Nu har pappa N åkt iväg till Östersund för att jobba mer.
Jag fryser och har haft nackspärr i ett par dagar nu, hoppas att det inte utvecklar sig! I alla fall, inte så mycket spännade har hänt dessa dagar, Teodor har gått på dagis, vi har storhandlat och jag har hållt mig borta från datorn betydligt mer än vanligt. Jag har inte så mycket att skriva om helt enkelt.
Imorgon ska Teodor till skogen igen och jag orkar nog inte sitta på öppna förskolan med Vilgot allena - det känns lite knas att bara ha med sig en 5 månaders som inte riktigt gör nåt - så jag tror jag ska ge mig på en lång powerwalk så att jag känner mig lite levande och frisk! Det har blivit dåligt med motionerande på sista tiden. Mest för att när Vilgot är i bärsjalen och Teodor går för egen maskin så går det inte så fort. Inte riktigt i slow motion men nästan så ;) Nä nu är jag elak, Teodor är jätteduktig på att gå och kan gå låååångt och foooort och verkar i det närmaste helt outtröttlig.

Natten blev hyfsat lång och jobbig med diverse febertoppar och vaccinationsgråt. Plus en väldig massa prat. Han pratar både när han sover och när han är vaken, den där lilla.
Teodor är på förskolan och Vilgot har somnat om. Jag och pappa N ska äta frukost nu och glo på en film.

Mötet igår var bra, med mycket information. Information som i och för sig inte var det minsta rolig att höra. Men så är livet.

Mycket förkortningar i denna rubrik! Förmiddagen spenderades på Öppna förskolan tillsammans med Pia och Max. Sedan övade vi lite på sjalknytning här hemma och sen var vi iväg till BVC. Plutten väger 7265 gram och är 65.5 cm lång. Vaccination blev det också, det gick bra, gråten gick över snabbt och Teodor som var med var duktig och sympatisk. Även ett läkarbesök blev det, och allt såg bra ut förutom att vi fick en remiss som inte känns så där överdrivet kul...

Om tre timmar ska jag iväg på möte med hyresgästföreningen om störningarna här hemma.

Lillebus ligger på golvet och pipskriker, vilket är väldigt spännande enligt honom. Storeman tittar (suprise!) på Alfons... Och snart kommer pappa N hit. Gissa om en viss snart 3-åring längtar som en tok efter sin pappa som varit borta i två veckor...

Nu har mormor varit här, och lappat jeans och levererat spishällsskydd och bjudit på hamburgare. Lillpysen sover och storpysen sitter i soffan och äter blåbärspaj med vaniljkräm. Dagen kommer nog inte bjuda på så mycket mer. En mysig söndag bara, lite sagoläsning och sådär.

Natten gick i alla fall helt okej. Jag ammade två gånger. Och första sovningen var fem timmar lång. Så det var ju en förbättring i alla fall. Får se hur det går ikväll.

... hans dumma, dumma mamma har bestämt att han inte får tutta varannan - var tredje timme hela nätterna längre. Jag är fullkomligt övertygad om att det han upplever är i liknelse med dödsångest och jag tycker faktiskt oändligt synd om honom. Men detta kan inte fortsätta. Jag fick honom att somna om, med snuttefilt, rumpduttande och försiktigt smekande av lilla skallen. Men oj så ledsen han var. Tutten är hans tröst, hans trygghet, hans vana. Jag är helt säker på att det inte är hunger han känner. Han vill bara ha det där välbekanta, mammadoftande, mysiga när han vaknat med magknip eller snabba drömmar eller filtavsparkande eller vad det nu är han vaknar av.
Tack och lov sover Teodor igenom hagelstormar inomhus i princip och vaknar därmed inte av lillebrors dödsångestskrik.

Jag har ganska stor insikt i att jag kommer krevera i mitt beslut någonstans på morgontimmarna efter sjuttioelfte uppvaket med tuttletning men min förhoppning är att jag i alla fall kommer att stå på mig i sex-sju timmar. Killen har ju faktiskt klarat av att sova nio timmar i streck ett par gånger, så omöjligt är det inte.

