Jag har börjat skriva på en ny blogg nu... För ett tag sedan började jag. Har dock inte lust att lägga ut adressen här, utan det får bli som så att om man är intresserad av att läsa så kan man skicka ett mail: [email protected] så skickar jag adressen. Det kommer inte cirkulera så många bilder i bloggen och den kommer inte att vara låst.

Jag har påbörjat ett nytt litet "blogg-projekt". Jag känner mig färdig med barnbus, har egentligen känt mig färdig under en längre tid men envist hållit mig kvar. Nu är det dags för en förändring. Bloggen har funnits i över två år och jag har fått visa upp mina barn och kunnat skryta lite. Men livet har tagit så många nya vändningar och så mycket har hänt att jag måste hitta en annan portal att ventilera mig på. En nystart. En plats där jag är den jag är idag och där allt är lite mer rakt fram och inte lika krokigt.

Nu ska vi snart iväg till förskolan och sedan vidare till stan med bästa Ammie + Hugo för en fika. Jag återkommer om den nya adressen som kommer ersätta barnbus, jag måste bara fixa lite först. Håll utkik här i bloggen (eller kontakta mig) om ni vill fortsätta följa oss.

Så, idag (eller snarare natten som var) för 3 år sedan föddes världens finaste storebror. Som en raket kom han flygande efter tre timmar med värkar och tio minuter av krystvärkar. Och så öppnades de där ögonen som kan förtrolla bara genom en blick, och mitt liv förändrades för all framtid. Och han har utvecklats, och förändrats. Den där söta, först lugna bebisen blev en liten kille som haft bråttom genom livet och dess framsteg. En liten pys som började ta sina egna trevande steg vid 11 månaders ålder och som nu springer med full, okuvad fart. En kille med en vilja av stål, en röst som aldrig sinar och en humor som ibland är helt obegriplig. Han är en spexare, en social och familjär prick som älskar allt och alla och överöser var och en med kramar. Han trotsar, tvärar och skriker och slåss men han ler också och lyser upp som en stjärna, säger fyndiga saker, lär sig nya saker nästan dagligen och utvecklas mot att bli en fulländad vuxen människa. Jag älskar honom så att hjärtat värker (och han går mig på nerverna så att hjärtat värker ibland också). Tänk att det redan har gått tre år! Tre år av villkorslös kärlek och närhet. Tre år av tumult liv men en fast punkt i att han alltid finns här hos mig. Och jag kommer alltid att finnas hos honom.

I alla fall, i helgen var det då kalas, två stycken. Och nu är jag slut ;)
Tack alla som kom och uppmärksammade Teodor, och tack för alla presenter. Jag kanske ids fotografera lite vad han fick senare, men orken finns inte just nu (paltkoma typ). Men några bilder på födelsedagsbarnet kommer här:

Innan jag fick barn, så hade jag en tanke. Nej, jag visste, att jag skulle bli en annorlunda förälder. Jag skulle bli så mycket bättre. Alla andra föräldrar skulle titta avundsjukt på mig och mina barn och undra hur gör hon egentligen?
Men sedan kom barnen, de verkliga barnen. Och den verkliga tröttheten. Och tvåårstrots och treårstrots och spädbarnskolik, och vakennätter och ytterst opedagogiska situationer. Så kom förhållandekrisar och ekonomiproblem och jobb och lägenhet som måste städas regelbundet. Ja, det där med att vara världens bästa mamma rann liksom ut i sanden i takt med att barnen kom. Men trots hysteriska utbrott på ICA, långa kvällar med mycket skrik, alldeles för mycket tv-tittande och ibland inte överdrivet näringsrik mat. Jag hade även en tanke om att jag, när jag var gravid, bara skulle äta organisk mat och träna regelbundet. Hur gick det med det då...
Men, jag tycker att jag är en ganska bra mamma ändå. Lika jobbig som alla andra mammor som gormar frustrerat på sina barn som absolut inte alls gör som de blivit tillsagda. En mamma som inte har ögon i nacken 24/7 men en mamma som älskar. En pedagogiskt okorrekt mamma som knappast uppfostrar små Einsteins eller elitidrottare. Bara helt vanliga, knäppa, egensinniga barn med stora viljor. Måste allting vara så banbrytande då? Det kanske räcker att bara vara. Att få ett rätt av fem. Tjugo rätt av hundra.

Eller jag kanske bara vill få mig själv att må bättre.