen och storplutt ligger på mage på golvet och kollar på Bolibompa. Vi ska väl snart bege oss ut till lekpark och senare Apoteket; Villebus har nämligen sugit, bitit, nafsat, pillat sönder min ena bröstvårta och jag har nu ett ca 3 mm långt ÖPPET SÅR på vårtan och AJ det gör jäkligt ont att amma. På apoteket ska finnas bröstvårtssalva. Eller nåt ditåt. Så då blir det till att klänga med sig ungarna dit.

Såhär mysigt kan man ha det en lördag, nyss hemkomna ifrån Coop, dit vi faktiskt gick, jag och kidzen, solo utan barnvagn. Vilgot somnade rätt omedelbart inburrad i mammas famn. Och Teodor var behärskad hela vägen! Lycklig morsa, det är jag det!

En dag då Teodor sover middag ser ut såhär: (när han har sovit middag dagen innan då också förstås)

Teodor blir väckt av Vilgot som är den som vaknar först, någonstans mellan 06:00 och 07:00. Ibland lite tidigare än sex, ibland lite senare än sju, men det hör till ovanligheterna.

Sedan är han grinig hela morgonen fram tills att det är dags att sova middag. Då tar det ca 2 timmar för honom att komma till ro och somna. Sedan sover han två timmar.

Sen är han pigg och glad hela eftermiddagen och har extremt mycket energi. Vilket gör att han inte vill sova på kvällen. Så då somnar han någon gång mellan 22:00 och 23:00 (vilket är på tok för sent eftersom JAG somnar senast 22:00...)

Och ja, sedan blir han alltså väckt av lillebror mellan 6 och 7 och är grinig hela förmiddagen och so on and so on...

En dag då Teodor inte sover middag ser ut såhär:

Teodor blir väckt av Vilgot mellan 06:00 och 07:00 och är på ett strålande humör. Han är pigg och glad och nöjer sig med det mesta.

Vi kan äta en lite senare lunch och vi slipper de två timmar det skulle ta att natta + de två timmar han sover så vi kan hitta på fler saker under dagen om vi vill och har inga tider att passa.

Sedan kommer eftermiddagen och Teodor blir jättetrött. Han blir kinkig men mest bara seg. Han kan sitta i en timme och bara glo. Blir långsam i sitt sätt. Sedan blir han övertrött och då "orkar" han vad som helst och skrattar hysteriskt typ hela tiden.

Sedan somnar han, ganska snabbt, mellan 18:30 och 19:30.

Jag får två timmar för mig själv på kvällen då båda ungarna sover.


Så. Vilket sätt ska vi köra på egentligen? Nu har vi kört på utan middagsvila men han blir ju så trött på eftermiddagen; vilan behövs. Jag har försökt med en "vilopaus" ala sagostund i sängen men han är ju ett sådant barn som inte riktigt klarar av att vara stilla så vilan blir då ingen vila, utan snarare en transportsträcka mot bokens slut.... Musik funkar inte heller för då dansar han! Även om det är lugn musik... Han har taktkänsla, ungen ;)
Vilgot sover två gånger på dagen; en timme efter att han vaknat i två timmar och en gång mitt på dagen i en timme. Och sedan sover han 12 timmar. Mina barn är morgonbarn och har alltid varit - jag har aldrig varit med om att någon av dem någonsin har sovit längre än till max nio på morgonen. Så att reglera Vilgots insomning för att därmed reglera hans uppvakning - och därmed väckning - av Teodor tror jag inte på.
Det känns rätt att skippa vilan ändå, det går ju åt fyra timmar bara på en vila annars. Då är det bara 8 timmar kvar på dagen. Varav frukost, lunch och middag ska räknas in och beräknas ta sammanlagt 3 timmar om man räknar med tillagningstiden. Så fem osammanhängande timmar kvar att hitta på saker eller bara umgås på. Inte så mycket tid.
En massa svammel från min sida men jag vet verkligen inte hur jag ska tampas med detta - han är ju mitt emellan liten och stor; inte någon bebis längre men inte riktigt en stor kille heller...