Jag körde samma taktik med Teodor, jag tror att han dessutom var i en liknande ålder. Nu jäklar liksom. Det är det enda som funkar. Att bara tjom bom faderittan bestämma sig för att nu får det vara nog och så är det nog.
Sedan blir det x antal återfall på vägen men har man inte bestämt sig så är det dömt att misslyckas. Barn är det klokaste släktet som finns och fattar direkt när mamma/pappa går att övertala. Och lika snabbt fattar de när det är ett dött lopp.

Har ni sett den nya reklamen ifrån Comviq Kompis? Första gången jag såg den så reflekterade jag inte så mycket. Sedan såg jag den igen, tittade lite mer ordentligen och tänkte "Amen vad fan?!". Främjar vi vuxenmobbning nu också? Ska det verkligen ge en positiv bild att slänga en man i en container för att han har valt en annan operatör än de andra? Reklamens kontenta blir att om du är avvikande så är du inte ens värd skit. Samtidigt som det visas reklam från Friends i andra sekunden som uppmanar om att man INTE ska mobba, skada, såra, nedvärdera.
För dig som inte sett reklamen:

Och sedan då. I min källare så har det under en lång period varit problem. 20-års killar som sitter därnere och röker på och är aggressiva. En uteliggare som mordhotar hyresgästerna och tejpar låsen så att han ska kunna ta sig in och ut. Detta händer alltså i mitt hus. Och ju mer jag tänker på det, desto mer förbannad, upprörd och rädd blir jag. Enligt en granne har polisen kontaktats flertal gånger och så även hyresvärdens ansvarige man för detta område. Ingenting har gjorts. Ingenting har blivit bättre. Knappt någon av grannarna vågar gå ner till sina källarförråd. Inte jag heller. Och här bor jag, med mina två små barn. På måndag kväll är det möte via hyresgästföreningen angående dessa "störningar" och hur man kan få bukt med problemen. Jag tänker gå. Jag tänker nog vara lite förbannad också. Jag har faktiskt blivit ganska bra på det, på att vara förbannad. För att slåss lite för det som är mitt. Det var jag inte bra på förut.

När det nu inte har visats någonting annat än Alfons Åberg-avsnitt på min televisionsapparatur här hemma i en vecka, så börjar jag reflektera lite. Över pedagogiken och den underförstådda meningen. Över barnläran och även föräldraläran. Över barnprogram i stort och över dagens barnprograms bristande förmåga att förmedla budskap.

Jag tittar, om än stötvis, på Alfons och hans pappa som bara heter "Pappa". Pappa är uppfattningsvis ensamstående, var "Mamma" befinner sig är en obesvarad fråga. Pappa omgäldas av starka kvinnor med egna åsikter; hans egen mamma och hans syster. Man ser dem emellanåt. Men oftast är det bara Alfons Åberg och Alfons Åbergs Pappa. Pappa är en helt vanlig, sympatisk förälder. Han är inte bättre än någon annan, inte roligare än någon annan, inte speciellare än någon annan. En vanlig, svensk, medeltrist, medelålders förälder. Bara det. Och ändå bra. Han sitter där med sin pipa, sin tidning och sitt kaffe men han fixar vardagen. Han läser långa sagor under barntjat, han lagar mat och storhandlar, han tittar under sängen efter spöken, han säger förmanande vad Alfons får och inte får göra. Han lyssnar på problem - ibland har han lösningar och ibland inte. Precis som i verkliga livet.

Och Alfons är en 6 (och senare 7) årig pojke med helt vanliga problem. Inga överdrivna problemlösningar behövs. Ingen falsk propaganda och inga förvrängningar. Bara "såhärärdet" och så var det med det.

