På onsdagsmorgon ca kl 6 så börjar jag känna av förvärkar som jag är lite osäker på om de är riktiga värkar eller inte. De kommer med ca 10 minuters mellanrum men är väldigt oregelbundna (emellanåt går det nästan 30 min innan nästa värk/förvärk). De känns men i början är de mest bara obehagliga och inte så värst smärtsamma. Allt eftersom dagen går så börjar jag bli mer och mer säker på att det är just värkar jag känner och inte sammandragningar/förvärkar. Omkring 14:00 börjar de bli lite tätare, fast fortfarande oregelbundna. Nu varierar det mellan 5-15 min emellan varje värk och vi ringer efter barnvakt (jag har precis hämtat hem Teodor från dagis). Barnvakten (Teodors farmor) åker hemifrån direkt och är hemma hos oss klockan 16. Jag är fortfarande rätt beredd på att det kan stanna av eftersom värkarna fortfarande inte blivit regelbundna. Jag känner mig rätt pigg och inte ett dugg orolig och sen åker Teodor iväg. N cyklar och köper en sallad på pizzerian så att jag ska få i mig lite mat. Vid det här laget har jag även ringt och informerat förlossningen om att vi antagligen kommer komma in under kvällen. Jag vill bli undersökt även om det skulle stanna av, bara för att veta om nåt hänt eller inte.
N kommer tillbaka med maten vid 17 och vi äter och börjar kolla på en film. Vid det här laget börjar mina värkar bli regelbundna och inte nog med det så börjar de komma väldigt tätt. Jag kan fortfarande hantera dem bra och de känns inte alltför jobbiga, men de gör rätt rejält ont vid det här laget. Vid 18 ringer vi efter skjuts in till förlossningen, då kommer värkarna med ca 2-3 min emellan och gör riktigt, riktigt ont. Enda "smärtlindringen" jag tagit hittills är 2 alvedon på morgonen och en snabb dusch mitt på dagen.

Vi kommer in till förlossningen vid halvsju snåret (skrevs in 18:43) och på vägen upp får jag 4 värkar. Vi blir mötta av en barnmorska, en uska och en barnmorskestudent. De frågar om det är ok att studenten är med och det är det.
Vi får ett förlossningsrum på en gång, jag får lägga mig i sängen med mina egna kläder på och ctg-kurva tas. Jag har täta värkar och djupandas igenom dom. Emellan värkarna finns fortfarande ro att skoja och prata med varandra. Strax säger barnmorskan att jag har så täta värkar att hon vill undersöka mig. Jag undersöks och är öppen 6 cm. Jag har en tjock hinna med fostervatten och det bestäms redan då att om vattnet inte spricker av sig självt under den närmsta tiden så kommer hinnorna tas, detta på grund av att min förra förlossning gick så fort och de vill ha mer kontroll över förloppet denna gång. Jag får förfrågan om jag vill ha lustgas, men tackar nej.
Jag får ligga i mina vanliga kläder i ca 20 min och värkarna kommer tätt och regelbundet, men känns ändå fullt hanterbara, jag kan med lätthet andas mig igenom dom. Efter 20 min kommer barnmorskan in igen och jag är fortfarande inte öppen mer än 6 cm. Hon bestämmer då att ta hål på hinnorna. Detta görs 19:00.
Vattnet tas och klart fostervatten kommer ut. Värkarna fortsätter ha samma karaktär som innan, men är lite starkare och tätare, de kommer nu med ca 1-2 min emellan.
Jag fortsätter andas på medan jag håller N i handen för att ta mig igenom värkarna och barnmorskan kommer och går. Jag får näringsdryck och en kudde under knäna för att lättare kunna slappna av i värkarna (jag förblir sittande i sängen genom hela förlossningsförloppet).
Omkring 19:30 undersöks jag igen och är nu öppen 8 cm. Nu börjar värkarna komma ännu intensivare och jag har slutat få pauser emellan dem. Så fort en värk ebbat ut startar en ny, och jag får ingen chans att hämta andan och samla kraft. Då ber jag om lustgasen, jag känner att jag måste ha mer hjälp för att ta mig igenom de sista centimeterna. Lustgasen kopplas in och det är som en gudagåva. Jag har kramp i händerna av att ha spänt mig så jag måste ha hjälp med att hålla i den. Jag känner hela tiden hur värkarna stegras helt sjukt fort och mitt i en vanlig värk kommer en krystvärk. Jag ryter rakt ut att NU KOMMER BEBISEN! Klockan är då 19:45. Jag börjar hyperventilera för krystvärken verkar aldrig ta slut men jag får inte krysta och barnmorskan måste undersöka först att inga kanter är kvar. Hon är snabb som sjutton och så fort hon kollat att kanterna är borta åker gynbenen fram. Upp med mina ben och NU får jag krysta, men så stannar hon mig mitt i, jag får inte krysta klart! Det krävs en häst att hålla tillbaka den krystvärken jag hade och hon pressade på tillbaka som satan. Två varma handdukar lades med tryck runt barnets huvud och strax efteråt kommer krystvärk nummer 2, nu får jag krysta hur mycket jag vill säger barnmorskan och jag tar i, herre min gud vilka krafter en människa kan ha... Jag både ser och känner när han bokstavligt talat flyger ut ur mig på andra krystvärken. Det är en sådan cool upplevelse! 19:47 är han ute.

Moderkakan kom ut fem minuter senare och allt var fint.

Denna förlossning kändes SÅ bra, rakt igenom. Jag var hemma länge, tog det lugnt och lyckades andas mig igenom de flesta värkarna, kände mig trygg med mig själv, med att N var där, med personalen på förlossningen och hela situationen. Och det bästa är nog att jag var klar i huvudet och minns och tillät mig själv att känna efter i varje känsla och i varje värk. En riktig toppenförlossning!

I vecka 37+2 så kom vår Vilgot ut, 3042 gram, 49 cm, 34 cm i huvudomfång. Amningen fungerar utan problem sen första stund, han är en bestämd liten herre som gormar i högan sky när han inte får som han vill men när han får som han vill så ligger han och tittar med sina mörka ögon på oss och ger mig deja vu upplevelser för han är en kopia av sin storebror.