Det kommer att bli en Ellevill Zara EV (extended version). 4.2 meter. Kortare än trikåsjalen alltså, som är på 5.4 meter, vilket är lite för långt för en kortis som mig.

Valet står mellan två vävda långsjalar som är så fina att jag undrar om jag någonsin kommer att kunna bestämma mig. Bilderna är lånade från mammabarn.se, de är i minityrformat men går att klicka på för att se i full storlek. Skriv gärna vilken ni tycker är finast!! Behöver lite hjälp med bestämmelsen, som sagt...



Jag tänkte passa på att skriva ett litet inlägg om bärsjalar också, som jag tjatat så mycket om, nu när jag ändå har blogg-andan på.

Jag har ju en Babybjörn bärsele, som jag fick av min kära mor när Teodor var pluttbebis. Jag använde den lite då och då, men visste väl inte riktigt vidden av att "bära barn", plus att Teodor var ett big fan av barnvagnen och jag sällan var hos någon annan än mig själv - så jag kunde ju ha honom liggandes ovanpå eller bredvid mig i soffan eller sängen - det väl mest där samt ute på prommis som vi spenderade vår tid. Teddan var en lättsam liten bebis dessutom som sällan klagade och han har alltid varit ett "tryggt" barn, det vill säga han har lätt för att skapa nya kontakter och lätt för att vistas utan mamma och pappa. Han har haft lätt att somna och under sitt första levnadsår var han väldigt sällan sur eller tvär. Så jag kände väl aldrig något behov av att bära honom.
Men sedan kom då Vilgot, som är en lugnare, men mer närhetstörstande, bebis. Med lugnare menar jag att han inte har samma behov av ständig action som Teodor har och har haft, utan vill gärna ha det lugnt och tyst och kunna "gömma" sig, gärna i mig eller N - han vill gärna vänja sig vid personer innan han släpper dem inpå sig.
Det är märkligt egentligen hur tidigt personligheterna kan synas, och hur väl de ändå syns när man tänker på det.
Såhär i efterhand kan jag tycka att Teodor kanske hade blivit lugnare om han fått bäras lite mer? Men det är lätt att vara efterklok och inte så mycket att göra åt den saken nu.
Nåväl, Vilgot vill i alla fall gärna vara uppe, nära och omsluten. Så enkelt är det. Han vill vara tätt inpå och han vill inte bli lämnad ensam. Man får tycka och tro vad man vill om barnfostran, men faktum är att alla är vi individer - och vill mitt barn ha denna närhet så tycker jag att han ska få den också.
Han gillar inte vagnen, om han somnat vaknar han lätt - tex när jag ställer in vagnen i hallen eller när jag går någonstans och njudnivån förändras (som utifrån - affär, affär - ut). När han är vaken vill han nästan oavkortat bli buren när vi är utomhus. Hemma kan han ligga i babysits, sitta i någons knä eller ligga på golvet - men aldrig under jättelånga perioder.
Jag har dock märkt att i en bärsjal/bärsele kan/vill han spendera evighetslång tid. Han kan välja själv om han vill titta på mig eller omgivningen och har mig alltid nära. Bortskämd? Jag är ju en sådan som tror att barn som inte är fullt medvetna än inte kan bli bortskämda. Och jag tror att en närvarande och kärleksfull förälder inte har någonting alls med bortskämdhet att göra.

Nåväl, en vävd bärsjal i alla fall. En trikåsjal som jag har nu, kan knytas på ca 3 olika sätt. Den passar bäst till en väldigt liten bebis (nyfödd - 6 månader ungefär). Det går att använda den till ca 1 års ålder, men tyget töjs och ger inte samma stöd längre.
En vävd sjal däremot kan användas upp till 3-4 års ålder - jag skulle alltså till och med kunna bära Teodor nu om det behövdes, vilket det ibland gör. Bärmöjligheterna är nästintill otaliga - man kan bära på mage, på rygg, på sida, i vagga, i amningsposition osv osv osv. Vävd sjal känns alltså bäst, för mig.
Man kan använda en vävd sjal redan från födseln, så varför gjorde jag inte det, när den nu har "längre hållbarhet"? Ja, jag var helt ny på området när Vilgot kom. Jag hade aldrig knytit en bärsjal och visste inte om det verkligen var någonting för mig - jag var en skeptiker med andra ord. Plus att bärselens oergonomiska bärande (smala axelband för mig och dålig position för barnet) gjorde att bärandet gjorde ont. Jag tyckte helt enkelt inte att det var värt det - att ha ont av att bära sitt barn. Att det skulle vara så värst annorlunda med bärsjal trodde jag inte riktigt på. Men ack så fel jag hade. Bärsele - aj aj aj. Bärsjal - va, ont? vem?
Och inte var det så värst svårt att knyta heller, som jag trott. Med lite övning så, vips! Och en trikåsjal är att rekommendera om man är ovan, den är lättare att knyta än en vävd sjal.

Nu har jag skrivit ett inlägg som kan liknas med reklam men det var inte min avsikt. Det är inte heller min avsikt att mena att bärsjal är det enda rätta; jag är en stark troende på att man ska prova sig fram till det som funkar för den individuella individen.
Jag hoppas och tror att Vilgot kommer vilja bli buren ganska länge. Och jag känner en frihet i att kunna gå ut på lekplatsen med en vild Teodor och alltid ha det andra barnet hos mig. Om Teodor sticker så kan jag bara kuta efter. Utan att behöva tänka på att det ligger någon liten i en barnvagn som jag måste få med mig i flykten. Bärsjalen känns, och har känts sedan start, som min lilla räddare i nöden.
Och på vintern då, som ju kommer snabbare än man tror? Ja, då får han sitta på mig mage i vanliga (fast lite tjockare än idag) kläder med min jacka om sig. Jag har ju varit gravid, eller hur? Två gånger höggravid i vinterkyla dessutom ;) Sedan finns det ju även filt att lägga över om det skulle vara så.

Men nu är detta lååånga inlägg till sin ända och jag ska göra mig klar för sängen.