Nu är vi hemma! Helgen har bjudit på dop och ettårskalas, massa släkt och vänner och galet högt tempo nästan non-stop. Teodor har varit superduktig med pottan dag som natt och helgen har förflutit (relativt) smärtfritt. Teodor vaknade kvart över fem imorse och somnade för ca 20 minuter sedan. Det var inget tjafs där eller... Direkt huvudet nuddade kudden så var det som om någon släckt ljuset ;)

Jag orkar inte skriva mer, jag är så slut i kroppen att jag trots tårta och bulle nu på eftermiddagen var tvungen att äta en massa mat när jag kom hem, för att fylla på depåerna så att jag ska orka igenom natten. Det känns som en pärs bara att borsta tänderna...

Jag glömde Teodors ryggsäck på tåget också... Det var ju trist, när vi gick av i fredags. Och inte kan man få någon information heller, så först imorgon på eftermiddagen får jag veta om den är intakt eller ej. Annars måste ny ryggsäck köpas, plus avgift till biblioteket för vi hade med oss en lånebok... Det låg lite hygiengrejer däri som jag redan köpt nytt också. Så är det när man har hjärnan överallt förutom i huvudet...


Några klickbara bilder ifrån helgen. Mer än så orkar jag inte med.
Puss och godnatt.

Jag a v s k y r att packa. Speciellt när jag inte bara ha mig själv att tänka på. Det ska vara med sagoböcker, mobilladdare, kläder, blöjor, salvor, kamera and so on. Ovanpå det ska man komma ihåg att kasta soporna, hinna med tåget, inte glömma självaste ungarna hemma och kolla så att spisen är avstängd. Och kaffebryggaren. Och att det inte ligger blöt tvätt i maskinen. Och att dörren är låst. Och lamporna släckta...
Jag har i alla fall ingen disk alls i diskhon, ingen tvätt alls i tvättkorgen och jag idag dammsugit, torkat bord och skurat. Jag vill INTE komma hem till ett hem från kriget. Men det där med att packa är inte min grej. Hur många välorganiserade listor jag än gör och fina högar där allt är uppdelat per individ och noga uträknat så glömmer jag alltd NÅT. Det slår inte fel. När jag sitter där på tåget kommer "just jävlar"-känslan över mig, och jag kommer på vad som inte är nedpackat. Det är så ledsamt. För att inte tala om stressigt och plågsamt.

Vi åker inte förrän imorgon bitti. Men med min medfödda och uppväxta stressnerv så gäller det att inte ligga på latsidan med packningen. Jag kommer även, som vanligt, att stå på perrongen ca en halvtimme innan tåget går och förbannas över kylan tillsammans med två otåliga barn. Men jag tänker banne mig köpa en latte som plåster på såren!

... fast jag vet ju att det inte är så, men känslan är mysig. Snart kommer jag ha två hulliganer som missbrukar benämningen "mamma" här i hemmet. Övning ger färdighet och om ni även tittar på Vilgots munmotorik så ser ni att han övar. Intensivt. Snart så!

... Teodor, 3 månader gammal. Det känns så mysko att titta på såhär gamla bilder. Ett helt annat liv, en helt annan atmosfär. Livet var inte som livet är nu. Annorlunda, mycket annorlunda. Man kan tro att två barn inte skiljer sig så mycket från ett barn. Att livet inte kommer att bli så värst annorlunda. Men det är milsvid skillnad, mellan att ha ett barn och två. Det är som dag och natt. Både positivt och negativt. Jag skulle aldrig vilja ha det annorlunda mot hur det är nu, men det är verkligen... skillnad. Med Teodor så hade jag all tid i världen. Jag kunde sitta och titta på honom i timmar och åter timmar. Jag hade ro att leka med honom, fota honom, krama honom, mata honom... Nu har jag en till lika underbar unge som jag vill ge lika mycket kärlek, men även om barnen blivit två så har jag fortfarande bara en uppsättning ögon, en uppsättning händer, en uppsättning ben. Barnen har förökat sig men tyvärr så har inte jag det... Känslan av att vara otillräcklig har aldrig varit så stark som nu.

En skalle.

Skallen har ett fejs. Och pyttesmå fossingar.

Och en storebror.

Det fick bli så, Teddis får vara hemma hela veckan, ingen förskola. Jag vill inte göra honom mer förkyld än nödvändigt. Och inte mig emot - jag gillar inte att behöva stressa på morgon och dag med hämtning och lämning.. Vi ska, så fort Vilgot bävern vaknat, gå ut och promera och springa av oss lite så att resten av dagen blir mer uthärdlig. Jag ska börja veckohandla också, så jag har skrivit en noga inköpslista för vad som ska inhandlas till veckan och förhoppningsvis ska det alltså räcka med en runda på affärn i veckan. Får se hur det går med det ;) men jag måste spara pengar, man blir inte rik av att vara hemma med barn. Rik på kärlek kanske, men inte på siffror i banken...

Jag har börjat sortera i skåp - det är extremt uttröttande för jag har en miljard onödiga papper och lider av "samlar-syndromet"; jag har fobi för att slänga saker - tänk om det är nåt viktigt! Jag måste även, som jag tror att jag skrivit tidigare, plocka undan alla små leksaker. Vilgot är en riktig "smakare", och ska stoppa ALLT i munnen.

Tror även att unge herrn har fått torrexem/böjvecksexem. Suck. Jag smörjer och smörjer med miniderm och decubal och ungen grinar (det lär svida), och jag förbannar att känslig hud är ärftligt. Nu är det definitivt helt slut med sköljmedel och jag måste nog byta tvättmedel igen. Jag brukar använda Neutral som är rek. av astma och allergiförbundet men nu hade jag köpt Skona (tror jag det var) som också är rek. fast billigare... Jag har använt sköljmedel till handdukar och lakan eftersom det blir som sandpapper annars, men jag kanske måste leva med det :(

Och så kokar min bryggare helt plötsligt galet äckligt kaffe, så jag dricker (för jag kan ju inte låta bli, då döööör jag) och grimaserar och fundera på vem jag ska skylla på.... Kanske på brevbäraren, eller grannen. Eller kaffetillverkaren (jag köpte ICA's egna kaffe förra gången istället för Gevalia, det kanske blir såhär när man är sparsam helt enkelt?!)...

Nu får det vara slut på ordkaskaden. Åter till det äckliga kaffet och sorteringen bland papperna.

