När jag ändå bara sitter här så tänkte jag knåpa ihop förlossningsberättelsen med Teodor. Lika bra att få det gjort innan förlossningen med knodden för sen kommer de säkert blandas ihop och bli väldigt okorrekta. Jag hade för mig att jag redan skrivit förlossningsberättelsen här, det var ju ändå över 2 år sedan, men tydligen har jag inte tagit mig för, för jag hittar den inte.

I alla fall, här kommer den:

Den 5 december ca klockan 8:00 åker jag in till förlossningen med förvärkar. De har kommit och gått under natten och jag har inte kunnat sova så mycket. De har inte gjort så värst ont, lite molande bara, och de har kommit väldigt oregelbundet. Men jag vill ändå in och kolla upp om något har hänt. På förlossningen sätter de en CTG-kurva och jag somnar. Kurvan visar några sammandragningar men inte mer än så. Jag har också helt slutat känna av förvärkarna. Klockan 10 blir jag undersökt och jag är öppen en centimeter. Får direktiv om att ta det lugnt och får veta att förlossningen antagligen inte kommer att starta förrän om omkring en vecka.
N har kommit och vi åker in till stan och fikar. Jag får inte i mig så mycket, lite kaffe, vatten och en macka bara. Vid tvåtiden åker vi hem till mig och beställer pizza på vägen. Jag kan omöjligt få i mig någonting och känner mig uppgiven och trött och går in på toaletten och gråter en skvätt. Vid fyra på eftermiddagen har jag fortfarande inte känt av någonting alls sedan 8 på morgonen och jag säger åt N att han lika gärna kan åka hem, för här händer ju inget. Han gör som jag säger och åker hem till Bollnäs. Jag tar två alvedon och går och lägger mig.
Jag lyckas somna vid femtiden och sover till åtta-nio på kvällen. Vaknar av en diffus menssmärta i slutet av magen och ryggen. Börjar läsa i en bok och hoppas att det ska hända nåt mer men ingenting händer. Vid halv elva på kvällen börjar jag få menssmärtan igen, den är ganska kraftig och kommer med ca 5 minuters mellanrum. Vid elva ringer jag N och säger att det har börjat igen, men att vi ska avvakta och se om det blir värre så han slipper åka fram och tillbaka nåt mer. Jag ringer in till förlossningen igen men de tycker att jag ska stanna hemma och ta en dusch eller ett bad för att se om det går över av sig självt. Vid halv tolv ställer jag mig i duschen men det hjälper inte det minsta. Värkarna kommer nu med omkring 2-3 minuters mellanrum. Vid tolv ringer jag till förlossningen igen, känner mig rädd och ledsen och börjar gråta i telefonen. Det har slutat finnas någon bra ställning för mig att stå/ligga i för hur jag än vänder mig blir smärtan bara värre. De säger då att jag får göra som jag vill, de har lediga rum så det är bara att komma när jag känner för det, jag behöver inte ringa innan.

Jag hänger över diskbänken till halv ett ungefär, då ringer jag och beställer en taxi. Jag är rädd att det ska stanna upp i taxin och att jag ska behöva åka hem igen, men värkarna kommer tätt hela taxiresan och jag kan inte hålla ögonen öppna för jag måste koncentra mig på att andas hela tiden. Jag kommer in till förlossningen vid ett och läggs in på samma undersökningsrum som morgonen innan. Ny CTG-kurva sätts och barnmorskan (C) stannar vid min sida hela tiden. Hon säger åt mig hur jag ska andas och berättar att värkarna kommer med en minut emellan.
Jag blir undersökt och har öppnat mig 4 cm.
Jag frågar vad som händer nu, om jag får stanna kvar, och hon säger att javisst, nu ska du få ett eget rum. Mitt i alla smärta så känner jag bara "Woho!" och ringer N för att berätta. Han sover när jag ringer och jag säger att det nog ändå kommer dra ut på tiden så han behöver inte stressa. Jag känner mig full av energi och tycker att det ska bli riktigt kul, det är ju dags nu!

Inne på förlossningsrummet får jag på mig sjukhuskläder, men måste ha hjälp att klä på mig för jag känner mig så snurrig av värkarna som aldrig verkar ta paus. Klockan är runt 01:15 och jag känner att jag inte kan stå upp utan stöd längre. Här försvinner allt mitt tidsperspektiv så jag utgår ifrån förlossningsjournalen. Jag ringer mamma för att berätta att jag ska föda barn. Mitt i samtalet kommer en värk så jag måste lägga på. Sedan kopplas lustgasen in. Jag har nu så ont att jag ber om EDA, trots att jag tidigare inte velat ha det. Det sätts en kanyl i handen men narkosläkaren är upptagen så det ska dröja ett tag (jag hann aldrig få EDA:n). Jag tänker då att det är lugnt, att det är gott om tid.

Jag står och hänger över sängen och försöker ta mig igenom värkarna med hjälp av lustgasen. När varje värk kommer så kan jag inte stå på hela foten längre utan måste ställa mig på tå, vilket antagligen förvärrade smärtan eftersom jag då spände kroppen.

Klockan 01:35 går vattnet och efter det ändrar värkarna snabbt karaktär. Jag orkar inte stå upp alls längre utan vill lägga mig ner på sängen. C och uskan får lyfta mig upp för jag kan knappt röra mig och så fort jag hamnat på sängen i halvsittande så kommer första krystvärken. Jag känner mig inte redo och ångrar mig, vill bara knipa ihop benen men det går inte, kroppen har ett helt eget liv och jag har ingen som helst kontroll över den. Lustgasen byts ut till syrgas för att jag ska kunna andas lättare och skalpelektrod sätts på Teodors huvud. Vid första krystvärken så skriker jag bara rakt ut och får inte så mycket styrka i den, jag vill ju bara att det ska ta slut. Men C förklarar hur jag ska ta i och någonstans i allt vansinne jag känner så hittar jag styrkan och vid andra krystvärken tar jag i för kung och fosterland. Känner mig som världens starkaste och strax därefter kommer krystvärk nummer 3 och han är ute! 01:55 den 6 december (vecka 39+2) får jag ett skrikande, slemmigt, blodigt litet barn på mig som lindas in i filtar och får en förlossningsstrumpa på huvudet.

Fem minuter över två ringer jag N och berättar att våran son är född. Det känns som att jag har fött barn hela natten så jag känner mig chockad över att det bara har gått en timme sedan jag kom in till förlossningen. Sedan får vi ligga i hallen på förlossningen och lyssna på andra kvinnor som föder barn i väntan på att vi ska få ett rum på BB. Och jag kan inte annat än att känna att jag är den lyckligaste människan i världen.

Det känns som att det var igår jag födde Teodor och inte alls mer än 2 år sedan. Det är märkligt hur levande känslan kan bli när man skriver om den...