Just nu så sitter jag och dricker vaniljte och njuter av tystnaden. Hearligt!

Idag har vi varit på marknaden med tivoli och grejer, som de anordnar nästan där vi bor. Teodor var trött men det gick bra ändå. Vilgot satt i den förbannade bärselen tills han tack och lov somnade så att jag kunde lägga honom i vagnen. Teodor fick åka biltåg. Ett tåg med bilar alltså, karusell. Han satt som ett frågetecken hela resan och höll krampaktigt i sig men skrek duktigt när han var tvungen att gå av, för det ville han INTE minsann. Det blev bara en resa för det kostade 35 (!!!) kronor för en enkel resa i två minuter på ett tåg som bara åkte runt runt ca 5 varv.
Han fick en kaninballong som han sedan hemma har gått runt och sagt "älskar dig" till... Och en tröja med texten hårdrockare (pappas val of course). Så nu gör han "rock-tecknet" (pekfinger och lillfinger upp) och säger"ROCKON!"
Here are some pics:

Oro, maktlöshet, trötthet, irritation, frustration och ilska gentemot mig själv - bara några få av de känslor jag känner just nu.

Vilgot har ramlat ner från skötbordet idag.

Som att livet inte var tillräckligt "spännande" så har vi alltså åkt ambulans och spenderat tid på kirurgakuten idag. TACK OCH LOV så mår han "bra"; dvs han har ingen hjärnskakning, han äter utan att kräkas, han har varit vaken och pigg och han tappade aldrig medvetandet. Inga blödningar och inga frakturer. Änglavakt. Rakt ner i kakelgolvet föll han. I slowmotion - fast jävlar vad snabbt - föll han och jag hann tänka tusen tankar och inga tankar alls. Först när jag hörde "112 Larmcentralen" i örat så fattade jag. Att jag hade en fyra månaders bebis som fallit en meter med huvudet före. Och den känslan, gott folk, önskar jag nog inte en enda levande själ.

24 timmars observation, med en koll i timmen, har vi blivit ordinerade. Så här sitter jag, på helspänn. Och ringer 1177, stup i kvarten. Tredje samtalet nyss. Och första sköterskan (tanten) sa med bestämd pondus att när han är så liten så MÅSTE han vakna och bli klarvaken varje gång jag tittar till honom på natten. Annars måste jag åka in OMEDDELBART.
Den andra sköterskan sa lite "hum um hum" så jag frågade inte så mycket utan ringde igen ett tag senare och den tredje sköterskan sa att han ska visa reaktion; röra sig, kanske kisa lite, grymta till eller dylikt. Han behövde inte alls bli klarvaken för det var bara jobbigt för honom, att tvingas vakna för att sedan kämpa med att somna om. Ja, så vad ska jag lyssna på då? Tredje sköterska sa att jag inte skulle dra mig för att ringa igen. Nej vars, jag ringer nog igen ska ni se. Men vad ska man lita på? Den där satans instinkten som uppenbarligen låg på is när han ramlade ner eftersom jag inte hade koll?!?!
Jag kan garantera att detta kommer generera en hel del mardrömmar och elaka tankar om mig själv.
Och det var inte det här jag behövde just nu.
Fast, jag kan inte påstå att jag någonsin skulle behöva ett skadat barn i mitt hem.

I alla fall så lyssnar jag på den tredje sköterskan - som dessutom lät trevligast - och ser till så att han reagerar först och främst, och inte just att jag måste väcka honom. Tröttheten kan ju liksom tyda på att det faktiskt är natt och han annars sover i 7-9 timmar i sträck denna tiden.

Ja, och så blev jag återigen "utsatt" för detta jobbiga som jag blivit "utsatt" för så många gånger, nämligen familjenormen. Och en av sköterskorna sa "Se till att sova lite nu så får din man titta barnet ibland också, du ska ju inte göra allt själv". Och jag måste medge att det värkte till i hjärtat. Precis som när Teodor var bebis och en sköterska sa att min man skulle massera mig för att bröstmjölken skulle komma igång mer (det var innan den gjort det). Självklart menar de inget illa. Men det gör ont. Och jag vill skrika: "Kasta hit en man då för bövelen, så fixar jag resten sen!" Men det säger jag såklart inte. För jag är en mes.

Ja, det är självömkans dag idag. Jag väger upp det hela med en positiv bild istället, nämligen på två små barn - innan bula i pannan.

Det kommer att bli en Ellevill Zara EV (extended version). 4.2 meter. Kortare än trikåsjalen alltså, som är på 5.4 meter, vilket är lite för långt för en kortis som mig.

Valet står mellan två vävda långsjalar som är så fina att jag undrar om jag någonsin kommer att kunna bestämma mig. Bilderna är lånade från mammabarn.se, de är i minityrformat men går att klicka på för att se i full storlek. Skriv gärna vilken ni tycker är finast!! Behöver lite hjälp med bestämmelsen, som sagt...



Jag tänkte passa på att skriva ett litet inlägg om bärsjalar också, som jag tjatat så mycket om, nu när jag ändå har blogg-andan på.

Jag har ju en Babybjörn bärsele, som jag fick av min kära mor när Teodor var pluttbebis. Jag använde den lite då och då, men visste väl inte riktigt vidden av att "bära barn", plus att Teodor var ett big fan av barnvagnen och jag sällan var hos någon annan än mig själv - så jag kunde ju ha honom liggandes ovanpå eller bredvid mig i soffan eller sängen - det väl mest där samt ute på prommis som vi spenderade vår tid. Teddan var en lättsam liten bebis dessutom som sällan klagade och han har alltid varit ett "tryggt" barn, det vill säga han har lätt för att skapa nya kontakter och lätt för att vistas utan mamma och pappa. Han har haft lätt att somna och under sitt första levnadsår var han väldigt sällan sur eller tvär. Så jag kände väl aldrig något behov av att bära honom.
Men sedan kom då Vilgot, som är en lugnare, men mer närhetstörstande, bebis. Med lugnare menar jag att han inte har samma behov av ständig action som Teodor har och har haft, utan vill gärna ha det lugnt och tyst och kunna "gömma" sig, gärna i mig eller N - han vill gärna vänja sig vid personer innan han släpper dem inpå sig.
Det är märkligt egentligen hur tidigt personligheterna kan synas, och hur väl de ändå syns när man tänker på det.
Såhär i efterhand kan jag tycka att Teodor kanske hade blivit lugnare om han fått bäras lite mer? Men det är lätt att vara efterklok och inte så mycket att göra åt den saken nu.
Nåväl, Vilgot vill i alla fall gärna vara uppe, nära och omsluten. Så enkelt är det. Han vill vara tätt inpå och han vill inte bli lämnad ensam. Man får tycka och tro vad man vill om barnfostran, men faktum är att alla är vi individer - och vill mitt barn ha denna närhet så tycker jag att han ska få den också.
Han gillar inte vagnen, om han somnat vaknar han lätt - tex när jag ställer in vagnen i hallen eller när jag går någonstans och njudnivån förändras (som utifrån - affär, affär - ut). När han är vaken vill han nästan oavkortat bli buren när vi är utomhus. Hemma kan han ligga i babysits, sitta i någons knä eller ligga på golvet - men aldrig under jättelånga perioder.
Jag har dock märkt att i en bärsjal/bärsele kan/vill han spendera evighetslång tid. Han kan välja själv om han vill titta på mig eller omgivningen och har mig alltid nära. Bortskämd? Jag är ju en sådan som tror att barn som inte är fullt medvetna än inte kan bli bortskämda. Och jag tror att en närvarande och kärleksfull förälder inte har någonting alls med bortskämdhet att göra.

