Förlossningsberättelse - Vilgot
På onsdagsmorgon ca kl 6 så börjar jag känna av förvärkar som jag är lite osäker på om de är riktiga värkar eller inte. De kommer med ca 10 minuters mellanrum men är väldigt oregelbundna (emellanåt går det nästan 30 min innan nästa värk/förvärk). De känns men i början är de mest bara obehagliga och inte så värst smärtsamma. Allt eftersom dagen går så börjar jag bli mer och mer säker på att det är just värkar jag känner och inte sammandragningar/förvärkar. Omkring 14:00 börjar de bli lite tätare, fast fortfarande oregelbundna. Nu varierar det mellan 5-15 min emellan varje värk och vi ringer efter barnvakt (jag har precis hämtat hem Teodor från dagis). Barnvakten (Teodors farmor) åker hemifrån direkt och är hemma hos oss klockan 16. Jag är fortfarande rätt beredd på att det kan stanna av eftersom värkarna fortfarande inte blivit regelbundna. Jag känner mig rätt pigg och inte ett dugg orolig och sen åker Teodor iväg. N cyklar och köper en sallad på pizzerian så att jag ska få i mig lite mat. Vid det här laget har jag även ringt och informerat förlossningen om att vi antagligen kommer komma in under kvällen. Jag vill bli undersökt även om det skulle stanna av, bara för att veta om nåt hänt eller inte.
N kommer tillbaka med maten vid 17 och vi äter och börjar kolla på en film. Vid det här laget börjar mina värkar bli regelbundna och inte nog med det så börjar de komma väldigt tätt. Jag kan fortfarande hantera dem bra och de känns inte alltför jobbiga, men de gör rätt rejält ont vid det här laget. Vid 18 ringer vi efter skjuts in till förlossningen, då kommer värkarna med ca 2-3 min emellan och gör riktigt, riktigt ont. Enda "smärtlindringen" jag tagit hittills är 2 alvedon på morgonen och en snabb dusch mitt på dagen.
Vi kommer in till förlossningen vid halvsju snåret (skrevs in 18:43) och på vägen upp får jag 4 värkar. Vi blir mötta av en barnmorska, en uska och en barnmorskestudent. De frågar om det är ok att studenten är med och det är det.
Vi får ett förlossningsrum på en gång, jag får lägga mig i sängen med mina egna kläder på och ctg-kurva tas. Jag har täta värkar och djupandas igenom dom. Emellan värkarna finns fortfarande ro att skoja och prata med varandra. Strax säger barnmorskan att jag har så täta värkar att hon vill undersöka mig. Jag undersöks och är öppen 6 cm. Jag har en tjock hinna med fostervatten och det bestäms redan då att om vattnet inte spricker av sig självt under den närmsta tiden så kommer hinnorna tas, detta på grund av att min förra förlossning gick så fort och de vill ha mer kontroll över förloppet denna gång. Jag får förfrågan om jag vill ha lustgas, men tackar nej.
Jag får ligga i mina vanliga kläder i ca 20 min och värkarna kommer tätt och regelbundet, men känns ändå fullt hanterbara, jag kan med lätthet andas mig igenom dom. Efter 20 min kommer barnmorskan in igen och jag är fortfarande inte öppen mer än 6 cm. Hon bestämmer då att ta hål på hinnorna. Detta görs 19:00.
Vattnet tas och klart fostervatten kommer ut. Värkarna fortsätter ha samma karaktär som innan, men är lite starkare och tätare, de kommer nu med ca 1-2 min emellan.
Jag fortsätter andas på medan jag håller N i handen för att ta mig igenom värkarna och barnmorskan kommer och går. Jag får näringsdryck och en kudde under knäna för att lättare kunna slappna av i värkarna (jag förblir sittande i sängen genom hela förlossningsförloppet).
