Jag skulle vilja vara en hemmafru. Bara gå omkring och plocka, damma, diska, laga mat, byta blöjor, lyssna på radion (hade man fått radio på 40-talet?), gå på långa höstpromenader... En tvättäka hemmafru på 40-talet skulle jag vilja vara. Då hade en del bra uppfinningar kommit till av gamla gubbar. Och så behövde man inte bry sig så mycket om vilka byxor som gör att man ser ut som att man har ett bountaarsle för alla hade klänning... Det vore nåt det!
Nej. Jag skulle nog inte vilja vara en hemmafru. Och inte skulle jag vilja leva på 40-talet heller. Men däremot så känner jag att det inte riktigt är min grej att börja jobba på måndag heller... Hur ska detta gå? Jag har då varit "fri" sedan 21 månader & 1 dag. Inte ett enda dagsverke sedan dess. Om man bortser från det heltidjobb med plustid det är att vara ensamstående förälder. Och förälder överhuvudtaget, såklart.
Men, jag biter ihop. För året är 2009, och någon måste betala mina räkningar. Och inte har jag någon dyrbar konst att sälja iväg och inte heller en rik finansman som kan försörja oss. Jag är ganska glad för det ändå.

Psst. säg det inte till någon men Teddan fick lite oboy i nappflaskan imorse. Hur går det egentligen med min stenhårda regel att inget socker ska ges innan 3 års ålder?? Ja, man kan ju undra... Jag tänker skylla på att det är sommar och semester.

Idag funderade jag lite över en sak. Föräldrar som får till synes helt omotiverade utbrott på sina barn. Nu vet jag ju förstås inte om det kanske ligger mer bakom än det jag hör och ser. Men två exempel som jag fick bevittna idag är:
1. En pojke står och tittar på fiskarna i vattnet som simmar omkring. Han står nästan helt själv. Och så sparkar han lite på stängslet. Absolut ingen hård spark, utan mer som en liten putt. Varpå pappan på snäppet till hysteri tar tag i sonens arm och drar bort honom därifrån samtidigt som han ryter att sparka, det gör man inte! Pojken var kanske 2-3 år gammal.
2. En mamma står och byter kläder på sin dotter i 4-års åldern. Dottern säger någonting ohörbart för mina öron och då väser mamman : "Om du inte hade kissat på dig så hade vi inte behövt stå här, eller hur?! Vi har väl viktigare saker att göra! Vill du åka hem? Va! Vill du det?!"

Som sagt, jag vet ju inte, det kanske ligger mycket mer bakom. Saker jag inte hört eller sett som spelar in. Men personligen så tycker jag att de här föräldrarna överreagerar. Och tar ut sina aggressioner på sina barn i onödan.
Men jag har själv fått omotiverade vredesutbrott på min son. Det är ju så, är man trött, ledsen och känner sig ensam, nedstämd och allmänt irriterad så brukar det ju gå ut över den person som är närmast. Och det är relativt sällan den personen som är orsaken till ens humör. Men det gör det inte mer rätt för den sakens skull.

Jag försökte vara lite extra snäll och tålmodig mot Teodor idag. Det förtjänar han! Man måste vara snäll mot sina barn, annars går de sönder! Och nu ligger han här bredvid mig i soffan med nappflaskan i truten och pillar på en av sina fötter och gluttar mot AFV som visas på tv. Min älskling! Det bästa jag har!

Teodor spanar mot kängurun som precis hoppar iväg

Mitt i språnget

Han höll nästan på att bli utsatt för en bakut spark av en bussugen miniget (nej, jag har ingen aning om vad get-ungar heter, killingar? Eller är det koungar?) och kiknade av skratt

Han var inte ett dugg rädd utan ville gärna klappa mycket och länge

Teddis fick span på små ponnysar i en hage, och vägrade nästan gå därifrån, han gick runt medparten av hagen och stannade flera gånger för att kika in samtidigt som han gjorde hästläten och försökte påkalla uppmärksamhet av hästarna som inte var ett dugg intresserade av någonting annat än att beta...

Pappa N lyfte upp så att han skulle se aporna bättre. Det var spännande och han ville inte riktigt gå ner igen...

