Nu är vi hemma igen. Det har varit trevligt och mysigt, men samtidigt jobbigt; en trött mamma utan tålamod blandat med hela tjocka släkten är ibland inte en klockren kombo och jag bröt ihop lite fint sådär när Teodor hade kissat på sig för sjuttioelfte gången igår och gick och satte mig med Vilgot i ett annat rum och grina en skvätt. Kände mig allmänt som ett vrak under hela lördagen och som världens sämsta sällskap. Fast man måste kanske få ha sådana dagar också.
Dagen idag har dock varit lugnare och ungen hittade pottan och vi blev alla sams, dessutom var han torr i natt. Natten annars var dock jävlig med en bebis som höll konferans. Men man är ju van, ellä... Och söt som socker är han som tur är, då är allt lättare att uthärda...
Tågresorna har förflutit utan olyckor och på tågresan hem fick en sur Teodor sin dröm besannad när tågvärdinnan frågade om han ville följa med och ta alla biljetterna! Det ville han såklart så där fick gå, mellan biljettvagnen och henne, fram och tillbaka i hela tåget, och fråga folk var de skulle och önska dem en trevlig resa. Han var alldeles lyrisk av glädje efteråt, och tågvärdinnan berättade glatt att när de kommit till den tysta vagnen så hade hon viskat "Här inne måste man vara tyst", varpå Teodor gormat i högan sky "Nu måste ni vara tysta!!!!" när de gick in i vagnen. Hon hade haft svårt att hålla sig för skratt ;) Men det var väldigt skönt med sådan förstklassig barnpassning under tågresan, hon kanske såg hur sliten jag var?
Vilgot höll sig vaken från halv två fram tills att vi kom hem klockan halv sju så förhoppningsvis är han så utmattad att han sover lite bättre i natt i alla fall.
Just nu tvättar jag kalsonger och byxor för fulla muggar, när tvätten är hängd ska jag gå och lägga mig och imorgon blir det bara slappt slappt slappt och en massan mys, bara vi tre.

Jag orkar inte ens lyfta upp kameran ifrån bänken, så trött är jag. De senaste två kvällarna har jag däckat redan vid åtta. Jag tror det är svårt att föreställa sig hur det känns att vakna minst en gång i timmen hela nätterna i 3 månader om man inte varit i situationen själv. Jag är helt slut. Totalt kaputt. Inget tålamod, ingen glädje, ingen ork. Vill bara gömma mig under en sten, stänga till ordentligt, och sedan vråldäcka utan dess like och inte vakna på MINST tjugoen timmar.
Ingenting kreativt eller vettigt kommer således ur mig, så ni som läser får allt hålla till godo med trist babbeltext om pottor och sömnklagor.
Och apropå pottor så har unge herren både pissat och skitit på sig x antal gånger idag. Livet är härligt! Vi lyckades ta oss fram och tillbaka till stan i alla fall utan missöden och två pottbesök lyckades vi allt pricka in i dag i alla fall. Blöjan är bestämt av. Han får kissa och bajsa på sig precis hur mycket han vill, jag sätter inte på blöjan! Så är det bara. Eller jo, på nätterna åker en på. Vi kallar den nattablöjan. För att jag inte orkar gå upp och byta lakan mellan alla tusentals amningarna. Det finns gränser, även för mig.
Jag känner mig alltså rätt så bitter. Och precis som jag förutspådde så ser hemmet inte alls så värst städat ut längre. Andra världskriget stämmer bättre som beskrivning.
Mitt huvud ramlar snart av så nu stänger jag ner den här mackapären som kallas dator. Imorgon bär det av till farmor och farfar. Här kan vi ju inte sitta och ruttna bort hela helgen! Teodor kommer tjata mig blå hela morgonen om när tåget går men det får jag ta. Och spännande torde det bli, att åka tåg i 1 ½ timme utan blöja! Tur att vi sitter nära toaletten på tåget i alla fall. Men tusen ombyten får lov att packas ner. Det är så fruktansvärt glamouröst att vara småbarnsmamma!

Så kom då olyckorna som jag väntat på... Två denna morgon, och ingen fullträff. Tur att vi är lediga idag och att tålamodet är på topp trots en jobbig natt. Det är ooooliiiidligt skönt att kunna äta frukost och dricka kaffe utan att behöva titta på klockan en endaste gång. Ingen tid alls att passa. Det är himmelriket det.
Vilgot fick någon surr inatt och vaknade mitt i natten och skrattade och pratade och larvade sig. Jag var trött som en kråka och önskade bara att ungen skulle hålla snattran, men det var ju lite charmigt i och för sig.
Vi ska in till stan lite senare men annars ska vi inte göra någonting alls. Skönt att bara få vara, hemmet är hyfsat städat, bara lite disk att ta hand om. Antar att det inte kommer att vara lika fint efter en dag hemma med marodören Teodor men det får bli ett senare problem.