Tänk om all mat var pasta med skinksås. Vad bra min minsta lilla skit skulle äta då! Han är rätt så ointresserad/tålamodslös när det gäller mat i övrigt, men om det bjuds på pasta med skinksås så slukas precis allt och mer därtill. Det är mumma! Dessvärre kan jag inte bjuda på det var dag. Jag vet inte heller riktigt vad det är han gillar... Pasta har han ju fått i annan variant - det gick inte hem. Matlagningsgrädden är det inte heller. Kanske är det skinkan, kanske muskotnöten. Kanske kombinationen. Lagom kladdigt blir det :)

Teodor är en plåga. Snoret rinner, hostan blir värre och tårarna sprutar nästintill ur hans öron. Han har blitt förkyld. Överväger att stanna hemma från förskolan denna vecka så att det inte blir värre, eftersom det blir både dop och ett-års kalas i helgen. Just nu sitter han uppkrupen i mitt knä och ritar, han vill inte vara själv för en sekund.
När jag ändå pratar om trollet så vill jag passa på att skryta lite och berätta att inatt var hans 9:e helt torra natt. På dagarna går det lite sämre, men nätterna är kirrade.
Och jag fortsätter mitt skol-sökande, är just nu inne på en annan skola. Tur att det är gott om tid ;)
Det blir en stanna inne och städa dag, jag tänkte rensa ut lite onödigt jippo och sådär. Kanske våga mig ner i förrådet en sväng. Kanske...

Teodor är 3 år. 3 år har gått fort, väldigt fort. Om ytterligare 3 år, som kommer att gå minst lika fort, så skall han börja skolan. Jag är en hyfsat intelligent person - som drabbades av en enorm skoltrötthet; som inte fick motivering, som hamnade i för stora arbetsgrupper och försvann i mängden. Jag har erfarenhet av att i gymnasiet få gå delvis i en klass om 6 elever, delvis i en klass om 20. Gissa när jag lärde mig mest, när jag blev mest motiverad?
De kommunala skolorna är stora, högljudda, och det är lätt för barn att "försvinna i mängden". Och för många barn så går det jättebra ändå. Men för många blir det för mycket, all lärolusta försvinner och så också all fokus.
Jag har känt länge att jag inte vill att mina söner ska gå i den stora kommunala skolan närmast oss. Teodor är en unge som inte sitter stilla - en sån där typisk unge som skulle kunna tas för "barn med inlärningssvårigheter" fastän det hela egentligen bara handlar om myror i baken. Pedagogerna räcker inte till.
Det är svårt, för samtidigt vid 6 års ålder så har han kanske kompisar som han vill gå i skolan med, kompisar från förskolan till exempel. Men en bra utbildning känns viktigare, och nya kompisar kommer det att fås. Barn är anpassningsbara.
Resultatet av detta är att jag sitter och spanar på friskolor i Gävle.
Jag har fastnat för en. Gefle Montessori. Lärande i barnets takt, på barnets sätt. 7 elever på en lärare. Jag ska inte skriva om Montessoris alla lärosätt och riktmallar. Det kan ni googla istället. Men jag har hört om det förr, och nu när jag läser mer ingående om det så lockar det alltmer. Enda (ganska stora) nackdelen är att det just nu bara arbetar två män på skolan. Och manliga pedagoger eftersöker jag! Inte för att mina barn är pojkar - utan för att utbildningen ska bli mer varierad.
Jag ska läsa lite till... Det är vad min kväll består av. Filmjölk, banan, te och skolletande. Är jag vuxen eller vad? ;)

Mormor har varit här på besök, och sovit över. Teodor har pratat sönder alls öron och Vilgot har suttit och stirrat faschinerat.

Mormor satte även nu på sig de stora shoppingbyxorna och köpte ett par vinterskor till mig. Jag känner mig lite som en bortskämd tonåring. Teodor fick en ritbok och Vilgot en tuggleksak (ingen sån som hundarna har alltså...). Vi har ätit en massa hamburgare och Teodor har ritat med tuschpenna sisådär överallt.
Jag är allmänt slutkörd och Vilgot verkar ha slutat sova så värst mycket dagtid. Man skulle väl kunna önska att han då skulle börja sova på nätterna, men nä, det inte hans grej. Nyfiken i en strut.

Gissa om jag är frustrerad över att Teodor är vaken (och högljudd)?! Halv nio gav jag upp. När han ropat "Maaammaaaa!" för tusende gången. Nu har vi sjungit en rockballad på hans begäran och Vilgot sover fortfarande. Han sov hyfsat okej inatt också. Vaknade kanske fem gånger ungefär. Den där högläsningen igår kanske gjorde susen?

Nu skulle jag gärna vilja ha någonting gott. Men det finns ingenting gott här hemma. För jag spaaaarar och ska inte köpa så mycket onödigt. Fy vad jobbigt! Ni vet när man är sådär riktigt ruskigt godissugen (eller egentligen behöver det inte vara godis just nu, bara det är NÅT) att man känner att man kommer att DÖ om man inte får nåt NU GENAST. Så känns det nu. Jag hade en banan i min väska, den hade suttit fint. Men den norpade Teodor innan han gick och la sig. Och något dumt as hade lagt EN TOM chipspåse i mitt skafferi (nää det kan ju aldrig vara jag själv... Måste vara Vilgot!), bara för att göra problemet värre liksom. Det finns ingenting alls som man kan trycka i sig i det här hushållet. Allt är sånt som måste lagas, typ fryst köttfärs. Inte ens filmjölk eller knäckemackor finns hemma. Det har ingenting med sparande att göra, utan med att jag inte orkade släpa mig till affären idag. Nä nu är jag ledsen. Jag tycker att livet är ytterst orättvist.

Men till något mer glädjande, så smög jag in på Teodor som hade högläsning för Vilgot. Nu när jag flyttat ner sängen ett snäpp så kan de ligga och glo på varandra utan ansträngning och då passade det sig ypperligt att högläsa lite. Att de borde sova struntade de i. Och jag med. För det såg så himla mysigt ut. Vilgot låg och kramade sin groda och gluttade på Teodor och var alldeles knäpptyst, och Teodor läste ur Kråkes förskolebok. Gosungar! Då blir jag sådär alldeles uppfylld av kärlek och vill bara krama dem i hundra miljoner år. Istället kröp jag ner och så läste Teodor lite för mig också och sen somnade de små och jag hamnade här, godissugen...

