Först, innan jag fött Vilgot, så hade jag en plan. En plan att amma i 10 månader, ganska exakt. Det kändes lagom länge, lagom bra. Jag ammade Teodor i 8 månader. Jag hade kunnat amma honom i två månader till. Men min egoism satte stopp för fortsatt amning för jag orkade helt enkelt inte mer. Orkade inte gå ner mer i vikt, orkade inte vara vaken mer på nätterna. Att jag inte lärt mig ännu, att med tiden förändras alla planer... Nu har jag en ny plan. Inte så mycket plan egentligen faktiskt, utan snarare en "oplan". Att fortsätta amma tills jag helt enkelt slutar. Ingen tidspress, inga krav eller datum att hålla koll. Och lets face it, med barn nummer två blir allt liksom lite mer... suddigt. Jag har nästan inte koll på månadsdagar och tacka vettja bloggen för annars skulle jag inte ha nån koll alls på när saker och ting skett. När någon frågar hur gammal Vilgot är så måste jag alltid tänka efter. Inte som med Teodor, när jag slaviskt hade stenkoll - och spännande var det såklart, och varje ny månad var som en bestigning av Mount Everest. Så är det inte nu. Och i och med det är det lättare att bara "rulla med", följa med i strömmen och även lättare att inte stressa på Vilgot i sina utvecklingsfaser. Och amning är ju en del av utvecklingen, hans utveckling. Så min nya oplan är att amma på, bara. Som det är nu så ammar han ofta; lite för ofta, men han äter även bra med mat, går upp som han ska - och han älskar amningen. Så varför inte fortsätta? Ännu har nappflaska inte introducerats (eller jo, han får lite vatten i flaska emellanåt, men det mer tuggas än sugs på den flaskan), och förhoppningen är att slippa. Dels på grund av den ekonomiska aspekten, dels på grund av den hygieniska aspekten (jag är urkass på att diska nappflaskor, glömmer jämt) och sedan är det ju så att amning faktiskt är dokumenterat bra för små barn. Både näringsmässigt och närhetsmässigt. Sedan passar det inte alla, så som det ju är med allt; inget passar alla, alltid finns det undantag som bekräftar regeln. Men för oss funkar det ju faktiskt, har alltid funkat. Jag har kämpat med ömma, såriga, blödande bröstvårtor och en intensivt sugande bebis som totalvägrar napp. Nu flyter det ju faktiskt på bra - och amningen är en enorm trygghet för mig, speciellt som stressad och förvirrad tvåbarnsmamma. Att jag alltid har det till hands, det ultimata knepet! Att det finns en tröst som passar min yngsta son ypperligt och kan rädda mig ur nästan alla situationer. När vardagen blir för stressig runtomkring, när övertröttheten kommer, när det gör ont i lilla barnakroppen av magknip, växtvärk och ett och annat tjuvnyp av storebrorsan. Då finns de där, tuttarna, mina bästa vänner. Jag och brösten är inte direkt överens i vanliga fall; så kanske just därför tycker jag att de är så bra när de fyller en funktion. När de är till nytta, inte bara ett par kroppsdelar att ha komplex över.
Det känns bra, att amningen fungerar. Det känns lyxigt. Det går av bara farten och ingen tankeverksamhet är nödvändig. Och så de där små barnahänderna, som klämmer lite överallt och stryker med sin handflata över ansikte och hals. De är helt obetalbara. Även om den konstanta amningen på nätterna nästan tar död på mig så skulle jag inte önska mig att den inte fanns där.

Nu har jag skrivit av mig! Det är alltid skönt för mig, att kunna gå tillbaka och läsa om igen om mina tankar och känslor. Få lite perspektiv när det är jobbigt. Och att bara få sortera ut tankarna lite, printa ner dom och samtidigt låta dem ta mindre plats i mitt huvud. Sen om det låter vettigt för er eller inte... Ja, det är ju en annan femma ;)