Dagens barnprogram handlar om stora problemlösningar - overkliga problemlösningar. Som barnen inte kan sätta sig in i. Barn har fantasi och föreställningsförmåga, men på något plan undrar jag om den fantasin verkligen sträcker sig hur långt som helst? Att låtsas att en katt kan prata med en vimsig gubbe går bra (Pettson och Findus), och att låtsas att en apa kan prata med en man med gul hatt går bra (Nicke Nyfiken). Men att ett gäng blommor och bin står och snackar med pipröst till varandra med upprörda stämmor... Nä, någonstans där måste det ta stopp. Likaså alla dessa mördar och splatterserier som visas i syfte att underhålla småbarnen. Vampyrer som dödar varandra och en ilsk iller med hög hatt som försöker massakera alla som kommer i hans väg. Nä, det känns inte som att det är någon klass på barnprogrammen idag. Det finns ingen kontenta, ingenting att ta på. Det är en tävling om vem som låter högst och tar störst plats. Vem som lockar flest tittare genom att skapa färggladaste figurerna och snabbaste rörelserna. Barnen då, som lär sig, som inte gör som manusförfattarna säger utan som manusförfattarna gör.
Det är lätt för en förälder att sätta på barnkanalen. Det är inte lika lätt att påverka utbudet. Och fler barn fascineras av "Rorri Racerbil" än av "Tåget Tomas" så det är en utslagsfråga i grund och botten.

Men den pedagogiska läran, det som jag vill ska sätta sig i huvudet på mina barn, den kommer från barnprogrammen från förr. Och att dessa program visas, dryga 30 år senare, måste ju vara ett tecken om något på att det går utför för barnprogramsproduceringen. Kan det inte komma en eldsjäl och skapa ett program som uppfyller alla krav för en bra serie? Vi lever ju faktiskt på 2010-talet och möjligheterna är oändliga...

Jag drog på mig bärsjalen och stoppade in lillungen, tog andra lillungen i handen och drog iväg till Hemlingby köpcentrum för att försöka lokalisera en jacka. Jag lyckades inte. Men vi mötte upp Pia och Max och klämde på barnvagnar och fikade lite. Det blev en lååång promenad hem från stan och vi är helt slutkörda nu alla tre. Teodor har lärt sig att sätta på dvd-spelaren, byta film och starta filmen. Han kan till och med ställa in språket själv. Så nu är det verkligen ingenting annat än Alfons Åberg på tvn. Det är det enda han vill se. Han fick dock en bok ifrån "I drömmarnas trädgård" idag, så lite variation har han (och jag) i alla fall.

Mina fötter gör ont.. Så jag kan bara föreställa mig hur ont Teodors fötter måste göra... Men han säger ingenting och han vill inte sitta och vila. Det vill däremot jag, vila alltså. Imorgon tror jag bestämt att vi inte ska göra ett skvatt. Och på söndag kommer mormor hit. Och på måndag är det öppna förskolan, BVC med vaccinspruta och bärsjalsknytning med Pia. Sen måste jag försöka få till en lekdejt med Emilia och Elmer, vi har försökt jättelänge nu. Alltid någon av oss som är upptagen...

Idag har jag och Vilgot varit på barnrytmik i Betlehemskyrkan med Pia, Max, Maria och Melvin. Vilgot var aptrött och således ledsen emellanåt men jag tycker att det var väldigt mysigt och går gärna dit i fortsättningen också - då med en förhoppningsvis något mer utvilad Vilgot. Jag tror ändå att han tyckte om det, det glimmade till lite då och då i ögonen.
Har varit på jakt efter en höstjacka som tidigare skrivet men har inte hittat någonting... Spanar på en parkas i ballongform från ellos.se som ska vara vatten och vindavvisande. Det blir nog den. Nåt måste jag ha. Det är kallt som tusan ute nu, speciellt på morgnarna.