På bussen hem.... Spexaren. Här har han varit vaken sedan kl 6 på morgonen, och nu är klockan 13:10; även på hemvägen missade vi bussen och fick återigen vänta ca en halvtimme... Under tiden köpte vi glass och min glass rann överallt.... Trött mamma + rinnande glass = ingen bra kombination..

Och sen en totaldäckad Tedde plutt som somnade nästan i samma sekund som gick av bussen.. Han sover fortfarande.. Lång dag idag!

Vilken höjdardag det varit hittills! Halv nio gick jag och Teodor ut på långpromenad, vi gick via Gävle Strand och in till stan, på vägen dit "råkade" vi gå i en vattenpöl - eller en minisjö i vägen kanske man skulle kunna kalla det - och vattnet var högre än vad jag trott, så mina skor blev som två sjunkna båtar och jag var tvungen att köpa nya inne i stan för fötterna liksom limmades fast... Sedan gick vi in i Bolognerskogen och Teodor sprang och jagade änder och skrek "Kvack kvack kvack kvack" efter dom och hade armarna rakt ut åt sidorna som ett flygplan. Stackars änder flydde för sitt liv...
Sedan gick vi förbi en stor stentrappa och Teddis har lärt sig att gå upp och ner för trappor helt själv utan stöd och utan att ta hjälp av händerna så det var förstås väldigt spännande. Vi fortsätte via stora bron (den långa vägen) hem och nu har vi ganska precis kommit in genom ytterdörren och Teddan däckade nästan omedelbart... ;) Det har varit varmt och soligt och härligt! Och Teodor var på grymt bra humör!

När ska det gå över? När ska jag sluta vakna varje natt, med hjärtat i halsgropen, och halvspringa in till Teodor - för att kolla så att han andas, för att kolla så att han inte har blivit kidnappad, för att kolla så att han inte har ramlat ur sängen, för att kolla så att han har täcket på sig.... Jag försöker ligga stilla i sängen och stå emot dragkraften som vill släpa upp mig och in till honom. Men då börjar jag lyssna frenetiskt efter andetag genom väggen - som naturligtvis inte hörs. Och till slut har jag målat upp så många skräckscenarior att jag vore omänsklig om jag inte går upp och tittar till honom. Hittills har han legat snusande i sin säng, men benen kors och tvärs och kudden vid fötterna och täcket vid huvudet. Det har aldrig hänt någonting. Jag har aldrig fått min oro besannad. Ändå, nattmonstrena finns där, hela tiden, varje natt.
Ibland kan jag gå upp och titta till honom flera gånger på raken, jag hinner alltså knappt ens lägga mig ner igen förrän jag måste upp igen för att jag kom på en ny sak som kanske kunde ha hänt på den sekund som jag varit borta ifrån honom. Det var exakt samma sak när han sov i mitt sovrum. Även då, så vaknade jag flera gånger. Och det räcker inte med att jag tror att jag hör honom andas. Jag kan ju höra fel. Jag måste känna hans andning också. Jag måste känna magen som häver sig upp och ner, annars tror jag inte på det.

Ska det vara såhär hela livet nu? Ska jag traska in till en fjortonåring mitt i natten ;) "Pssst, Teodor, sover du? Hallååå Teodor sover du? Är du död?" "Nää Mamma jag är inte död. Jag sover!" "Okej! Glöm inte att du har matteprov imorgon" HAHA lyckat?!
Jag är väl kanske helt enkelt överdrivet harig.

Nu sitter han och tittar på Barnkanalen. Fullt levande, icke kidnappad. TUR!

Idag samlade jag ihop mig själv och bad till högre makter om lite krafter - och hör och häpna, de kom! Krafterna alltså.. Eller om det helt enkelt var så att jag blev för uttråkad ;) Jag tog mig i alla fall i kragen och städade Teodors rum. Det låter som att jag aldrig städar det. Men det gör jag, ganska ofta dessutom. Det är ju bara det att ett barnrum smockat med leksaker väldigt snabbt och väldigt lätt blir på gränsen till extremt stökigt. Han vänder upp och ner på sina leklådor; han kastar böcker över hela golvet; river ut kläderna ur byrån... Ja, som ni förstår, det ser ut som andra världskriget relativt snabbt. Jag förskonar alla med en före-bild (för ett stökigt barnrum är verkligen ingen vacker syn...) Men jag tänker minsann visa hur fint det blev! Ett litet mystroll har gosat in sig...