Det är något lite mysigt och hemtrevligt sådär med att tvätta små små boxershorts. Färgglada med mönster och bilar på. Det är lite sådär speciellt att veta att det är min son som använder de där, pyttesmå söta sakerna. Vi till familjeläkaren idag, utan blöja. Kiddot kissade lydigt på pottan innan vi gick hemifrån, höll koll på var toaletten var när vi kom till hälsocentralen och ingen olycka skedde. Vi var hemifrån i kanske 1 ½ timme. Ingen olycka alls har skett idag heller. Han var nog mer redo än jag någonsin vågat hoppas.
Och systra min (den där minsta) har konfiskerat ett par svarta kängor som jag kan använda mig av i vinter; för blir den en lika kall vinter som den föregående så kommer inte gympaskorna duga. Jag tappade ju nästan fötterna av kyla förra året. Nu slipper jag köpa ett par nya som jag ändå inte skulle haft råd med.
I övrigt så har dagen varit ganska stressig, och plågsamt lång. Men nu har den nästan nått sitt slut, och imorgon kommer en ny dag, med nya tag!

And the potträning continues... Idag har vi haft Pia och Max på besök, vi gick in till stan och handlade nya kalsonger (6 stycken) till stora sonen och sen återvände vi hit en stund när Max sov middag. Teodor busade så mycket med Vilgot att han kissade på sig, men det gottgjorde han lite senare när han satte sig och bajsade på pottan. Ja, ni får ursäkta "too much information", men detta är sensationellt i vårat lilla liv. Ingen mer olycka har hänt hittills och han är glad över sina nya kallingar som är snygga. Prima vara.
Nu har vi ätit middag och Vilgot har redan slocknat för natten (tror jag det med tanke på hur ofta han kommer att vakna... ;) ), så det är bara jag och trollet uppe och om en dryg timme ska även han gå och lägga sig. Innan dess får det bli ytterligare ett pottbesök! Detta känns verkligen bra! Jag menar, han kommer ju säkerligen kissa och bajsa på sig hundra tusen gånger men vi är på väg någonstans, någonting händer. Ansträngningen ger belöning, om man säger så. Niiiice.

Jag håller på att garva brallorna av mig och sätta teét i vrångstrupen när jag tittar på familjen Arvidsson-Kvarnemyr i Sveriges Skönaste Familjer som just nu visas på femman. Det kan omöjligt finnas en mer laid-back pappa i Sverige... En förvirrad, arbetslös hemmapappa som vänder ägg med osthyvel, glömmer lillungen i trappen, nycklarna i lägenheten och åker longboard med familjen till dagis. Otroligt roligt att se en familj töja på gränserna på det sättet.

För övrigt har denna dag varit strålande som en sol. Vi vaknade glada imorse och BVC-besöket var ju positivt med engagerad sköterska och ett kilo i viktuppgång. Teodor hade haft en bra dagisdag, dagshandlingen på ICA gick som en dans och sedan var min fina 3 åring blöjfri hela eftermiddagen utan en enda olycka och två pottbesök. Han var stolt som en tupp när han visade upp vad han åstadkommit. Great, vi är på G med potträning nu, äntligen!!
Enda nackdelen med dagen är Vilgots förkylning, stackarn kan knappt andas. Hoppas att natten blir bättre än den förra, jag har laddat med koksalt vid sängen, dessvärre skriker han som en stucken gris om jag kommer ens i närheten av hans näsa.

Då var BVC besöket avklarat. Killarna växer i nästan exakt samma takt, Vilgot väger 300 gram mer än vad Teodor gjorde i denna åldern men annars är det lika.
En bra, ny sköterska som faktiskt gjorde sitt jobb... Kolla Vilgots syn, hörsel och finmotorik samt samband mellan syn och motorik. Konstaterade att han har för kort nackmuskel på höger sida och därför har svårt med balans samt att vända på huvudet. Vi ska köra lite sjukgymnastik här hemma för att muskeln ska kunna töja ut sig. Angående att han inte vänder sig så ska vi avvakta en månad till. Det finns rätt många barn som ger sig rätt in på att gå och skippar vändandet och krypandet. Får väl se helt enkelt. Eller så är han bara sen. Eller också så är han bara nöjd med att inte röra sig. Fast det sistnämnda tror jag inte på, han verkar rätt så onöjd.
I alla fall, oron är tillfälligt stillad.
Min lilla knubbis!