Omkring 19:30 undersöks jag igen och är nu öppen 8 cm. Nu börjar värkarna komma ännu intensivare och jag har slutat få pauser emellan dem. Så fort en värk ebbat ut startar en ny, och jag får ingen chans att hämta andan och samla kraft. Då ber jag om lustgasen, jag känner att jag måste ha mer hjälp för att ta mig igenom de sista centimeterna. Lustgasen kopplas in och det är som en gudagåva. Jag har kramp i händerna av att ha spänt mig så jag måste ha hjälp med att hålla i den. Jag känner hela tiden hur värkarna stegras helt sjukt fort och mitt i en vanlig värk kommer en krystvärk. Jag ryter rakt ut att NU KOMMER BEBISEN! Klockan är då 19:45. Jag börjar hyperventilera för krystvärken verkar aldrig ta slut men jag får inte krysta och barnmorskan måste undersöka först att inga kanter är kvar. Hon är snabb som sjutton och så fort hon kollat att kanterna är borta åker gynbenen fram. Upp med mina ben och NU får jag krysta, men så stannar hon mig mitt i, jag får inte krysta klart! Det krävs en häst att hålla tillbaka den krystvärken jag hade och hon pressade på tillbaka som satan. Två varma handdukar lades med tryck runt barnets huvud och strax efteråt kommer krystvärk nummer 2, nu får jag krysta hur mycket jag vill säger barnmorskan och jag tar i, herre min gud vilka krafter en människa kan ha... Jag både ser och känner när han bokstavligt talat flyger ut ur mig på andra krystvärken. Det är en sådan cool upplevelse! 19:47 är han ute.
Moderkakan kom ut fem minuter senare och allt var fint.
Denna förlossning kändes SÅ bra, rakt igenom. Jag var hemma länge, tog det lugnt och lyckades andas mig igenom de flesta värkarna, kände mig trygg med mig själv, med att N var där, med personalen på förlossningen och hela situationen. Och det bästa är nog att jag var klar i huvudet och minns och tillät mig själv att känna efter i varje känsla och i varje värk. En riktig toppenförlossning!
I vecka 37+2 så kom vår Vilgot ut, 3042 gram, 49 cm, 34 cm i huvudomfång. Amningen fungerar utan problem sen första stund, han är en bestämd liten herre som gormar i högan sky när han inte får som han vill men när han får som han vill så ligger han och tittar med sina mörka ögon på oss och ger mig deja vu upplevelser för han är en kopia av sin storebror.
Förlossningsberättelse - Teodor
När jag ändå bara sitter här så tänkte jag knåpa ihop förlossningsberättelsen med Teodor. Lika bra att få det gjort innan förlossningen med knodden för sen kommer de säkert blandas ihop och bli väldigt okorrekta. Jag hade för mig att jag redan skrivit förlossningsberättelsen här, det var ju ändå över 2 år sedan, men tydligen har jag inte tagit mig för, för jag hittar den inte.
I alla fall, här kommer den:
Den 5 december ca klockan 8:00 åker jag in till förlossningen med förvärkar. De har kommit och gått under natten och jag har inte kunnat sova så mycket. De har inte gjort så värst ont, lite molande bara, och de har kommit väldigt oregelbundet. Men jag vill ändå in och kolla upp om något har hänt. På förlossningen sätter de en CTG-kurva och jag somnar. Kurvan visar några sammandragningar men inte mer än så. Jag har också helt slutat känna av förvärkarna. Klockan 10 blir jag undersökt och jag är öppen en centimeter. Får direktiv om att ta det lugnt och får veta att förlossningen antagligen inte kommer att starta förrän om omkring en vecka.
N har kommit och vi åker in till stan och fikar. Jag får inte i mig så mycket, lite kaffe, vatten och en macka bara. Vid tvåtiden åker vi hem till mig och beställer pizza på vägen. Jag kan omöjligt få i mig någonting och känner mig uppgiven och trött och går in på toaletten och gråter en skvätt. Vid fyra på eftermiddagen har jag fortfarande inte känt av någonting alls sedan 8 på morgonen och jag säger åt N att han lika gärna kan åka hem, för här händer ju inget. Han gör som jag säger och åker hem till Bollnäs. Jag tar två alvedon och går och lägger mig.
Jag lyckas somna vid femtiden och sover till åtta-nio på kvällen. Vaknar av en diffus menssmärta i slutet av magen och ryggen. Börjar läsa i en bok och hoppas att det ska hända nåt mer men ingenting händer. Vid halv elva på kvällen börjar jag få menssmärtan igen, den är ganska kraftig och kommer med ca 5 minuters mellanrum. Vid elva ringer jag N och säger att det har börjat igen, men att vi ska avvakta och se om det blir värre så han slipper åka fram och tillbaka nåt mer. Jag ringer in till förlossningen igen men de tycker att jag ska stanna hemma och ta en dusch eller ett bad för att se om det går över av sig självt. Vid halv tolv ställer jag mig i duschen men det hjälper inte det minsta. Värkarna kommer nu med omkring 2-3 minuters mellanrum. Vid tolv ringer jag till förlossningen igen, känner mig rädd och ledsen och börjar gråta i telefonen. Det har slutat finnas någon bra ställning för mig att stå/ligga i för hur jag än vänder mig blir smärtan bara värre. De säger då att jag får göra som jag vill, de har lediga rum så det är bara att komma när jag känner för det, jag behöver inte ringa innan.