Lilla sonen är inne på tredje timmen sömn nu och stora sonen sitter i vardagsrummet och tittar på Alfons och klipper i papper (så att mamma ska få mer att städa, jag tror det är enda anledningen att han tycker om att klippa). Helgen känns lite mer välkommen nu när jag har gjort lite saker i veckan. Det känns skönt att hösten är igång, det är lättare att andas den friska luften, finns fler aktiviteter att göra och man kan vara ute varje dag utan att riskera att bränna sönder sig. Det är dessutom mindre krav att man SKA hitta på någonting när det är höst, på sommaren är det semestrar och en massa "tvång" att göra roliga saker varje dag. Nu kan man ta det lite som det kommer, det gillas av mig. Kaffet blir mirakulöst godare på hösten också. Och på tal om kaffe - jag älskar Gävle när det doftar bränt kaffe från Gevaliahuset. Det är nog det allra, allra bästa med Gävle. Kaffedoften.

Vilgot har fått en ny mössa av mamma, en Villervalla-mössa. Villervalla är ruskigt dyrt men jag hittade denna mössa på rea för 45 kronor så jag slog till! Den är lite stor men oj så söt han är i den.
Teodor är på dagis, jag borde städa men sitter framför datorn med min kaffekopp istället. Vilgot ligger i sin säng och försöker somna, det går sådär men ögonen höll på att rulla upp i huvudet på honom, så trött var han. Fast varför sova när man kan vara vaken? Man kan ju missa någonting ytterst spännande...
Jag är idag trött som en gnu för killen på bilderna ovanför väckte mig cirka varannan timme för tuttismys. Och ändå så vaknade han klockan sex i morse... Här har vi en kille som tycker att sömn är överdrivet. Om ändå en arm mamma hade samma energi...

Efter dagishämtningen idag åkte vi alltså till Trödje, och hälsade på Camilla och Vincent. Jag känner mig alldeles fylld av glädje efter dagen! Vi har pratat, om stort och smått. Om allvar och skoj. Gått på promenad genom skog och förbi villor, inspekterat deras nyköpta villa och jag har varit avundsjuk som få ;) . Det var skönt att träffa Camilla igen!
I Trödje hälsar alla på varandra. Det är sitt egna lilla samhälle, där man inte står sur och tittar åt höger när det kommer någon till busshållplatsen. Nej, man hejar på varandra, höjer näven och ler. Det hör ju då inte till vardagen anser jag och jag har njutit av den positiva stämningen. Att Teodor och Vincent sedan kom överens som om de umgås dagligen var ju ett annat stort plus. Det var länge sedan de träffades senast, i januari tror jag. Men de lekte, som tusan vill jag lova. Har aldrig sett två så uppspelta och överlyckliga barn förr tror jag. Visst blev det lite grin och kiv ibland men de sprang runt och jagade varandra, delade på leksaker och kramades och visa saker för varandra. Skrattade så att det tjöt och ville inte gå skilda vägar när det var hemåtdags. Teodor ville i alla fall i högsta grad stanna kvar...
Men hem kom vi, omkring en halvtimme sedan, och kidsen däckade på momangen. Även Vilgot höll sig vaken hela besöket förutom en snabb powernap i barnvagnen på promenaden.
En riktigt bra dag!

Teodor är avdumpad på dagis. Direkt efteråt ska vi ta bussen och besöka Camilla och Vimse i nyköpta villan i Trödje. Mys!

Trots att jag väckte Vilgot (han brukar bli på allmänt skithumör då) från sin morgonlur så var han på toppenhumör och höll sig vaken i de 2 ½ timme vi var där. Han låg på mage och log och satt och log. Studerade allt och allt och ja, han var helt enkelt i sitt element. Jag som trott att han var en bebis som inte gillade sociala aktiviteter! Det kanske är så att han helt enkelt tycker att livet är för trist, att det händer för lite. Kul att se i alla fall. Teodor var ett musikaliskt underverk och spelade både piano, gitarr och trumma och stod för underhållningen av fikastunden.
Sedan trippade vi vidare till Dollarstore och köpte förvaringsboxar för ytterst billig peng och jag sorterade ur barn och vintergarderoben. Självklart räckte inte lådorna för de massiva barnklädershögarna jag besitter men det är en början i alla fall. Och skafferiet blev lite mer sorterat i alla fall.

