Lägenhetens brister syns allt mer, ju längre tid jag bor här. Kanske är det så med alla bostäder; den berusande kärleken till en bostad - det nya, spännande - gör att man kanske blir lite förblindad. Men sedan lägger sig bostadsförälskelsen, som alla andra förälskelser. Och då ser man plötsligt alla brister.
Fönsterkarmar som måste målas om, dörrlister som släppt, glipor i golv, taklister som saknas, skåpsluckor som måste omlackeras... Ja, listan kan göras lång. Varje sak har sin egna lilla felanmälan. Det tar tid, för mycket tid. Jag har efter tjat och åter tjat fått fogen omlagd i badrummet. Jag slipper en lång glipa i duschen. Det tog väl sex veckor ungefär. Att få hit antisimex för att få hjälp med skadedjuren tog fyra veckor. Jag orkar inte ringa och klaga hur mycket som helst.
Jag älskar mitt hem. Jag tycker om läget, jag tycker om utformningen, jag tycker om den egna stilen som jag präntat ut, jag tycker om atmosfären och känslan av att komma hem. Jag känner att detta är mitt hem. Inte i evigheternas evighet. Jag vill köpa eget, jag vill ha större - med plats för två pojkar med så småningom behov av eget privatliv. Men just nu är detta mitt hem, där jag vill leva, där jag trivs. Jag längtar hem när jag är borta. Jag vistas gärna här, mycket. Men bristerna, ja, de är många. Blandade med oro över det som händer runtom mig; aggressiva ungdomsgäng, uteliggare och droghandel. Det är ingen tillvaro jag vill att mina barn ska uppleva. Dessvärre finns det ingen perfekt plats där alla är änglar. Och mitt hopp består. Jag vill ha ett bättre samhälle, en tryggare tillvaro.

Det var den där oron ja. Jag vill mina barn det allra, allra bästa. Det har jag alltid velat, kommer alltid att vilja. Den där oron gnager sig fast - jag vill skydda dem mot hela världen och all ondska men samtidigt vill jag att de ska få uppleva allt det fina som finns där ute i verkligheten. Det är en balansgång. På kvällarna kan jag ligga i sängen innan sömnen har infunnit sig och tänka på allt som kan gå snett här i livet. Vissa lite mer realistiska tankar, och andra lite mer orealistiska... Men faktum är ju att jag inte har kontroll över livet, och det skrämmer mig. Jag skulle inte tveka en sekund, vad det än gällde, att ställa mig framför mina barn och ta alla smällar som finns. Men jag kommer inte att ha möjlighet att alltid finnas där. Och det är inte gynnande heller, att överbeskydda sina barn.

Äsch, jag tänkte skriva världens längsta inlägg men nu orkar jag inte mer! Tusentals avbrott sedan jag började skriva för snart två timmar sedan, ungarna (eller, ja, ungen) påkallar uppmärksamhet. Mr Uppmärksamhet, Vilgot himself.
Så en liten vardagsanekdot istället då... Jag badade V idag, och så smörjde jag in honom i en massa olja och så tittade vi lite på youtube med storebror och sedan skulle jag laga middag. Jag satte Viggo i babysittern och Teddan följde med för att "diska" lite. Jag tänkte att Vilgot skulle få lufta rumpan lite så han fick fortsätta ligga naken. Så började jag då steka på fiskpinnar och koka potatis och göra sallad... DÅ skiter ungen. Och han hade inte skitit på två dagar, så... ja, ni fattar kanske själva... Det var bara att snabbt som attan stänga av plattorna så maten inte skulle brännas vid, sedan in i duschen med bebis hängande över armen - vilket var en ansträngning eftersom hela ungen var full med olja (och sittern fick också bosätta sig i duschen). Så var det med den uppfräschande badningen... Ja, det är väl ingen som påstått att livet som småbarnsförälder är glamoröst?!