Nåväl, en vävd bärsjal i alla fall. En trikåsjal som jag har nu, kan knytas på ca 3 olika sätt. Den passar bäst till en väldigt liten bebis (nyfödd - 6 månader ungefär). Det går att använda den till ca 1 års ålder, men tyget töjs och ger inte samma stöd längre.
En vävd sjal däremot kan användas upp till 3-4 års ålder - jag skulle alltså till och med kunna bära Teodor nu om det behövdes, vilket det ibland gör. Bärmöjligheterna är nästintill otaliga - man kan bära på mage, på rygg, på sida, i vagga, i amningsposition osv osv osv. Vävd sjal känns alltså bäst, för mig.
Man kan använda en vävd sjal redan från födseln, så varför gjorde jag inte det, när den nu har "längre hållbarhet"? Ja, jag var helt ny på området när Vilgot kom. Jag hade aldrig knytit en bärsjal och visste inte om det verkligen var någonting för mig - jag var en skeptiker med andra ord. Plus att bärselens oergonomiska bärande (smala axelband för mig och dålig position för barnet) gjorde att bärandet gjorde ont. Jag tyckte helt enkelt inte att det var värt det - att ha ont av att bära sitt barn. Att det skulle vara så värst annorlunda med bärsjal trodde jag inte riktigt på. Men ack så fel jag hade. Bärsele - aj aj aj. Bärsjal - va, ont? vem?
Och inte var det så värst svårt att knyta heller, som jag trott. Med lite övning så, vips! Och en trikåsjal är att rekommendera om man är ovan, den är lättare att knyta än en vävd sjal.

Nu har jag skrivit ett inlägg som kan liknas med reklam men det var inte min avsikt. Det är inte heller min avsikt att mena att bärsjal är det enda rätta; jag är en stark troende på att man ska prova sig fram till det som funkar för den individuella individen.
Jag hoppas och tror att Vilgot kommer vilja bli buren ganska länge. Och jag känner en frihet i att kunna gå ut på lekplatsen med en vild Teodor och alltid ha det andra barnet hos mig. Om Teodor sticker så kan jag bara kuta efter. Utan att behöva tänka på att det ligger någon liten i en barnvagn som jag måste få med mig i flykten. Bärsjalen känns, och har känts sedan start, som min lilla räddare i nöden.
Och på vintern då, som ju kommer snabbare än man tror? Ja, då får han sitta på mig mage i vanliga (fast lite tjockare än idag) kläder med min jacka om sig. Jag har ju varit gravid, eller hur? Två gånger höggravid i vinterkyla dessutom ;) Sedan finns det ju även filt att lägga över om det skulle vara så.

Men nu är detta lååånga inlägg till sin ända och jag ska göra mig klar för sängen.

Han har inte haft den utomhus. Jag har plogat igenom hela lägenheten med min bästaste lasersyn men jag hittar inte den jäkla snuttekudden. För att förtydliga så är det en kudde som Teddis annars har med sig överallt och som är det enda som kan få honom lugn samt slippa mardrömmar om nätterna. Vi behöver den sablans kudden. Ungen själv har ingen aaaaniiiing om var kudden är hur mycket jag än trugar och han vill såklart hitta den han med (det har tjatats en hel del dessa två dagar) Vart kan en kudde gömma sig?!

Vilgot har i alla fall ätit potatis idag (film kommer...)! Det kväljdes lite och han skakade lite på sig när maten landade i magen för det kändes nog lite skumt men han smilade hela vägen igenom och sträckte sig konstant efter mer. Vi tar det lugna gatan så det blev väl kanske inte mer än sammanlagt två teskedar men det duger gott och väl. Mosad potatis med det där barnmargarinet (Milda culiness). That's it. Det får bli en favorit i repris imorgon igen sedan ska jag prova med lite palsternacka.

Pia, Roger och Max var förbi en snabbis också och imorse hade vi kaffebesök (känns lite som standard ;) ) av Stefan. Teodor verkligen avgudar Stefan men han blir lätt rätt så jobbigt med sitt kroniska "Kom Stefan, kom!" , och det är en enorm besvikelse för Teodor att Max (som bara är 9 månader) inte kan gå. Nästa vecka är det dagisstart. Gissa om det ska bli skönt för den unge mannen?!