Det är helt sjukt vad mycket torrvaror som kan bli liggandes och gå ut ur datum. Det var inte ens länge sedan jag städade ut senast men ändå är det mycket som måste kastas. Jag hittade även fyra (F Y R A!!!) paket med vetemjöl. Vad är meningen? Är jag shoppoholic på vetemjöl eller vad? Dags att hålla bättre koll, har jag bestämt, så listskrivare som jag är så kommer jag härmed ha en lista på insidan av skafferidörren. En inventarielista. I alfabetsordning. Så att jag slipper köpa hem saker jag redan har och därmed slipper utgångna varor och dubletter. Så onödigt slöseri med pengar och tid.
Jag skulle även behöva köpa burkar (ex. pasta bukar, ris burkar osv), för att hålla varorna fräscha längre, plus göra det lättare att se hur mycket som finns kvar av vardera. Det duger inte att ta upp ett paket ris och skaka och försöka luska ut om jag behöver mer eller inte. Det duger inte heller att ha pasta (som det pastafreak jag är) liggandes i varje hörn i skafferiet. Nej, en ändring behövs!
Kylskåpet och frysen är inte lika illa däran; då kylskåpet mestadels befolkas av dagligvaror såsom mjölk, smör, ost, youghurt, frukt, grönsaker, grädde och frysen i sin tur innehåller nästan bara frysta grönsaker: broccoli, spenat, blomkål, ärtor, persilja... Fast nog skulle jag må bra av att frysa in lite mer och slippa spontanshoppa mat.

För övrigt ligger det en liten gossebebis i sin säng och kinkar och stånkar och stönar. Magont och övertrött och livet är skit enligt honom. Stackars liten plutt. Han har nyss fått tutte och lite gos och är väl lite lugnare nu men jag siktar in mig på ännu en låååång natt (natten som var innehöll uppvak varannan timme, hurra!)...

Vi har haft en hyfsat mysig dag idag ändå. Inte gjort så mycket, städat, tittat på Alfons, busat lite, promenerat lite och sen gjorde jag havregrynsgröt. Första gången jag gjorde gröt faktiskt (även om jag vill att mina ungar ska äta det så är jag inte direkt så förtjust i det själv...) och det blev över förväntan = bägge killarna käkade. Vilgot fick i sig 4-5 teskedar och hade nog gärna tryckt i sig lite till om han fått.. Teodor åt en tallrik blandad med bananmos. Det är ju så förbenat enkelt att göra egen havregrynsgröt, och billigt. Havregryn, tunnpaltsbröd, vatten och flytande margarin. Simple, simple.
Fast jag ska nog köpa hem lite katrinplommon tror jag. Även om jag heltidsammar fortfarande och Vilgot bara får i sig små smakisar, så innehåller tex gröten ganska mycket järn, som kan göra att han får lite ont i magen. Kan ju vara bra att ha katrinplommon (och päron) hemma i alla fall.

Jag sitter här och slösurfar. Teodor tittar på Alfons Åberg (nu kommer det nog aldrig visas något annat på vår tv verkar det som...) och Vilgot sover. Jag spanar på jackor. Inte att jag har råd att köpa någon jacka. Men hösten är i antågande så jag planerar på att spara lite. Till en rejäl jacka som tål vind och vatten. Den behöver egentligen inte vara världens mest fodrade jacka eftersom jag kommer att ha både tjock kofta och bärsjal fastknytet på mig för det mesta. Viktigast är att den är vattentät. Den behöver inte ens vara särskilt tjusig. Med en treåring och en halvåring blir det nog en del utetid skulle jag tro, både höst, vinter och vår. Jag har i tidigare dagar varit relativt opraktisk i mitt handlande och inte fokuserat på ordet småbarnsmamma utan snarare på ordet snyggt. Jag vill kunna sitta på en bänk och amma utan att få urinvägsinfektion. Jag vill kunna stå och glo på en unge som åker rutchkana utan att frysa halvt ihjäl. Denna sommar verkade ju dessutom bli väldigt kort och snart kommer det nog vara riktigt kallt ute. Och en sak jag har funderat på; jag älskar väskor, tycker att de speglar personligheten så bra, det finns många riktigt snygga, funktionella, stiliga, fräcka... Och jag har väskor, som fungerar när man har småbarn. Men jag använder dem aldrig. Jag verkar tydligen inte vara en väskperson. Ska jag ha med blöjor och dylikt så knögglar jag ner det antingen i barnvagnen eller i en ficka. Jag har ytterst sällan med mig mer än det absolut nödvändigaste, som nycklar, kontokort och mobil. Alltid när jag är ute så kommer jag på att "fan, det där skulle jag ha haft med mig". Men jag verkar vara en obotlig väsk-avståndstagare. Så viktigt på en jacka torde vara fickor. Stora fickor. Med plats för det som egentligen skulle ha fått plats i en väska...