... så min lösning får bli att jag helt enkelt går och lägger mig jag med. Jag tycker ändå att Idol blivit lite trist på senare år.

Som jag förutspådde var det en pain in the ass att montera om spjälsängen med två barn i hasorna. Skrikande barn, dessutom. Envis som en getabock som jag ändå är så fixade jag biffen och nu är sängen på rätt läge. När jag ändå var därinne så passade jag på att bädda rent i stora sängen samt plocka undan lite kläder.

Teodor var tvungen att tvätta håret. Och nu menar jag var tvungen. Vad han än hade att säga om saken. Håret var så skitigt att det börjat bildas dreads i det. Han badar gärna hela kroppen, flera gånger om, men håret - det rör man inte! Men nu fick han bita i det sura äpplet. Vilket resulterade i ett avgrundsvål så att han väckte Vilgot som började panikgråta (och han väckte säkert en och annan granne med det där vrålet också). Jag tog tillfället i akt när håret väl var tvättat att även klippa det. Jag hittade några ballerina-pepparkakor i skafferiet som jag kunde muta med. Jag börjar bli duktig på det här med att klippa håret på förbannade småkillar. Men nu slipper jag tänka på det på ett tag i alla fall.

Igår pratade jag med Emilia om böcker. Jag är, som bekant, en boktokig person. Film är inte riktigt min grej, jag har svårt att koncentrera mig och tappar ganska snabbt intresset. Böcker däremot, kan jag läsa om och om igen om de är bra. Till och med om de är mediokra kan de streckläsas. Och det verkar som att min förstfödda illbatting har förvärvat min läslusta. Han smygtänder lampan vid sängen och läser när han tror att jag inget ser. Han protesterar högljutt när sagoläsningen innan läggdags är slut (vi läser två böcker varje kväll), och kan sina favoritböcker nästintill utantill. Ibland vill han inte ens titta på bilderna utan bara höra sagan. Även på förskolan har de kommenterat att han tycker väldigt mycket om att sitta och lyssna på saga. Vi har många böcker hemma, väldigt många. Nere i förrådet står en hel flyttkartong med barnböcker och hemma är det en full hylla med barnböcker. Igår lånade vi ytterligare fyra böcker från biblioteket. Det här är ju en egenskap som har hjälpt mig; att bearbeta känslor och att slappna av. Så jag är glad, att han läser och tycker om sagans värld.

Men den lille då, den fina lilla människan som jag älskar så innerligt. Shit vad jobbig han är när han vaknar hela nätterna. Ska detta aldrig ta slut? Ska det vara såhär nu, resten av tiden? Ska jag aldrig få sova igen? Jag känner mig ytterst labil i ärlighetens namn, jag behöver sömn!!! Varje kväll tänker och hoppas jag att NU, NU är natten då allting kommer att vända, nu kommer han sova 10 timmar i streck som alla andras lyxbebisar. Men likförbannat vaknar han hundra miljoner triljoner gånger, kinkar och grinar och bökar och vill tutta. Suck. Kan han inte läsa tankar?!

Nu är det så att min hyresvärd har gett mig möjlighet att tapetsera om i vilka rum jag vill i detta hemmet helt gratis. Alltså att jag tapetserar om själv. Jag har funderat länge på hallen, köket och allrummet samt barnens rum. Men ska jag göra detta? De har ett begränsat sortiment att välja mellan men man får lägga mellanskillnad och välja ur annat sortiment om man vill. Tapetlim och spackel får man också gratis. Hur ska jag göra? Tapetsera om själv eller vänta till 2012 då underhållet ska ske (då kommer det snubbar och tapetserar om här)?

Inatt sov Teodor första natten i sitt liv utan blöja på sig. Det gick bra, det var femte natten helt torr inatt. Dagarna går även de bättre, nu behöver man inte påminna honom om kissningen utan han säger till själv när han behöver kissa och sen fixar han resten själv också. Igår höll han sig under hela tiden på förskolan. Han kissade hemma innan och hemma efter... Jag är imponerad över att han inte kissade på sig, de leker ju rätt så intensivt där.

I alla fall, jag sitter och tittar på serier och har lagt lilleman i sängen. Han har legat vaken halva natten och gjort nya konstiga ljud ifrån sig. Bland annat pruttljud med munnen. Lite frustrerande när man bara vill sova så blir man road till skratt av sin 6½ månader "gamla" son...

I eftermiddag ska vi träffa Emilia och Elmer, får se vad vi hittar på. Det var tur att jag köpte en overall till plutt igår, för herre vad kallt det var när vi gick till dagis idag.

Jag tog på mig mina största spenderar-byxor idag och shoppade loss. Nu har jag lite ont i magen, som vanligt efter en shoppingtur. Det finns alltid vettigare saker att lägga pengar på. Men nu unnade jag mig! Då får jag stå för det också. Vilgot fick således en ny overall (men där behövde jag inte punga ut så mycket eftersom barnen har en mormor som också har spenderar-byxor - hennes är på oftare än mina), Teodor fick ett par nya mjukisjeans och jag unnade mig ett par nya mjukisjeans/baggy pants. Från barnavdelningen. Storlek 164, usch vad liten jag är. Men det innebar att jag fick 3 och bara behövde betala för 2 så Teodors jeans fick jag gratis! Sedan fortsatte mitt slösande med ett par nya innebyxor till Vilgot och ett par enfärgade bodys. Ja jesus, nu kommer jag inte kunna ens titta åt kläder på flera, flera månader. Det var inte riktigt detta som var meningen heller, men imorse snöade det så därför krävdes en overall till unge herrn, hans fleeseoverall är på tok för tunn numera. I alla fall så är byxorna jag köpte till mig själv varmfodrade - klockrent på lekplatsen i vinter! Och grymt sköna är de också.
Annars har det inte hänt så mycket. Det räcker väl, eller?
Bilder kommer senare på inköpskavalkaden.

Det är konstigt vad man förändras; hur ens uppfattningar stöts och blöts och hur man utvecklas även som vuxen och framförallt hur man kan anpassa sig. I natt har Vilgot "bara" vaknat och ammat tre gånger och jag känner mig som i sjunde himlen. Så här bra har jag inte sovit på över tre månader. Hur man man känna sig så pass utvilad med en ändå stört nattsömn bevisar väl hur mycket kroppen och knoppen faktiskt klarar av.