Idag fick vi besöka pappa som hjälper en kompis att bygga ett gym. Superspännande för Teodor att få vistas bland högljudda borrar, sågar och en massa damm och sågspån! Fullt med speglar som man kunde leka apa i också, fanns det såklart. Jag var inte fullt lika sugen på att stå och glo på två karlar som sätter upp väggar... Men vad gör man inte för sin son ;) och Nicklaz ville nog också ha lite sällskap... :)

Jag har börjat reflektera alltmer över fenomenet Unga Föräldrar. De ploppar upp i allt större utsträckning och det som förvånar mig mest är egentligen inte att de är just så unga - utan att deras barn är planerade och medvetna val. Varför har väldigt unga tjejer - 15,16, 17 & 18 år - en sådant stort driv i att skapa sig en egen familj? Var har det gått snett, för snett är det ju faktiskt. Och då menar jag alltså inte graviditeter som råkar bli till på grund av dålig vetskap om preventivmedel, spruckna kondomer, bristande omdöme osv, för ALLA kan göra fel och misstag. Utan jag menar unga 15-åriga tjejer som planerar, in i minsta detalj, att bli gravida - vem de ska bli gravida med, när och var och hur. Deras biologiska klocka har börjat ticka - alltför tidigt. När man är så ung som upp till 18 år så borde man vilja andra saker i livet, om än varierande; Vilja vidareutbilda sig, umgås med vänner obehindrat, jobba, resa, se världen - utan ett barn på armen med blöjbyten, nattvak, skrik, ömmande bröstvårtor, sargat underliv, trotsålder, bristningar på mage, graviditetskilon att gå ner, alla måsten... 

Dessa tjejer säger att de känner sig äldre än vad de är, de känner att de skulle klara uppgiften; bli den perfekta mamman. Att deras liv känns meningslöst utan det där barnet de längtar efter så desperat. Varför vill dessa tjejer växa upp i förtid? Varför vill de gå miste om sin ungdom, så frivilligt? Jag har svårt att tro att deras egna föräldrar är de som sätter press på sina barn. Är det media? VAD är det som gör att barn vill få barn? Vad är det som har gjort att leken "Mamma, Pappa, Barn" har tagit ett steg längre, har spräckt ramarna och börjat gå till det extrema. Är det just den här världen som har expanderat; bloggvärlden. Där alla och envar skriver om underbara knoddar som tultar omkring och förgyller tillvaron. Skriver vi för lite om vad man faktiskt ger upp, för att kunna njuta av denna gåva? Skriver vi för lite om verkligheten, om hur det faktiskt ser ut, med potträning, matvägran, trots, gråt, 3 dagars feber och slitet hår? 

För visst är det en uppoffring, att skaffa barn. Jag menar inte på något sätt att det inte skulle vara värt det, för det är det, och tusen gånger om dessutom. Men jag kan önska själv att jag kanske hade gjort lite mer av mitt liv, innan jag ankrade fast mig själv i föräldrarollen och familjelivet. Jag skulle inte vilja göra det ogjort, Teodor är min dröm och min önskan. Men varför planera och skaffa barn när man är så ung? Vad är man rädd för att missa om man väntar - tills man har en stabil inkomst, en egen lägenhet, en färdigvuxen kropp? Jag bara undrar...

  

Det är denna, blekgröna fula vägg som jag inom en förhoppningsvis snar framtid ska göra om... Jag har bestämt mig mer och mer för Linnétapeten. 

Jag tog ju en bild på Teodor i IKEA-kundvagnen också. Tyvärr med mobilen så han ser skum ut, men ändå. Bildbevis!

Det är nämligen så att den där marodören jag har till son, har skaffat sig en väldigt ful ovana! Nämligen att när han ligger i sin säng och ska somna, men inte riktigt kommit till ro än, så pillar han sönder skumgummimadrassen i sängen! Alltså; han drar först bort lakanet. Sedan lyfter han upp kanten på bäddmadrassen. Och sedan börjar han pilla, och tar bort stora "tussar" av skumgummimadrassen. Detta händer varje dag och varje kväll. Jag får gå och dammsuga upp skumgummibitar stup i kvarten som han kastat ut på golvet samt pilla skumgummi ur hans hår.... Och sängkläderna blir ju inte så fräsha direkt heller... Detta måste åtgärdas! Emilia tipsade om dra-på-lakan. Att man kunde köpa 2 st och att det då skulle vara svårare för Teodor att pilla bort dom, och på så vis inte komma ner till madrassen. Så vi ska nog ta oss en tur till IKEA. Det kostar 59 kr för ett dra-på-lakan. Och det är ju inte så farligt? Tänkte även passa på att köpa ett täcke i Teodors storlek (nu använder han filt och innan använde han bebistäcket) för snart är hösten här.... 

