Hela natten, alltså hela natten, har Vilgot vaknat en gång i timmen. Gråtit, snuttat, gråtit lite till, snuttat lite till, somnat om, vaknat... Jag provade det mesta kändes det som. Mitt i natten fick jag dessutom mer än nog och la ungen på mage att sova för att se om det skulle bli bättre. Det blev det inte. Framåt fyra på morgonen när jag planerar på att ge upp och helt enkelt sätta på en kanna kaffe så hör jag. Snörvel snövel. Host host. Ungen har blitt förkyld. Igen. Näsan helt igentäppt, halsen rosslig och hela karusellen. "Tack och lov" så har jag efter si sådär tusen förkylningar jobbat upp ett eget litet apotek, så hemma finns koksalt, nässug, mild hostmedicin utan morfin, alvedon och flertalet medicinsprutor och medicinskedar i varierande storlek och utformning. Jag hade detta på känn eftersom kusin Benjamin är lite förkyld, men jag hade väl hoppats på - dum som jag tydligen är - att Vilgot ändå skulle klara sig. Men vem lurar jag; han har ju inget immunförsvar alls, älsklingen min.

Och jag sörjer att inget av mina barn velat ta napp. Jag sörjer kanske inte så mycket Teodor, det har ju besparat en avvänjningsperiod och jag lider inte utav det nu. Mest sörjer jag Vilgot, som vill tutta, suga, mysa, gosa, kela. Han vägrar nappen. Vill inte vara i närheten av nappen. Jag har försökt med olika storlekar och former men nej han vill inte. Han vill ha tutten, den riktiga tutten. Vilket jag tycker är jättemysigt och mer än gärna ger honom, men jag känner mig helt slut efter nattens amningsmaraton. Inte är det så mycket "mat" det handlar om heller, nä det är snuttis som är grejen. Mammamys; luktar vanligt, känner dunkdunk hjärta, varm arm om kroppen och välbekanta, lugnande andetag. Och det är klart, om man har vant sig vid det så duger inte en napp såklart.

I alla fall så är Teddan på dagis nu. Tisdagar är alltid lite jobbiga. Inte för honom, men för mig. Jag har haft honom hos mig heltid fredag-måndag. Fyra dagar av intensiv Teodor-tid. Så ska jag då lämna honom ifrån mig. Det blir så tomt! Så märkligt tyst och stillsamt och ledsamt. Onsdag och torsdag går fint, men just tisdagar är jobbiga. Jag saknar honom.

Nu sitter jag dock med en kopp kaffe och choklad. Som jag har suktat... Skitsamma att det är en veckodag, jag har aldrig varit särskilt petig med sånt ändå ;)