Teodor fick stolt komma till dagis i kallsingar idag och fröknarna hejade duktigt på honom. Även inatt har han varit helt torr; tredje natten utan att kissa, snart kan jag nog benämna honom som natt-torr? Han sover ju ändå i 12 timmar...
Alice mamma ska försöka fixa en namninsamling att skicka till kommunen om att vi vill ha (nej vi kräver) nytt staket på dagis. Det var hennes dotter som förrförra veckan tog sig över staketet och kutade iväg. Hon är tre år och var borta i fem minuter. På fem minuter kan mycket hända. Väldigt mycket. Och precis utanför går två bilvägar, som trafikeras bland annat av lastbilar då både Röda Korset och Tempo ligger precis intill. De stora ungarna (5-6 åringarna) klättrar över staketet och lär småkidsen hur man gör - det är inte så svårt eftersom det är ett väldigt lågt och lättklättrat staket. Och är det femton ungar ute och två pedagoger - ja, då kan olyckan vara framme rätt så snabbt. Kommunen tänker inte bevilja ett nytt staket, inte heller att bygga det befintliga staketet mer svårklättrat. Ska man behöva sätta det jäkla staketet själv eller?! Om mindre än ett år ska jag ha två ungar där och då vill jag inte sitta på jobbet och vara orolig att mina barn rätt vad det lider ska rymma. Uscha!

I alla fall, nu ska jag sova en stund på soffan medan Vilgot ligger däckad och sedan ska jag försöka lokalisera vad jag misstänker är en gammal kaviarmacka som Teodor måste ha gömt någonstans. Det luktar bäver i vardagsrummet.

Underbara, älskade, käraste, finaste, bästa barnen. Dagen har varit bra, vi har bara varit. Det har inte varit något tjafs idag. Det har kissats på pottan vareviga gång hela dagen och maten har ätits, leksakerna har efterhand städats upp och ingen har varit nämnvärt ledsen. En bra, småtråkig måndag utan särskilt mycket innehåll förutom lite sedesam kärlek mellan en mamma och hennes nippriga barn. Orken har funnits trots trötthet och barnen har utnyttjat mitt helt okejiga humör och njutit av att bara ha det mysigt.

Vilka jäkligt fina vänner jag har alltså

Han verkar ju bli torr på natten i alla fall, för inatt har det inte heller kommit en droppe; han klev upp och gick så snällt på pottan och pissade när han vaknade.

Nu tittar vi på, för hundra miljonte gången, på dvd-filmen som pappa N köpte till Teodor förra helgen; Robotar. Den blev en hit och så fort den är slut ska den tittas på igen. Tänk den dag då jag kommer få ha min tv för mig själv! Det är bara sisådär arton år kvar!

Nu är vi hemma igen. Det har varit trevligt och mysigt, men samtidigt jobbigt; en trött mamma utan tålamod blandat med hela tjocka släkten är ibland inte en klockren kombo och jag bröt ihop lite fint sådär när Teodor hade kissat på sig för sjuttioelfte gången igår och gick och satte mig med Vilgot i ett annat rum och grina en skvätt. Kände mig allmänt som ett vrak under hela lördagen och som världens sämsta sällskap. Fast man måste kanske få ha sådana dagar också.
Dagen idag har dock varit lugnare och ungen hittade pottan och vi blev alla sams, dessutom var han torr i natt. Natten annars var dock jävlig med en bebis som höll konferans. Men man är ju van, ellä... Och söt som socker är han som tur är, då är allt lättare att uthärda...
Tågresorna har förflutit utan olyckor och på tågresan hem fick en sur Teodor sin dröm besannad när tågvärdinnan frågade om han ville följa med och ta alla biljetterna! Det ville han såklart så där fick gå, mellan biljettvagnen och henne, fram och tillbaka i hela tåget, och fråga folk var de skulle och önska dem en trevlig resa. Han var alldeles lyrisk av glädje efteråt, och tågvärdinnan berättade glatt att när de kommit till den tysta vagnen så hade hon viskat "Här inne måste man vara tyst", varpå Teodor gormat i högan sky "Nu måste ni vara tysta!!!!" när de gick in i vagnen. Hon hade haft svårt att hålla sig för skratt ;) Men det var väldigt skönt med sådan förstklassig barnpassning under tågresan, hon kanske såg hur sliten jag var?
Vilgot höll sig vaken från halv två fram tills att vi kom hem klockan halv sju så förhoppningsvis är han så utmattad att han sover lite bättre i natt i alla fall.
Just nu tvättar jag kalsonger och byxor för fulla muggar, när tvätten är hängd ska jag gå och lägga mig och imorgon blir det bara slappt slappt slappt och en massan mys, bara vi tre.

Jag orkar inte ens lyfta upp kameran ifrån bänken, så trött är jag. De senaste två kvällarna har jag däckat redan vid åtta. Jag tror det är svårt att föreställa sig hur det känns att vakna minst en gång i timmen hela nätterna i 3 månader om man inte varit i situationen själv. Jag är helt slut. Totalt kaputt. Inget tålamod, ingen glädje, ingen ork. Vill bara gömma mig under en sten, stänga till ordentligt, och sedan vråldäcka utan dess like och inte vakna på MINST tjugoen timmar.
Ingenting kreativt eller vettigt kommer således ur mig, så ni som läser får allt hålla till godo med trist babbeltext om pottor och sömnklagor.
Och apropå pottor så har unge herren både pissat och skitit på sig x antal gånger idag. Livet är härligt! Vi lyckades ta oss fram och tillbaka till stan i alla fall utan missöden och två pottbesök lyckades vi allt pricka in i dag i alla fall. Blöjan är bestämt av. Han får kissa och bajsa på sig precis hur mycket han vill, jag sätter inte på blöjan! Så är det bara. Eller jo, på nätterna åker en på. Vi kallar den nattablöjan. För att jag inte orkar gå upp och byta lakan mellan alla tusentals amningarna. Det finns gränser, även för mig.
Jag känner mig alltså rätt så bitter. Och precis som jag förutspådde så ser hemmet inte alls så värst städat ut längre. Andra världskriget stämmer bättre som beskrivning.
Mitt huvud ramlar snart av så nu stänger jag ner den här mackapären som kallas dator. Imorgon bär det av till farmor och farfar. Här kan vi ju inte sitta och ruttna bort hela helgen! Teodor kommer tjata mig blå hela morgonen om när tåget går men det får jag ta. Och spännande torde det bli, att åka tåg i 1 ½ timme utan blöja! Tur att vi sitter nära toaletten på tåget i alla fall. Men tusen ombyten får lov att packas ner. Det är så fruktansvärt glamouröst att vara småbarnsmamma!

