Stackars minipysen! Pappa har varit här i en vecka så han har ju såklart vant sig. Han är ju helt bedårande min lilla nisse, och sprang in i sovrummet när jag lyft honom ur sängen och skrek "Pappa! Pappa! Hej hej pappa!" Men det låg ingen pappa i sängen med fötterna ute imorse. Han tvärstannar och så tittar han på mig och jag skakar på huvudet och bekräftar: "Nej, pappa är inte här idag vännen" varpå Teodor plutt lyfter på bäddmadrassen och kikar under den och smygviskar "Paaappaaaa..." Ingen pappa under bäddmadrassen. Så han sätter sig på huk och kikar in under sängen "Papppaaaa..." Ingen pappa där heller. Då tittar han väldigt surt på mig och stampar med ena foten i golvet och sedan går han och sätter sig i soffan och surar tills morgonvällingen och mackan är klar. Jag lovar, att om han kunnat prata lite mer sammanhängande så hade han nog sagt: "Mamma, varför har du ätit upp pappa? Det var väl inte särskilt snällt! Spotta ut honom!"