Jag tog på mig bärselen istället för bärsjalen idag och gick och handlade själv med Vilgot. Anledningarna var väl flera; snabbare påknäppning med bärselen plus att bärsjalen är halvt nerspydd plus att det elastiska tyget har börjat töjas lite och Viggo känns inte lika stabil i den längre när han nu börjat slänga sig bakåt lite då och då - tyget håller inte fast honom ordentligt hela tiden, om jag inte knyter jättehårt men då får han svårare att andas och blir irriterad.
Men jesus vad ont jag hade i mina axlar när jag kom hem igen. Riktiga märken i axlarna, knappt någon känsel kvar i nacken som sedan utvecklades till "tusen myror" och jag mindes verkligen varför jag köpte en bärsjal...
Och eftersom unge herr V inte är något super fan av barnvagn (det går toppenbra om han ska sova, men om han redan sovit så har han noll lust att ligga och glo i en jäkla vagn och det kan jag väl förstå. Det är sällan jag lyckas pricka in en sovning i vagn så oftast blir det att han får komma upp ur vagnen och in i min famn för att undvika att skriket ska escaleras) och det är minst ett par månader kvar tills han är tillräckligt stabil för en sittvagn - och jag vet ju inte ens om det blir bättre då - och han älskar att bli buren, så kommer jag bli så "illa tvungen" att införskaffa en ny bärsjal. Denna gång en vävd som håller sig stabilare upp i äldre åldrar, skulle jag tro.

Nog om dagens svammel (vad var det jag sa, så fort jag skrivit att jag inte hade lust att blogga så kom lusten), nu ska jag ladda batterierna till kameran så kanske jag tom lyckas ladda upp en liten bild...

När jag är 42 år, alltså om 17 år, så är mina barn 19 snart 20 och 17 år. Då ska jag, när jag är 42 år, ha ett hus - centralt beläget men med lantlig känsla. Jag ska äga minst en Oxford-soffa när jag är 42 år. Jag ska skriva romaner och dramaturgi och jag ska ha hjälpt till att sätta ihop en pjäs på någon av de stora teatrarna (Dramaten, Göta Lejon osv). På mina lediga stunder, när jag är 42 år gammal, ska jag måla amatörtavlor när jag tillfälligtvis inte orkar uttrycka mig i ord. När jag är 42 år ska jag vara en mästerlig "hemmakock" och ha ett ypperligt öga för detaljer. När jag är 42 år ska jag väga omkring 60 kg och ha ett väl luftcirkulerat hem, så att jag kan gå runt med koftor inomhus även på sommaren. Jag ska inte ha några småbarn att natta - förutom ett och annat eventuellt barnbarn... - och jag ska kunna ta sovmorgon nästan när jag vill. Jag ska - om så är fallet - bära mitt gråa hår i en stolt hög tofs mitt på huvudet och jag ska vara en rynkig, naturlig powerkvins.
Det är 17 år kvar.... Kanske dags att lägga på ett kol nu...

Det är helt enkelt urkasst med uppdaterandet nu för tiden. Jag tar inga bilder. Inte en enda bild faktiskt. Och orken att skriva här är väl i princip obefintlig. Så jag kanske ska lägga bloggandet på is då. Det brukar vara det som funkar; säger jag att jag ska sluta blogga så kommer lusten att göra just det. Gräset grönare på andra sidan kanske?
I alla fall, Vilgot hade gått upp nästan ett kilo alltså, på en månad. Matvrak, var ordet. Vilket ger mig utrymme att vänta med att introducera fast föda. Men då har han istället börjat visa stort intresse för just det, mat. Så snart ska jag börja laga bebiskäk! Fick även ett recept på havregrynsgröt, som jag ju ville börja göra. Men imorgon ska jag handla lite potatis, så börjar vi lite sakta med potatispuré. Sedan palsternacka och sedan morot. Majs kommer jag köpa som färdig puré, jag tänker inte stå och försöka mosa majs.....
I alla fall, vi kommer få en ny barnsköterska, vilket är synd för jag gillar den vi har nu men hon ska sluta.