Så kom då olyckorna som jag väntat på... Två denna morgon, och ingen fullträff. Tur att vi är lediga idag och att tålamodet är på topp trots en jobbig natt. Det är ooooliiiidligt skönt att kunna äta frukost och dricka kaffe utan att behöva titta på klockan en endaste gång. Ingen tid alls att passa. Det är himmelriket det.
Vilgot fick någon surr inatt och vaknade mitt i natten och skrattade och pratade och larvade sig. Jag var trött som en kråka och önskade bara att ungen skulle hålla snattran, men det var ju lite charmigt i och för sig.
Vi ska in till stan lite senare men annars ska vi inte göra någonting alls. Skönt att bara få vara, hemmet är hyfsat städat, bara lite disk att ta hand om. Antar att det inte kommer att vara lika fint efter en dag hemma med marodören Teodor men det får bli ett senare problem.

Det är något lite mysigt och hemtrevligt sådär med att tvätta små små boxershorts. Färgglada med mönster och bilar på. Det är lite sådär speciellt att veta att det är min son som använder de där, pyttesmå söta sakerna. Vi till familjeläkaren idag, utan blöja. Kiddot kissade lydigt på pottan innan vi gick hemifrån, höll koll på var toaletten var när vi kom till hälsocentralen och ingen olycka skedde. Vi var hemifrån i kanske 1 ½ timme. Ingen olycka alls har skett idag heller. Han var nog mer redo än jag någonsin vågat hoppas.
Och systra min (den där minsta) har konfiskerat ett par svarta kängor som jag kan använda mig av i vinter; för blir den en lika kall vinter som den föregående så kommer inte gympaskorna duga. Jag tappade ju nästan fötterna av kyla förra året. Nu slipper jag köpa ett par nya som jag ändå inte skulle haft råd med.
I övrigt så har dagen varit ganska stressig, och plågsamt lång. Men nu har den nästan nått sitt slut, och imorgon kommer en ny dag, med nya tag!

And the potträning continues... Idag har vi haft Pia och Max på besök, vi gick in till stan och handlade nya kalsonger (6 stycken) till stora sonen och sen återvände vi hit en stund när Max sov middag. Teodor busade så mycket med Vilgot att han kissade på sig, men det gottgjorde han lite senare när han satte sig och bajsade på pottan. Ja, ni får ursäkta "too much information", men detta är sensationellt i vårat lilla liv. Ingen mer olycka har hänt hittills och han är glad över sina nya kallingar som är snygga. Prima vara.
Nu har vi ätit middag och Vilgot har redan slocknat för natten (tror jag det med tanke på hur ofta han kommer att vakna... ;) ), så det är bara jag och trollet uppe och om en dryg timme ska även han gå och lägga sig. Innan dess får det bli ytterligare ett pottbesök! Detta känns verkligen bra! Jag menar, han kommer ju säkerligen kissa och bajsa på sig hundra tusen gånger men vi är på väg någonstans, någonting händer. Ansträngningen ger belöning, om man säger så. Niiiice.

Jag håller på att garva brallorna av mig och sätta teét i vrångstrupen när jag tittar på familjen Arvidsson-Kvarnemyr i Sveriges Skönaste Familjer som just nu visas på femman. Det kan omöjligt finnas en mer laid-back pappa i Sverige... En förvirrad, arbetslös hemmapappa som vänder ägg med osthyvel, glömmer lillungen i trappen, nycklarna i lägenheten och åker longboard med familjen till dagis. Otroligt roligt att se en familj töja på gränserna på det sättet.

För övrigt har denna dag varit strålande som en sol. Vi vaknade glada imorse och BVC-besöket var ju positivt med engagerad sköterska och ett kilo i viktuppgång. Teodor hade haft en bra dagisdag, dagshandlingen på ICA gick som en dans och sedan var min fina 3 åring blöjfri hela eftermiddagen utan en enda olycka och två pottbesök. Han var stolt som en tupp när han visade upp vad han åstadkommit. Great, vi är på G med potträning nu, äntligen!!
Enda nackdelen med dagen är Vilgots förkylning, stackarn kan knappt andas. Hoppas att natten blir bättre än den förra, jag har laddat med koksalt vid sängen, dessvärre skriker han som en stucken gris om jag kommer ens i närheten av hans näsa.

Då var BVC besöket avklarat. Killarna växer i nästan exakt samma takt, Vilgot väger 300 gram mer än vad Teodor gjorde i denna åldern men annars är det lika.
En bra, ny sköterska som faktiskt gjorde sitt jobb... Kolla Vilgots syn, hörsel och finmotorik samt samband mellan syn och motorik. Konstaterade att han har för kort nackmuskel på höger sida och därför har svårt med balans samt att vända på huvudet. Vi ska köra lite sjukgymnastik här hemma för att muskeln ska kunna töja ut sig. Angående att han inte vänder sig så ska vi avvakta en månad till. Det finns rätt många barn som ger sig rätt in på att gå och skippar vändandet och krypandet. Får väl se helt enkelt. Eller så är han bara sen. Eller också så är han bara nöjd med att inte röra sig. Fast det sistnämnda tror jag inte på, han verkar rätt så onöjd.
I alla fall, oron är tillfälligt stillad.
Min lilla knubbis!

Fick hem bilderna idag, från dagisfotograferingen. Oj oj oj vilken fin son jag har!!! Jag tog kort på kortet för att kunna visa upp här, det är ju såklart tusen gånger finare i verkligheten men ändå. De som vill ha en bild får kontakta mig, så fixar vi det :)
(KLICK KLICK för större bild)
Och annars då... Vilgot har blivit förkyld - igen. Att natten har varit jobbig är bara förnamnet. Vi ska till BVC för vägning och mätning om en timme, ska be om lite nya förkylningstips då. Teodor verkar dock frisk, skönt det. Igår var vi hemma hos Ammie med barnen Tim och Hugo. Teodor var lika rättfram som vanligt och Tim var lite skärrad över den nya kompisens framfart men det gick bra ändå. Idag blir det inte så mycket mer än BVC och dagis, orkar nog inte så mycket mer. Nu ska jag dricka upp kaffet och äta ett par smörgåsar innan det är dags att bege sig hemifrån igen.