Fick hem bilderna idag, från dagisfotograferingen. Oj oj oj vilken fin son jag har!!! Jag tog kort på kortet för att kunna visa upp här, det är ju såklart tusen gånger finare i verkligheten men ändå. De som vill ha en bild får kontakta mig, så fixar vi det :)
(KLICK KLICK för större bild)
Och annars då... Vilgot har blivit förkyld - igen. Att natten har varit jobbig är bara förnamnet. Vi ska till BVC för vägning och mätning om en timme, ska be om lite nya förkylningstips då. Teodor verkar dock frisk, skönt det. Igår var vi hemma hos Ammie med barnen Tim och Hugo. Teodor var lika rättfram som vanligt och Tim var lite skärrad över den nya kompisens framfart men det gick bra ändå. Idag blir det inte så mycket mer än BVC och dagis, orkar nog inte så mycket mer. Nu ska jag dricka upp kaffet och äta ett par smörgåsar innan det är dags att bege sig hemifrån igen.

Vilgot, 6 månader och 11 dagar gammal, kan sitta själv utan stöd, rak i ryggen, i ca 10 sekunder i streck. Gång på gång satt han där stabil innan nåt spännande syntes och han vred sig så att han ramlade omkull. För varje gång blev han stabilare och starkare och sista gången (sen började han klaga lite så då fick han vila) så satt han riktigt bra. Jag försökte som värsta Indiana Jones att fånga det hela på bild men lyckades inte så bra. Men gissa vem som är en stolt mamma! Och inte har vi övat så mycket heller; han sitter nästan bara vid matbordet, korta stunder i vagnen och då uppbullad med kudde eller halvt liggande i knät. Så han har klarat detta nästan helt själv. Word!
(och jag tycker att detta är extra ordinärt då han varit sen i sin motoriska utveckling sedan födseln i princip, men detta är inte sent alls)

När allt strular, ja då ska allt strula. Så är det bara. Lagen om sakers jävlighet kallas det. Suck. Jag har varit frustrerad och allmänt prillig i kroppen hela dagen och känt mig arg och irriterad och till slut behövde jag få ut det ur systemet så jag påbörjade en städning som heter duga. Jag har sprungit som en vante fram och tillbaka och gjort rent hus. Och då tog jag Teodors rum i rena farten och bestämde mig för att inatt ska han banne mig sova i sin egna säng. Så jag städade; plockade leksaker utav dess like, dammsög och skurade och torkade bord och fönsterbräda. Bäddade rent och mös till det riktigt ordentligt därinne. Utlovade sagoläsning och ungen var allmänt positiv och tyckte kanske själv att det skulle bli skönt att få sova utan lillebrorsans uppvak var och varannan timme. Och då ser jag det. Sängen är för fan sönder. Ja, i sådana lägen får man faktiskt svära. Hur mycket man vill. Den är inköpt i augusti förra året och är således bara lite mer än ett år gammal. Den är sparsamt använd, men den kanske inte är gjord för att sova i, vad vet jag... Jag tvivlar alltså, som så många gånger förr, på IKEAs kvalité... Hela ribbotten har lossnat ifrån fästena, så när man har (som nu) sängen i högt läge, så riskerar den som sover i underslafen att få hela jäkla botten över sig. S U C K. Så nu kan ju Teodor självklart inte sova där inatt. Jag måste montera ner hela skiten fast det orkar jag inte just nu ikväll. Enligt IKEA så måste jag ta med mig sängen i befintligt skick (alltså utan att montera isär den) med kvitto så att de kan bedöma huruvida det är en reklamtionsvara eller ej. Jo tjena. De lär väl yrka på felaktig användning eller nåt annat skit och så får jag väl inte en krona trots att jag då gjort mig omaket. Nej tack. Så nu antar jag att jag måste ge mig ut på sängletarjakt. Ni som ännu inte köpt present till Teodor men tenderar att göra så kan gärna bidra med en hundring eller nåt istället för att köpa småprylar. När jag städade fann jag nämligen groteskt mycket leksaker. Tamejtusan överallt.
Men nu ska jag sluta klaga och fortsätta min städraid. Lilleman har redan slocknat, stackarn blev helt slutkörd av min framfart med dammsugaren.