Jag hänger över diskbänken till halv ett ungefär, då ringer jag och beställer en taxi. Jag är rädd att det ska stanna upp i taxin och att jag ska behöva åka hem igen, men värkarna kommer tätt hela taxiresan och jag kan inte hålla ögonen öppna för jag måste koncentra mig på att andas hela tiden. Jag kommer in till förlossningen vid ett och läggs in på samma undersökningsrum som morgonen innan. Ny CTG-kurva sätts och barnmorskan (C) stannar vid min sida hela tiden. Hon säger åt mig hur jag ska andas och berättar att värkarna kommer med en minut emellan.
Jag blir undersökt och har öppnat mig 4 cm.
Jag frågar vad som händer nu, om jag får stanna kvar, och hon säger att javisst, nu ska du få ett eget rum. Mitt i alla smärta så känner jag bara "Woho!" och ringer N för att berätta. Han sover när jag ringer och jag säger att det nog ändå kommer dra ut på tiden så han behöver inte stressa. Jag känner mig full av energi och tycker att det ska bli riktigt kul, det är ju dags nu!
Inne på förlossningsrummet får jag på mig sjukhuskläder, men måste ha hjälp att klä på mig för jag känner mig så snurrig av värkarna som aldrig verkar ta paus. Klockan är runt 01:15 och jag känner att jag inte kan stå upp utan stöd längre. Här försvinner allt mitt tidsperspektiv så jag utgår ifrån förlossningsjournalen. Jag ringer mamma för att berätta att jag ska föda barn. Mitt i samtalet kommer en värk så jag måste lägga på. Sedan kopplas lustgasen in. Jag har nu så ont att jag ber om EDA, trots att jag tidigare inte velat ha det. Det sätts en kanyl i handen men narkosläkaren är upptagen så det ska dröja ett tag (jag hann aldrig få EDA:n). Jag tänker då att det är lugnt, att det är gott om tid.
Jag står och hänger över sängen och försöker ta mig igenom värkarna med hjälp av lustgasen. När varje värk kommer så kan jag inte stå på hela foten längre utan måste ställa mig på tå, vilket antagligen förvärrade smärtan eftersom jag då spände kroppen.
Klockan 01:35 går vattnet och efter det ändrar värkarna snabbt karaktär. Jag orkar inte stå upp alls längre utan vill lägga mig ner på sängen. C och uskan får lyfta mig upp för jag kan knappt röra mig och så fort jag hamnat på sängen i halvsittande så kommer första krystvärken. Jag känner mig inte redo och ångrar mig, vill bara knipa ihop benen men det går inte, kroppen har ett helt eget liv och jag har ingen som helst kontroll över den. Lustgasen byts ut till syrgas för att jag ska kunna andas lättare och skalpelektrod sätts på Teodors huvud. Vid första krystvärken så skriker jag bara rakt ut och får inte så mycket styrka i den, jag vill ju bara att det ska ta slut. Men C förklarar hur jag ska ta i och någonstans i allt vansinne jag känner så hittar jag styrkan och vid andra krystvärken tar jag i för kung och fosterland. Känner mig som världens starkaste och strax därefter kommer krystvärk nummer 3 och han är ute! 01:55 den 6 december (vecka 39+2) får jag ett skrikande, slemmigt, blodigt litet barn på mig som lindas in i filtar och får en förlossningsstrumpa på huvudet.
Fem minuter över två ringer jag N och berättar att våran son är född. Det känns som att jag har fött barn hela natten så jag känner mig chockad över att det bara har gått en timme sedan jag kom in till förlossningen. Sedan får vi ligga i hallen på förlossningen och lyssna på andra kvinnor som föder barn i väntan på att vi ska få ett rum på BB. Och jag kan inte annat än att känna att jag är den lyckligaste människan i världen.
Det känns som att det var igår jag födde Teodor och inte alls mer än 2 år sedan. Det är märkligt hur levande känslan kan bli när man skriver om den...