Vilgot, 6 månader och 11 dagar gammal, kan sitta själv utan stöd, rak i ryggen, i ca 10 sekunder i streck. Gång på gång satt han där stabil innan nåt spännande syntes och han vred sig så att han ramlade omkull. För varje gång blev han stabilare och starkare och sista gången (sen började han klaga lite så då fick han vila) så satt han riktigt bra. Jag försökte som värsta Indiana Jones att fånga det hela på bild men lyckades inte så bra. Men gissa vem som är en stolt mamma! Och inte har vi övat så mycket heller; han sitter nästan bara vid matbordet, korta stunder i vagnen och då uppbullad med kudde eller halvt liggande i knät. Så han har klarat detta nästan helt själv. Word!
(och jag tycker att detta är extra ordinärt då han varit sen i sin motoriska utveckling sedan födseln i princip, men detta är inte sent alls)

När allt strular, ja då ska allt strula. Så är det bara. Lagen om sakers jävlighet kallas det. Suck. Jag har varit frustrerad och allmänt prillig i kroppen hela dagen och känt mig arg och irriterad och till slut behövde jag få ut det ur systemet så jag påbörjade en städning som heter duga. Jag har sprungit som en vante fram och tillbaka och gjort rent hus. Och då tog jag Teodors rum i rena farten och bestämde mig för att inatt ska han banne mig sova i sin egna säng. Så jag städade; plockade leksaker utav dess like, dammsög och skurade och torkade bord och fönsterbräda. Bäddade rent och mös till det riktigt ordentligt därinne. Utlovade sagoläsning och ungen var allmänt positiv och tyckte kanske själv att det skulle bli skönt att få sova utan lillebrorsans uppvak var och varannan timme. Och då ser jag det. Sängen är för fan sönder. Ja, i sådana lägen får man faktiskt svära. Hur mycket man vill. Den är inköpt i augusti förra året och är således bara lite mer än ett år gammal. Den är sparsamt använd, men den kanske inte är gjord för att sova i, vad vet jag... Jag tvivlar alltså, som så många gånger förr, på IKEAs kvalité... Hela ribbotten har lossnat ifrån fästena, så när man har (som nu) sängen i högt läge, så riskerar den som sover i underslafen att få hela jäkla botten över sig. S U C K. Så nu kan ju Teodor självklart inte sova där inatt. Jag måste montera ner hela skiten fast det orkar jag inte just nu ikväll. Enligt IKEA så måste jag ta med mig sängen i befintligt skick (alltså utan att montera isär den) med kvitto så att de kan bedöma huruvida det är en reklamtionsvara eller ej. Jo tjena. De lär väl yrka på felaktig användning eller nåt annat skit och så får jag väl inte en krona trots att jag då gjort mig omaket. Nej tack. Så nu antar jag att jag måste ge mig ut på sängletarjakt. Ni som ännu inte köpt present till Teodor men tenderar att göra så kan gärna bidra med en hundring eller nåt istället för att köpa småprylar. När jag städade fann jag nämligen groteskt mycket leksaker. Tamejtusan överallt.
Men nu ska jag sluta klaga och fortsätta min städraid. Lilleman har redan slocknat, stackarn blev helt slutkörd av min framfart med dammsugaren.

Det blev pizza och kaffe hos Roger och Pia. Sedan drog papporna iväg på hockey, Teodor slocknade som ett ljus på ståbrädan och Vilgot garvade arslet av sig av någon anledning. Ibland får han såna där nästintill hysteriska skrattattacker och man har absolut ingen aning om vad som är kul. Jag kan vara likadan ibland; skratta helt okontrollerat av nästan ingen anledning alls. Har man väl börjat är det svårt att sluta. Oftast i samband med övertrötthet...
I alla fall, jag stoppade kidsen i säng och gjorde i ordning chokladpudding till mig själv och nu mår jag illa som satan. Tänkte norpa tag på en ny bok, funderar starkt på Michael Nyqvists När barnet lagt sig, som jag lånat utav mamma. Skulle nog må bra av en lugn läskväll.

Teodor är inne i en sån där superduper härlig period (ana ironin) och skriker stup i kvarten, är grymt svartsjuk och slåss! Det är rätt kämpigt med honom nu, jag förstår att han är inne i en utveckling och behöver gå igenom detta och jag vet ju att det vänder, men det är en sabla balansgång att kunna säga till på skarpen utan att kränka hans individ och försök att göra sig själv förstådd. Han är så okontrollerad i sina känslor och har inte koll på sitt humör. Jag förstår det, men han kan ju inte heller kunna bete sig hur som helst utan konsekvenser. Hur ska jag få honom att i sitt 3 åriga stadie inse att mamma älskar honom precis lika mycket som lillebror? Vilgot tar upp mycket plats. Jag hymlar inte med det. Under det första levnadsåret händer miljoner saker, utvecklingen går i hetstempo och ovanpå det är hans främsta föda kommen ifrån min kropp. Så klart att han tar upp mycket utav min tid. Det är mycket att anpassa sig till för Teodors del. Även om han älskar sin lillebror så vill han ha sin mamma för sig själv - och sin pappa också. Han känner sig åtsidosatt, bortglömd, kanske mindre värd. Det gör ont i mig att tänka på det. Jag älskar ju honom. Han inser ju självklart inte själv att han tar upp mer tid än vad Vilgot gör. Men hans tid tas upp mer i uppfostran och mindre i "lära-kännande". Jag fostrar inte Vilgot nu, jag säger inte till Vilgot på skarpen. Jag försöker ju istället anpassa mig, lära känna honom - fortfarande så ny. Precis som jag aldrig sa till Teodor på skarpen förrän han var omkring 2 år. Att det känns kränkande för Teodor att bli tillsagd när lillebror inte blir det förstår jag. Och känslan av att bråka för att få uppmärksamhet känner jag igen. "Skriker jag tillräckligt högt nu så kommer någon att reagera". Och det är väl varje människas rätt, att få den uppmärksamheten som man tycker att man saknar. Saknaden behöver ju heller inte alltid vara logisk, eller sann. Känslor är inte korrekt fakta, det är ju just ett känslotillstånd, utan vett och reson.
Jag är rädd också, för hur jag fostrar honom, för vem han kommer att bli. Jag vill inte att han ska växa upp med känslan av att inte ha varit omtyckt. Jag vill inte att han ska känna sig som ett "svart får". Jag skäller ganska mycket på honom, och alltid är det kanske inte befogat. Ibland är jag bara så oändligt trött och irriterad utan att det har någon grund i hans beteende. Varje kväll efter en lång dag ser jag till att bedyra min kärlek till honom - för hur mycket jag än skulle skälla så är den ju alltid intakt och jag vill ju alltid hans bästa, oavsett vilket humör jag är på. Han ska aldrig få somna tvivlandes på min kärlek för honom - det ska ingen av killarna behöva göra.