Det blev pizza och kaffe hos Roger och Pia. Sedan drog papporna iväg på hockey, Teodor slocknade som ett ljus på ståbrädan och Vilgot garvade arslet av sig av någon anledning. Ibland får han såna där nästintill hysteriska skrattattacker och man har absolut ingen aning om vad som är kul. Jag kan vara likadan ibland; skratta helt okontrollerat av nästan ingen anledning alls. Har man väl börjat är det svårt att sluta. Oftast i samband med övertrötthet...
I alla fall, jag stoppade kidsen i säng och gjorde i ordning chokladpudding till mig själv och nu mår jag illa som satan. Tänkte norpa tag på en ny bok, funderar starkt på Michael Nyqvists När barnet lagt sig, som jag lånat utav mamma. Skulle nog må bra av en lugn läskväll.

Teodor är inne i en sån där superduper härlig period (ana ironin) och skriker stup i kvarten, är grymt svartsjuk och slåss! Det är rätt kämpigt med honom nu, jag förstår att han är inne i en utveckling och behöver gå igenom detta och jag vet ju att det vänder, men det är en sabla balansgång att kunna säga till på skarpen utan att kränka hans individ och försök att göra sig själv förstådd. Han är så okontrollerad i sina känslor och har inte koll på sitt humör. Jag förstår det, men han kan ju inte heller kunna bete sig hur som helst utan konsekvenser. Hur ska jag få honom att i sitt 3 åriga stadie inse att mamma älskar honom precis lika mycket som lillebror? Vilgot tar upp mycket plats. Jag hymlar inte med det. Under det första levnadsåret händer miljoner saker, utvecklingen går i hetstempo och ovanpå det är hans främsta föda kommen ifrån min kropp. Så klart att han tar upp mycket utav min tid. Det är mycket att anpassa sig till för Teodors del. Även om han älskar sin lillebror så vill han ha sin mamma för sig själv - och sin pappa också. Han känner sig åtsidosatt, bortglömd, kanske mindre värd. Det gör ont i mig att tänka på det. Jag älskar ju honom. Han inser ju självklart inte själv att han tar upp mer tid än vad Vilgot gör. Men hans tid tas upp mer i uppfostran och mindre i "lära-kännande". Jag fostrar inte Vilgot nu, jag säger inte till Vilgot på skarpen. Jag försöker ju istället anpassa mig, lära känna honom - fortfarande så ny. Precis som jag aldrig sa till Teodor på skarpen förrän han var omkring 2 år. Att det känns kränkande för Teodor att bli tillsagd när lillebror inte blir det förstår jag. Och känslan av att bråka för att få uppmärksamhet känner jag igen. "Skriker jag tillräckligt högt nu så kommer någon att reagera". Och det är väl varje människas rätt, att få den uppmärksamheten som man tycker att man saknar. Saknaden behöver ju heller inte alltid vara logisk, eller sann. Känslor är inte korrekt fakta, det är ju just ett känslotillstånd, utan vett och reson.
Jag är rädd också, för hur jag fostrar honom, för vem han kommer att bli. Jag vill inte att han ska växa upp med känslan av att inte ha varit omtyckt. Jag vill inte att han ska känna sig som ett "svart får". Jag skäller ganska mycket på honom, och alltid är det kanske inte befogat. Ibland är jag bara så oändligt trött och irriterad utan att det har någon grund i hans beteende. Varje kväll efter en lång dag ser jag till att bedyra min kärlek till honom - för hur mycket jag än skulle skälla så är den ju alltid intakt och jag vill ju alltid hans bästa, oavsett vilket humör jag är på. Han ska aldrig få somna tvivlandes på min kärlek för honom - det ska ingen av killarna behöva göra.

Jag vet inte om det jag skriver låter vettigt alls, men att ventilera i text får mig alltid att känna mig lite lättare, även om texten i sig är svårförstådd.

Nej, nu ska jag borsta tänderna och pussa lite på mina småkillar och sedan läsa!

Igår rymde jag iväg till Amanda och fixade naglarna. Pappa N stannade hemma med kidsen som hade betett sig enligt regelboken och inte varit till besvär. Som vanligt så var det skönt att få sitta två timmar i tystnad och inte behöva ha ögon i nacken och öron med ultradimensionella känselspröt. Skönt att bara få vara.
Igår natt hade pappa N hittat mig sovandes sittande i sängen med Vilgot vid tutten. Det kanske ger en idé om hur makabert trött jag är ;) Jag satt alltså, utan stöd för ryggen, lätt framåtlutad, och sov med en unge hängandes vid mitt bröst. Höjden av trötthet. Ja ja.

Jag ser liksom framtiden, hockeyklubban i högsta hugg och sådär lite halvt om halvt kamratligt och tjuvens kramande, man vet liksom inte om de är vänner eller ovänner... Ja, framtiden.

