Jag fick ett sådant där ryck idag, sprang iväg och köpte tapeter på rea och tapetserade fondväggen i vardagrummet (tidigare ljusfisgrön-fulig färg, såg ut som skit), det blev kanske lite väl småmönstrat och ögonen har inte riktigt vant sig än vid det ljusa med mörka kontraster... Men man kan lära sig att leva med nästan allt, och med själva arbetet är jag nöjd - jag är en hejare på att tapetsera måste jag säga! Och rogivande är det, att få måttpassa och klippa och klistra. Lisa för själen. Nu har jag i alla fall en vägg. Lite förändring i mitt liv. Ett steg närmare att bryta mig ut ur vakuumet jag har hamnat i kanske.

Det är märkligt, att när jag bara hade ett barn, så tyckte jag att det var "jobbigt"; mycket att göra, lite ork och energi och alltid fullt upp. Sedan fick jag två barn och då ökade samtidigt (tack och lov!) frustrationstoleransen, energin och allt därimellan. Så nu när jag tillfälligtvis bara har ett barn igen känner jag mig nästintill som superwoman och orkar väl med i princip vad som helst. Därför har jag tagit tag i att frosta av frysen och städa alla småsaker som man aldrig kommer sig för att städa annars.
Men även om jag är superwoman så är jag nu rätt slut och ska snart göra sängen - åh, imorgon är det bara ETT barn som kan väcka mig! Och det barnet är oförflyttningsbart än så länge så jag behöver inte ens utveckla ögon i nacken imorgon.

Stora sonen blandade pannkakor och hade det mys ute hos farmor och bonusfarfar tidigare idag. Skönt för honom också att slippa mamma med noll lust och ork till roliga barnlekar och slippa dela all uppmärksamhet med lillebror och istället få stå i centrum ett tag. Och även lillebror får stå i centrum, fast här hemma då.