Jag vet inte om det jag skriver låter vettigt alls, men att ventilera i text får mig alltid att känna mig lite lättare, även om texten i sig är svårförstådd.

Nej, nu ska jag borsta tänderna och pussa lite på mina småkillar och sedan läsa!

Igår rymde jag iväg till Amanda och fixade naglarna. Pappa N stannade hemma med kidsen som hade betett sig enligt regelboken och inte varit till besvär. Som vanligt så var det skönt att få sitta två timmar i tystnad och inte behöva ha ögon i nacken och öron med ultradimensionella känselspröt. Skönt att bara få vara.
Igår natt hade pappa N hittat mig sovandes sittande i sängen med Vilgot vid tutten. Det kanske ger en idé om hur makabert trött jag är ;) Jag satt alltså, utan stöd för ryggen, lätt framåtlutad, och sov med en unge hängandes vid mitt bröst. Höjden av trötthet. Ja ja.

Jag ser liksom framtiden, hockeyklubban i högsta hugg och sådär lite halvt om halvt kamratligt och tjuvens kramande, man vet liksom inte om de är vänner eller ovänner... Ja, framtiden.

Idag kommer pappa N. Igår somnade jag gott, trygg av förvissningen att idag kommer han. Jag vet inte vad det är, har faktiskt ingen som helst aning, som gör att jag känner mig så trygg när han är nära. Allt känns så lätt; nätterna känns inte lika jobbiga, dagarna känns inte lika långa och livet känns inte lika grått. Jag ska inte gå närmare in på hur det är mellan oss eller något sånt, det får stanna i det privata. Men jag tror och tycker att alla måste ha någon. Någon att dela sitt liv med. Om det är romantiskt eller vänskapligt eller bägge delarna kvittar väl lika, men livet känns så menlöst när man inte kan dela det med någon. Visst delar jag mitt liv med mina barn. Men ännu är de för små för att kunna hålla meningsfulla djupa samtal med. Och motord, samspel och bollning behöver alla. Hur ska man annars kunna utveckla sig själv och sina idéer?
Jag tycker inte att livet själv som småbarnsmamma i sig är särskilt jobbigt eller ansträngande. Jag har anpassat mig till livet som stakats ut för mig och accepterat tillvaron. Jag älskar mina barn och får ut mycket utav dem. Lär mig mycket om mig själv varje dag och försöker bli en bättre mamma ständigt, försöker lära mig utav mig själv och hitta mina gränser och försöka töja dem eller hålla dem striktare.
Men jag saknar att ha någon bredvid mig i soffan om kvällen, att få prata av mig eller bara sitta tyst och titta på tv och njuta av vetskapen att jag inte är ensam.

Men nog om sentimentalt svammel, jag ska skriva en barnbok! Inte att publicera, utan att tävla med. Vad tror ni om det va! Det blir en utmaning till mig själv, och det ska bli spännande - och om inte annat en erfarenhet. Jag måste hitta sätt att hålla mig kreativ, annars går jag under av tristess.

Teodor säger ofta att Vilgot vill si, Vilgot vill så. Och ofta blir Vilgot nöjd om man gör som Teodor säger. Jag undrar om Teodor kan Vilgots bebisspråk eller om Vilgot bara är så oerhört solidarisk att det brorsan säger är lag? Roligt är det i alla fall, att ha två bästisar hemma.

Jag hade tänkt titta på Desperate Housewifes och Cougar Town igår. Det gick inte alls bra för jag somnade klockan nio. Men det var skönt att få ligga i sängen i 10 timmar, även om jag fick gå upp en gång i timmen. Det går väl repris för guds skull!
Det händer liksom ingenting alls här just nu, allmänt trött som jag är så har jag ingen lust att hitta på någonting. Så kan det ju vara ibland.
Ståbrädan har gått sönder - igen. Ett hett tips till alla föräldrar; köp INTE Emmaljungas egna ståbräda, det är bara skit. Om jag bara visste var jag lagt kvittot skulle jag bege mig till Barnens Hus ögona bums men jag har slarvat bort det. En ståbräda är ett måste så jag får väl slänga ut förbannade 600 spänn på en ny. Shit happens. Och jag kanske lyckas städa fram kvittot, om jag har tur.

Oktober, oktober... Det blåser och är mysigt. Teodor är på dagis och blondinen (jajemen, han verkar bli blond) sover. Jag är så utleda trött att jag knappt vet vad jag heter. Huvudvärk och helt dåsig, inatt har det vaknats hundra miljoner gånger och mardrömmar blev det inatt igen. Två skrikande, skärrade barn. Den ena vill ha tutte och den andre vill ha pålitlig tröst. Nu återgår jag till kaffet och resten av dagen får passera i dvala. Hoppas på en ny natt med åtminstone lite mer sömn... Vi skulle egentligen till öppna idag men nä, jag orkar verkligen ingenting.

... somnade direkt när jag lade honom i sängen. På mage. Mys. Han kanske, kanske kommer att kunna rulla runt innan 6 månaders kontrollen den 12:e. Han är på gång. Men det vill sig inte riktigt ännu. Min försiktige och inte alls så särskilt vilda miniunge. Älskade lillkråka!

Fotografering gick bra. Jag fick dumpa av honom där och återkomma två timmar senare. Sedan begav vi oss till Boulognern där vi mötte upp Pia, Max, Maria och Melvin. Maria och Melvin var tvungna att gå hem för att sova middag och vi släpade med oss Pia och Max på fika. Teodor lurade till sig en chokladbulle och jag drack en latte (hur gick det med kaffenedskärningen egentligen?!), sedan fick jag gott sitta och glo på lekplats tills Teodor busat av sig lite socker.