Idag kommer pappa N. Igår somnade jag gott, trygg av förvissningen att idag kommer han. Jag vet inte vad det är, har faktiskt ingen som helst aning, som gör att jag känner mig så trygg när han är nära. Allt känns så lätt; nätterna känns inte lika jobbiga, dagarna känns inte lika långa och livet känns inte lika grått. Jag ska inte gå närmare in på hur det är mellan oss eller något sånt, det får stanna i det privata. Men jag tror och tycker att alla måste ha någon. Någon att dela sitt liv med. Om det är romantiskt eller vänskapligt eller bägge delarna kvittar väl lika, men livet känns så menlöst när man inte kan dela det med någon. Visst delar jag mitt liv med mina barn. Men ännu är de för små för att kunna hålla meningsfulla djupa samtal med. Och motord, samspel och bollning behöver alla. Hur ska man annars kunna utveckla sig själv och sina idéer?
Jag tycker inte att livet själv som småbarnsmamma i sig är särskilt jobbigt eller ansträngande. Jag har anpassat mig till livet som stakats ut för mig och accepterat tillvaron. Jag älskar mina barn och får ut mycket utav dem. Lär mig mycket om mig själv varje dag och försöker bli en bättre mamma ständigt, försöker lära mig utav mig själv och hitta mina gränser och försöka töja dem eller hålla dem striktare.
Men jag saknar att ha någon bredvid mig i soffan om kvällen, att få prata av mig eller bara sitta tyst och titta på tv och njuta av vetskapen att jag inte är ensam.

Men nog om sentimentalt svammel, jag ska skriva en barnbok! Inte att publicera, utan att tävla med. Vad tror ni om det va! Det blir en utmaning till mig själv, och det ska bli spännande - och om inte annat en erfarenhet. Jag måste hitta sätt att hålla mig kreativ, annars går jag under av tristess.

Teodor säger ofta att Vilgot vill si, Vilgot vill så. Och ofta blir Vilgot nöjd om man gör som Teodor säger. Jag undrar om Teodor kan Vilgots bebisspråk eller om Vilgot bara är så oerhört solidarisk att det brorsan säger är lag? Roligt är det i alla fall, att ha två bästisar hemma.

Jag hade tänkt titta på Desperate Housewifes och Cougar Town igår. Det gick inte alls bra för jag somnade klockan nio. Men det var skönt att få ligga i sängen i 10 timmar, även om jag fick gå upp en gång i timmen. Det går väl repris för guds skull!
Det händer liksom ingenting alls här just nu, allmänt trött som jag är så har jag ingen lust att hitta på någonting. Så kan det ju vara ibland.
Ståbrädan har gått sönder - igen. Ett hett tips till alla föräldrar; köp INTE Emmaljungas egna ståbräda, det är bara skit. Om jag bara visste var jag lagt kvittot skulle jag bege mig till Barnens Hus ögona bums men jag har slarvat bort det. En ståbräda är ett måste så jag får väl slänga ut förbannade 600 spänn på en ny. Shit happens. Och jag kanske lyckas städa fram kvittot, om jag har tur.

Oktober, oktober... Det blåser och är mysigt. Teodor är på dagis och blondinen (jajemen, han verkar bli blond) sover. Jag är så utleda trött att jag knappt vet vad jag heter. Huvudvärk och helt dåsig, inatt har det vaknats hundra miljoner gånger och mardrömmar blev det inatt igen. Två skrikande, skärrade barn. Den ena vill ha tutte och den andre vill ha pålitlig tröst. Nu återgår jag till kaffet och resten av dagen får passera i dvala. Hoppas på en ny natt med åtminstone lite mer sömn... Vi skulle egentligen till öppna idag men nä, jag orkar verkligen ingenting.

... somnade direkt när jag lade honom i sängen. På mage. Mys. Han kanske, kanske kommer att kunna rulla runt innan 6 månaders kontrollen den 12:e. Han är på gång. Men det vill sig inte riktigt ännu. Min försiktige och inte alls så särskilt vilda miniunge. Älskade lillkråka!

Fotografering gick bra. Jag fick dumpa av honom där och återkomma två timmar senare. Sedan begav vi oss till Boulognern där vi mötte upp Pia, Max, Maria och Melvin. Maria och Melvin var tvungna att gå hem för att sova middag och vi släpade med oss Pia och Max på fika. Teodor lurade till sig en chokladbulle och jag drack en latte (hur gick det med kaffenedskärningen egentligen?!), sedan fick jag gott sitta och glo på lekplats tills Teodor busat av sig lite socker.