Så, idag (eller snarare natten som var) för 3 år sedan föddes världens finaste storebror. Som en raket kom han flygande efter tre timmar med värkar och tio minuter av krystvärkar. Och så öppnades de där ögonen som kan förtrolla bara genom en blick, och mitt liv förändrades för all framtid. Och han har utvecklats, och förändrats. Den där söta, först lugna bebisen blev en liten kille som haft bråttom genom livet och dess framsteg. En liten pys som började ta sina egna trevande steg vid 11 månaders ålder och som nu springer med full, okuvad fart. En kille med en vilja av stål, en röst som aldrig sinar och en humor som ibland är helt obegriplig. Han är en spexare, en social och familjär prick som älskar allt och alla och överöser var och en med kramar. Han trotsar, tvärar och skriker och slåss men han ler också och lyser upp som en stjärna, säger fyndiga saker, lär sig nya saker nästan dagligen och utvecklas mot att bli en fulländad vuxen människa. Jag älskar honom så att hjärtat värker (och han går mig på nerverna så att hjärtat värker ibland också). Tänk att det redan har gått tre år! Tre år av villkorslös kärlek och närhet. Tre år av tumult liv men en fast punkt i att han alltid finns här hos mig. Och jag kommer alltid att finnas hos honom.

I alla fall, i helgen var det då kalas, två stycken. Och nu är jag slut ;)
Tack alla som kom och uppmärksammade Teodor, och tack för alla presenter. Jag kanske ids fotografera lite vad han fick senare, men orken finns inte just nu (paltkoma typ). Men några bilder på födelsedagsbarnet kommer här: