... hans dumma, dumma mamma har bestämt att han inte får tutta varannan - var tredje timme hela nätterna längre. Jag är fullkomligt övertygad om att det han upplever är i liknelse med dödsångest och jag tycker faktiskt oändligt synd om honom. Men detta kan inte fortsätta. Jag fick honom att somna om, med snuttefilt, rumpduttande och försiktigt smekande av lilla skallen. Men oj så ledsen han var. Tutten är hans tröst, hans trygghet, hans vana. Jag är helt säker på att det inte är hunger han känner. Han vill bara ha det där välbekanta, mammadoftande, mysiga när han vaknat med magknip eller snabba drömmar eller filtavsparkande eller vad det nu är han vaknar av.
Tack och lov sover Teodor igenom hagelstormar inomhus i princip och vaknar därmed inte av lillebrors dödsångestskrik.

Jag har ganska stor insikt i att jag kommer krevera i mitt beslut någonstans på morgontimmarna efter sjuttioelfte uppvaket med tuttletning men min förhoppning är att jag i alla fall kommer att stå på mig i sex-sju timmar. Killen har ju faktiskt klarat av att sova nio timmar i streck ett par gånger, så omöjligt är det inte.

Jag körde samma taktik med Teodor, jag tror att han dessutom var i en liknande ålder. Nu jäklar liksom. Det är det enda som funkar. Att bara tjom bom faderittan bestämma sig för att nu får det vara nog och så är det nog.
Sedan blir det x antal återfall på vägen men har man inte bestämt sig så är det dömt att misslyckas. Barn är det klokaste släktet som finns och fattar direkt när mamma/pappa går att övertala. Och lika snabbt fattar de när det är ett dött lopp.