De verkar träda fram överallt, dessa mammor som har förlorat sina barn. De har säkerligen inte varit gömda tidigare, utan det är nog mer jag som fått ett tvunget begär att leta reda på dem. Det är så sorgligt, barn som dör är obeskrivligt - om det så är inuti magen på mamman eller via en sjukdom, en olycka eller rent våld. Det är så oändligt tragiskt, så varför läser jag då om det?! Jag känner själv att jag inte kan hantera informationen. Det innebär mardrömmar och en ännu större oro än den jag redan har. Livet är så skört! Ingen säger att vi ska leva för evigt, men det är vad jag vill tro. Jag vill inte tro att sorgen och saknaden någon gång även ska komma till oss. Den får hålla sig borta! Teodor ska övervinna alla och envar, för annars... Annars så slutar ju jorden att snurra, universum spricker upp i en stor explosion och förintelsen kommer att knacka på dörren.
Kärleken till ett barn - ett barn som trotsar och som skriker, ett barn som klagar, bråkar och är allmänt jobbig - är större än någonting annat, någonting annat som existerar. Han har levt och andats genom mig, mina och hans pappas celler har bildats samman för att skapa ett mirakel, en framtidsutsikt, en verklighet, en förökning av världens befolkning. Det känns nästan osannolikt, att jag i 9 månder burit på ett foster, som blev ett gråtande spädbarn, som blev en glad bebis, som blev en trotsig liten pojke, som kommer bli en ännu större individ med egna åsikter och framtidsplaner. Hur kunde vi skapa någonting så perfekt, så fulländat? Vi är galet, grymt och nästan överdrivet lyckligt lottade! Vilken gåva vi har här hemma!!

Teodor, jag ÄLSKAR dig!