Idag funderade jag lite över en sak. Föräldrar som får till synes helt omotiverade utbrott på sina barn. Nu vet jag ju förstås inte om det kanske ligger mer bakom än det jag hör och ser. Men två exempel som jag fick bevittna idag är:
1. En pojke står och tittar på fiskarna i vattnet som simmar omkring. Han står nästan helt själv. Och så sparkar han lite på stängslet. Absolut ingen hård spark, utan mer som en liten putt. Varpå pappan på snäppet till hysteri tar tag i sonens arm och drar bort honom därifrån samtidigt som han ryter att sparka, det gör man inte! Pojken var kanske 2-3 år gammal.
2. En mamma står och byter kläder på sin dotter i 4-års åldern. Dottern säger någonting ohörbart för mina öron och då väser mamman : "Om du inte hade kissat på dig så hade vi inte behövt stå här, eller hur?! Vi har väl viktigare saker att göra! Vill du åka hem? Va! Vill du det?!"

Som sagt, jag vet ju inte, det kanske ligger mycket mer bakom. Saker jag inte hört eller sett som spelar in. Men personligen så tycker jag att de här föräldrarna överreagerar. Och tar ut sina aggressioner på sina barn i onödan.
Men jag har själv fått omotiverade vredesutbrott på min son. Det är ju så, är man trött, ledsen och känner sig ensam, nedstämd och allmänt irriterad så brukar det ju gå ut över den person som är närmast. Och det är relativt sällan den personen som är orsaken till ens humör. Men det gör det inte mer rätt för den sakens skull.

Jag försökte vara lite extra snäll och tålmodig mot Teodor idag. Det förtjänar han! Man måste vara snäll mot sina barn, annars går de sönder! Och nu ligger han här bredvid mig i soffan med nappflaskan i truten och pillar på en av sina fötter och gluttar mot AFV som visas på tv. Min älskling! Det bästa jag har!