Gossarna bus som lekte igår är riktiga akrobater (som vid ett tillfälle resulterade i en frontalkrock mellan de tu i sängen), jag undrar om man kanske skulle anmäla dom till cirkus? ;) Det är väl kanske inte fulländade konster de sysslar med, men det är väldigt underhållande i alla fall!

Idag kommer pappan hem också, förhoppningsvis. Och jag måste städa klart det sista - jag gick in i städkoma någon gång igår morse och orkade verkligen inte ta itu med det som var kvar, och sen så kom ju Elmer-pelmer och då blir det ju automatisk stökigt igen; 2 vilda barn = städmamma sliter sitt hår

Elmer och hans mamma var på besök här idag, vi fick vara lite barnvakt åt Elmer för mamma Emilia skulle iväg och fixa med en byrå. Det har varit livat värre här hemma kan jag säga med gott samvete, killarna har slängt sig efter varandra; pussats, kramats och slagits om vartannat. Men det har varit trevligt och Teodor trivs så bra i sällskap av barn (eller någon annan som orkar busa på full nivå i flera timmar, vilket jag inte gör). 

Det regnar och regnar och regnar ute... Och åskar och mullrar. Det är ganska mysigt, men lite trist. Jag vill ju att min sista vecka som "fri" ska vara fin och fulld av möjligheter (även om jag kanske inte utnyttjar dom)...

Jag längtar verkligen efter att få fotografera med en kamera med lite bättre bildupplösning och kvalité. När ungen springer omkring som en skållad råtta så är det knepigt värre att fånga honom på bild. 

Och snart måste håret klippas igen... Och jag som tyckte att jag klippte det så himla kort sist! Suck

Teodor har vid 20 månaders ålder kommit på ett antal originella dancemoves som han demonstrerar på denna video. Bland annat finns där "skidåkningen" och "shake the ass down" med. Titta och lär! 

De verkar träda fram överallt, dessa mammor som har förlorat sina barn. De har säkerligen inte varit gömda tidigare, utan det är nog mer jag som fått ett tvunget begär att leta reda på dem. Det är så sorgligt, barn som dör är obeskrivligt - om det så är inuti magen på mamman eller via en sjukdom, en olycka eller rent våld. Det är så oändligt tragiskt, så varför läser jag då om det?! Jag känner själv att jag inte kan hantera informationen. Det innebär mardrömmar och en ännu större oro än den jag redan har. Livet är så skört! Ingen säger att vi ska leva för evigt, men det är vad jag vill tro. Jag vill inte tro att sorgen och saknaden någon gång även ska komma till oss. Den får hålla sig borta! Teodor ska övervinna alla och envar, för annars... Annars så slutar ju jorden att snurra, universum spricker upp i en stor explosion och förintelsen kommer att knacka på dörren.
Kärleken till ett barn - ett barn som trotsar och som skriker, ett barn som klagar, bråkar och är allmänt jobbig - är större än någonting annat, någonting annat som existerar. Han har levt och andats genom mig, mina och hans pappas celler har bildats samman för att skapa ett mirakel, en framtidsutsikt, en verklighet, en förökning av världens befolkning. Det känns nästan osannolikt, att jag i 9 månder burit på ett foster, som blev ett gråtande spädbarn, som blev en glad bebis, som blev en trotsig liten pojke, som kommer bli en ännu större individ med egna åsikter och framtidsplaner. Hur kunde vi skapa någonting så perfekt, så fulländat? Vi är galet, grymt och nästan överdrivet lyckligt lottade! Vilken gåva vi har här hemma!!

Teodor, jag ÄLSKAR dig!

