Innan jag fick barn, så hade jag en tanke. Nej, jag visste, att jag skulle bli en annorlunda förälder. Jag skulle bli så mycket bättre. Alla andra föräldrar skulle titta avundsjukt på mig och mina barn och undra hur gör hon egentligen?
Men sedan kom barnen, de verkliga barnen. Och den verkliga tröttheten. Och tvåårstrots och treårstrots och spädbarnskolik, och vakennätter och ytterst opedagogiska situationer. Så kom förhållandekrisar och ekonomiproblem och jobb och lägenhet som måste städas regelbundet. Ja, det där med att vara världens bästa mamma rann liksom ut i sanden i takt med att barnen kom. Men trots hysteriska utbrott på ICA, långa kvällar med mycket skrik, alldeles för mycket tv-tittande och ibland inte överdrivet näringsrik mat. Jag hade även en tanke om att jag, när jag var gravid, bara skulle äta organisk mat och träna regelbundet. Hur gick det med det då...
Men, jag tycker att jag är en ganska bra mamma ändå. Lika jobbig som alla andra mammor som gormar frustrerat på sina barn som absolut inte alls gör som de blivit tillsagda. En mamma som inte har ögon i nacken 24/7 men en mamma som älskar. En pedagogiskt okorrekt mamma som knappast uppfostrar små Einsteins eller elitidrottare. Bara helt vanliga, knäppa, egensinniga barn med stora viljor. Måste allting vara så banbrytande då? Det kanske räcker att bara vara. Att få ett rätt av fem. Tjugo rätt av hundra.

Eller jag kanske bara vill få mig själv att må bättre.