När ska det gå över? När ska jag sluta vakna varje natt, med hjärtat i halsgropen, och halvspringa in till Teodor - för att kolla så att han andas, för att kolla så att han inte har blivit kidnappad, för att kolla så att han inte har ramlat ur sängen, för att kolla så att han har täcket på sig.... Jag försöker ligga stilla i sängen och stå emot dragkraften som vill släpa upp mig och in till honom. Men då börjar jag lyssna frenetiskt efter andetag genom väggen - som naturligtvis inte hörs. Och till slut har jag målat upp så många skräckscenarior att jag vore omänsklig om jag inte går upp och tittar till honom. Hittills har han legat snusande i sin säng, men benen kors och tvärs och kudden vid fötterna och täcket vid huvudet. Det har aldrig hänt någonting. Jag har aldrig fått min oro besannad. Ändå, nattmonstrena finns där, hela tiden, varje natt.
Ibland kan jag gå upp och titta till honom flera gånger på raken, jag hinner alltså knappt ens lägga mig ner igen förrän jag måste upp igen för att jag kom på en ny sak som kanske kunde ha hänt på den sekund som jag varit borta ifrån honom. Det var exakt samma sak när han sov i mitt sovrum. Även då, så vaknade jag flera gånger. Och det räcker inte med att jag tror att jag hör honom andas. Jag kan ju höra fel. Jag måste känna hans andning också. Jag måste känna magen som häver sig upp och ner, annars tror jag inte på det.

Ska det vara såhär hela livet nu? Ska jag traska in till en fjortonåring mitt i natten ;) "Pssst, Teodor, sover du? Hallååå Teodor sover du? Är du död?" "Nää Mamma jag är inte död. Jag sover!" "Okej! Glöm inte att du har matteprov imorgon" HAHA lyckat?!
Jag är väl kanske helt enkelt överdrivet harig.

Nu sitter han och tittar på Barnkanalen. Fullt levande, icke kidnappad. TUR!