Sedan var det dags för middag, och idag blev det chili con carne. Jag ska slänga upp en snabb beskrivning på hur jag gör denna starka (oj så starka) och underbara rätt:

Först så steker jag upp ca 500 gram blandfärs, i en panna, som jag sedan flyttar över till en kastrull. Jag steker upp den separat. Sedan hackar jag gul lök, skivar färska champinjoner, och hackar vitlök som jag bryner tillsammans. Jag häller i 500 gram krossade tomater i blandfärsen och ca 4 matskedar sweet chili och 2 msk tomatpuré (fast jag bara häver i allt, orkar inte hålla på och måtta osv, så det är inte exakta mått). En burk med kidneybönor & en burk med stora vita bönor (ca 200 gr av vardera) blandas ned i blandfärsen, sedan tillsätter jag löken, champinjonerna och vitlöken som brynts. 

Till det kokar jag ris och fixar ihop lite sallad. Naaajs!

Syster/Moster Kristin har lånat ut sin kamera till oss! På obestämd tid, så en del fotande kommer det att bli framöver, fina bilder också dessutom!! Det är en Canon Eos 450D. 

Och titta vad jag hittade i sängen nyss.... Ett lite annorlunda sovsätt, men minst lika skönt!

Han verkar fortsätta vara frisk också dessutom, magen verkar helt återställd. Så jag behöver inte ringa 1177, tack för den, alltid lika skönt att slippa sitta i telefonkö!

I alla fall, så verkar han inte vara magsjuk längre. Han somnade kl 17 (!) igårkväll (eftermiddag) och vaknade som en klocka 05:00 efter 12 timmars rak sömn. Då fick han lite vatten och somnade omedelbart om till 6:40. Idag verkar magen vara på topp, 3 smörgåsar, välling och mycket bus och inget blöjbyte hittills. Yeah!!

Just nu ligger min kärlek hos Linnés kollektion hos Boråstapeter, och den yta jag vill tapetsera är den blekgröna fondväggen i vardagsrummet. Jag tror det skulle bli hett! 

Och till ett annat ämne, så är det så att jag tittade lite närmare i minipoolen idag (som numera kallas snuskpoolen, för det har regnat så pass mycket och Teodor har en extrem lusta för att kasta stenar och jord i den) och såg att den är full av små små yngelliknande masksaker! UUUÄCK! Gissa om jag var snabb med att tömma den? Utan att plocka ut stenar, leksaker eller annat så bara tog jag mina sista krafter och flippade över poolen så att allt vatten hamnade i gräset. Fy bövelen! Inte konstigt att Teodor är magsjuk om han lyckats få i sig såna där miniäckel! Jag och Nicklaz har kommit överrens om att om han inte är bättre imorgon eller om han till exempel får feber eller verkar ha ont i magen, så ska jag åka till vårdcentralen med honom. Om läget är lugnt ska jag ringa sjukvårdsrådgivningen och hoppas att de kan lugna mig för en aning skärrad blev jag minsann! 

Teodor har fått någon slags magsjuka. Han är jättedålig i magen. Eller också så är det de förbannade (men söta) tänderna, som spökar. Han har en till kindtand på G och så en tand framtill i underkant som har spuckit upp. Aj, aj. 

Pappa Nicklaz har åkt till Göteborg och kommer hem igen på söndag kväll, så nu är vi hemma själva, jag och Telistott, fast det kommer säkerligen bli lika mycket skrik ändå...

Men just nu busar vi i minipoolen och slappar ikapp, det är så mysigt så. Fin väder är det ju också, så det känns som att det är lika bra att passa på! Om inte så är det en fin ursäkt!!

Det blev riktig sommarmiddag /sen lunch idag dessutom; ugnsbakad lax med färskpotatis, sparris, broccoli och gräddfil med gräslök! Mumisgt! 

Nog om detta så har bloggen blivit rekommenderad av föräldrabloggar igen! Känns jättekul att återigen få berömmas på deras sida! Om du vill läsa om deras rekommendationer så hittar du inlägget här.

Teodor har trivts som fisken i vattnet, som vanligt när han får mycket uppmärksamhet av olika människor. Nu springer han omkring här hemma och är allmänt kufisk, med en bil i truten och en i handen.

Det var babyboom på tåget hem. Otroligt många barnvagnar och ännu fler barn, alla skrek dessutom i kör, och våran unge var med på ett hörn också såklart. Det var lite lätt kaotiskt.