Här sitter jag vaken (har virkat och fastnat framför långfilm på tv) trots att jag verkligen borde sova. Och eftersom jag är vaken så passar Vilgot självklart på att sova. Han är inne på femte timmen sömn nu och mina tuttar håller på att explodera. Kan det månne vara så att det håller på att vända? Jag vågar nästan inte gå och lägga mig av rädsla för att han ska vakna. Men nu ska jag nog ändå röra på mitt arsle, så här sent har jag inte varit uppe på flera veckor!

PS. Jag har fått en liten idé... Jag funderar lite till... Virka är bra för tankeverksamheten (eller övertrötthet kanske).

Ja, här lever jag i min egna lilla bubbla, och då är det tur att Dansfeber visas och att jag råkar ha tv4 på just precis nu så att jag fick reda på att Unni Drougge gett ut en NY BOK som heter Bluffen, bara nu i dagarna. Tänk att jag hade missat det annars, vilken katastrof. Och nej, jag är inte ironisk. Jag har alla andra böcker av henne. Hon är en utav de coolaste författarna. Jag har läst sönder Andra sidan Alex som hon skrivit. Bokstavligt talat läst sönder.
Och hur blev det med Denise Rudbergs nya elegant-crime roman som jag skulle köpa?! Det kom ju fasiken ut för två månader sedan. Och vad hände med alla nya böcker som jag hört att Johanna Nilsson gett ut? Alltså vad är detta... Nej, skärpning! Akademibokhandeln imorgon kanske?

Det har varit så tjusigt väder ute att vi nästan bara varit utomhus idag. Vilgot sitter dessutom som ett litet ljus i vagnen och spanar på brorsan och co och säger inte ett knyst, det är som en helt förbytt unge. Han är även gladare inomhus, börjar röra på sig alltmer och försöker ta sig någonstans hela tiden, lyckas dock inte så bra ännu. Står och hoppar gärna, sitter bättre och bättre för var dag och äter som en hel karl. Ja, jag överdriver nästan inte ens, ungen äter hur bra som helst. Allt ska in och sugas på, tuggas på och sväljas. Inte en klockren kombination när det gäller leksaker men när det handlar om mat är det hur bra som helst. Han har även börjat sova regelbundet dagtid, vilket underlättar och gör livet lite lättare. Nu sover han 2 x 1½ timme. Thats it. Typ samma tider varje dag också.
Och Teodor pratar. Och pratar. Och p r a t a r.... Ungen är nog aldrig tyst. Nya ord, varje dag. Massa ord. Tusen frågor: "Mamma, vad heter det?" "Mamma, vad är det?" "Mamma, hur gör man det?"
Det är mysigt, och roligt - och inspirerande! Men också väldigt uttröttande för öronen. Han mal och mal om allt mellan himmel och jord och verkar aldrig bli trött i halsen eller less på att snacka. När vi läser så läser han med i texten. Han har lärt sig nästan alla böcker vi läser och kan nästan alla djur i våra två djurböcker. Sjunger gör han också, allra helst "De tre bockarna Bruse", "Bä bä vita lamm", "Nyss så träffa jag en krokodil" och "Bom bom låter stora trumman". Han kan nästan hela texterna på dessa låtar. Han säger en massa knäppa saker så att man nästan kissar på sig av skratt. Men blöjan vill han inte vara utan. Den är viktig. Den måste vara på. Jag har tillfälligt gett upp, vill inte tvinga och göra det värre. Frågar ibland om han vill gå på toa. Ibland vill han. Fast då vill han bara sitta där och känna hur det känns liksom. Inte för att han har behov av det, då måste en blöja genast på. Det kommer väl, det också.

Och jag virkar, det är rogivande. Och äter mycket choklad och har minskat på kaffeintaget. Försöker komma ner till två koppar kaffe om dagen. Jag har nästan lyckats.
Livet är ganska bra nu. Lugnt och stilla. Inget drama, mycket ork. Soligt väder, glada barn och liv. Det är redan oktober... "Bara" 10 månader kvar tills jag ska börja jobba igen.

Teodor vaknade nyss med ett skrik: "MAMMA!"
Jag flyger upp ur soffan och springer in och där sitter han, i sängen, med ögonen uppspärrade och ser helt vettskrämd ut. Jag håller om honom och frågar vad det är och han pekar mot dörröppningen och säger "Den". Vilken 'den' undrar jag, "Den" svarar han igen och pekar. Det finns ingenting där, men uppenbarligen såg han nåt. Jag fick lov att tända lampan i hallen för att bekräfta att det inte fanns någonting där. Stackaren var helt skärrad. Jag låg och kramade om honom tills han till slut somnade om.
Sedan tittade jag igenom hela lägenheten noga och kollade alla lås, med andan i halsgropen. Ringde N och fick stöd. Fy vad jag hatar det här! Jag hatar barn med mardrömmar, hatar att jag är så jäkla rädd själv för allt. Hur ska man kunna lugna när man själv är skraj? Jag vet ju att han drömmer mardrömmar, han gråter ibland i sömnen, eller gnyr. Ibland skriker han till. Men det är ytterst sällan han blir så rädd att han vaknar. Och att han dessutom ser ett "spöke" i hallen...
Det är sådana här kvällar som jag vill ha den där avlastningen. Inte pga vakennätter och tjatiga dagar, gråt och trots. Utan någon som kan sitta här och lugna mig. Vara trygg för mig. Att slippa sitta själv med andan i halsgropen. Någon annan som kan titta igenom lägenheten efter monster. Någon som kan trösta mig efter att jag tröstat mitt barn.
Nä fy.

Min sömnbrist börjar ta ut sin rätt. Jag känner mig alldeles yrslig emellanåt och är lite skakis. Känner mig nästan bakfull, om jag nu minns den känslan rätt vill säga; det var ju ett tag sedan...
Jag håller på och virkar på en filt. Den blir rätt olik filtarna jag brukar virka men den blir fin! Jag har köpt för lite av ett av garnfärgerna så jag kommer få improvisera en del men improvisation är jag bra på så det känns helt okej ;)
Och jag har fått alla "ingredienserna" till mitt hemliga projekt, så nu hoppas jag bara att min överhettade hjärna ska klara av att tänka logiskt så att det blir bra!
Jaja, nog om det. Idag måste det städas. Ska släpa ut ungarna på tomten och rensa ogräs också. Klippa gräset. Städa undan leksaker inför vintern som snart kommer. Njuta av solen och alla färgglada löv och den kyliga luften.

Här kommer bilder på snorunge AB.