Det är mycket känslor och tankar som svävar omkring i mig just nu. Det är svårt att få bukt med dom och räta ut dom. Så jag är inte direkt något roligt umgänge. Helt disträ med andra ord.

I alla fall så sover redan bägge kiddosarna. Och imorgon eller i övermorgon får jag en ny dator, finally. Då kan denna återgå till att bara vara skrivdator och jag får ha den ifred och kan skriva när andan faller på.

Jaja, nu ska jag syssla med annat. Det kanske kommer nån bild och nån lite roligare text att läsa inom kort, vem vet.

Att drömma om hyfsat orealistiska saker är det jag gör bäst, och tycker bäst om att göra. Just nu sitter jag och drömmer om att kunna köpa ett stort matbord att ha i vardagsrummet för dagar då det kommer fler än en på besök... Och så drömmer jag om att kunna köpa ett nytt vardagsrumsbord och så drömmer jag om att tapetsera köket. Inget av detta är möjligt just nu, och det är ingenting jag lider av. Det ytterst få saker jag lider av; jag har två friska barn, jag har en lagom stor lägenhet - jag fick ju min drömlägenhet för två år sedan för guds skull! - jag har alla förnödenheter jag kan tänkas behöva; en stor säng, ett matbord med plats för familjen, en tvättmaskin, fungerande kyl och frys, möjlighet att vistas utomhus med barnen utan att behöva hålla konstant stenkoll, jag bor ganska nära till allt (gångavstånd) i en stad där jag verkligen trivs. Så hur mycket mer kan man behöva? Inte så mycket om ni frågar mig. Men drömma, det kan man ju alltid. Om livet hade varit oberoende av pengar och tid så finns det ju mängder av saker jag skulle vilja göra. Så är det ju. Så jag sitter här och drömmer, tittar även på femrumsvillor och drömmer där med; att få flytta till ett eget hus! Någon gång i framtiden ska det ske, men just nu njuter jag av att bara behöva ringa ett snabbt samtal till hyresvärden så skickar de ut felanmälan till anticimex att vi har silverfiskar hemma. Jag behöver i princip inte göra någonting, inte betala någonting. Det om något, känns som en lyx. Om en renovering är nödvändig (alltså att det inte bara är jag som vill byta färg på väggen utan det är något som faktiskt måste göras) så blir det gjort utan att jag måste lyfta ett finger. Det finns många fördelar med hyreslägenheter.
Men nu ska jag drömma lite mer och under tiden lägger jag ut en bild på två andra som drömde lite (fast i sömnen då) igår:

Startade dagen med en powerwalk och sedan en massa bus. Teodor var rätt slutkörd och slocknade direkt efter lunchen. Älsklingsungarna låg sedan nakna bredvid varandra på golvet och norpade tag i sina fötter; Vilgot med lite bättre resultat än Teodor som blivit lång och stel som en gammal pinne ;)
Återigen har jag fått chans att prisa bärsjalen, då jag gick omkring med Vilgot i 2 timmar utomhus. Han slumrade till i 10 minuter och vaknade upp på samma oklanderliga humör. Han trivs verkligen i bärsjalen. Vad vore jag utan den? En väldigt, väldigt trött mamma skulle jag tro...
Teodor invigde faktiskt dagen med sovmorgon. Det har inte hänt sedan Vilgot kom! Ja, sovmorgon och sovmorgon... Men jag och Vilgot vaknade halv sex, och då brukar Teodor slå upp sina gröna rätt omedelbart, så fort han hör att lillbrorsan är vaken. Men imorse sov han vidare till sju. Imponerande! Och idag på dagen när han sov middag så vaknade han efter en timme, ropade: "MAMMA!", och jag svarade: "Ja?" och sen kom det inget mer. Så efter ett tag gick jag och kikade och då hade han somnat om ;) Plutten, han ville bara kolla att jag var kvar eller nåt.
Måste bara säga att det var en rätt så överlycklig kille som fick träffa sin pappa ikväll. Han blev så tokig att han nästan snurrade runt, så lycklig blev han. Jag kan säga att det varit en hel del "pappa-tjat" här hemma...