Jag skulle vilja hitta på någonting. Är less på att sitta hemma och uggla. Orkar inte se på kaoset som är min lägenhet och orkar heller inte städa. What to do... Suck. Helger suger verkligen när man inte har någon att dela helgerna med. I en vanlig familj så ser man fram emot helgerna för då är alla lediga och kan umgås med varandra. Helgerna för mig är evinnerligt långa - allt är stängt och alla är upptagna med sina familjer. Blä.

Syskon - Hur uppfostrar man egentligen syskon? Hur man uppfostrar barn är ju en sak, men syskon. Jag vill att de ska ha glädje av varandra. Jag vill att de ska kunna och vilja umgås tillsammans men jag vill se längre än till gemensam lek på barnrummet. Jag vill att de ska stötta varandra, hålla varandra om ryggen. Jag vill att de ska älska varandra, dela sina liv med varandra - men ändå fortsätta vara individer. Jag vill att de ska kunna både kivas och ha riktiga rejäla bråk utan att för den sakens skull tvivla på varandras kärlek och jag vill att de alltid ska finnas där för den andre om det skulle knipa. Jag vill att de ska förstå att jag älskar dem lika mycket och att deras viljor är lika mycket värda - även om jag ibland kommer att prioritera den enes önskningar framför den andres.
Jag tycker att det är otroligt svårt - även om de ännu bara är små, små barn - jag vill ge dom en bra grund att fortsätta bygga på men det är inte alltid jag är pedagogisk och korrekt i mitt handlande. I och för sig behöver man nog inte alltid vara så förbaskat ordentlig... Men jag tänker ibland på livet, hur jag vill att de ska ha det i framtiden. Jag vet att de tycker om varandra förbannat mycket redan nu - inte medvetet ännu förstås, men samhörigheten som kommer av att spendera så mycket tid med varandra, den har redan kommit. Händer som sträcks ut mot varandra, greppar, kramar om. Två bröder som ligger och bara tittar på varandra, hur länge som helst, i någon sorts samhörighet som jag kanske också var med om som barn men som jag har glömt bort.
Uppvuxen med fyra syskon har jag inte haft samma situation - vi var så många, inte två som satt bredvid varandra, vi hade fler valmöjligheter, är alla nära varandra i ålder. Det är två olika världar - jag tänker inte påstå att den ena världen är bättre än den andra, men jag kan inte ta lärdom av min syskonbild för att utveckla mina barns. Jag måste dessutom våga sikta in mig på att detta - på grund av alla omständigheter - kanske är de enda barn jag får. Det kanske bara kommer vara dessa två - mer än tillräckliga och mer än älskade! - syskon, bröder. De kanske bara har varandra.

Ja, jag bara spekulerar, såhär på kvällskvisten i väntan på att Teodor ska vilja gå och natta. Vilgot sover redan sedan en halvtimme tillbaka.
Luftar mina känslor, ventilerar mina tankar. Får utlopp.

(Och inte hann jag posta detta inlägg förrän även andra ungen somnat. Tänk vad lite man hinner med ibland som småbarnsförälder)

Vi gick både en långpromenad och satte oss vid en lekpark ett tag. Sedan gick vi och handlade de saknade ingredienserna inför ett chokladbollsbakande och tog oss hem. Först lagade vi lite ungsbakad lax med broccolisås som slank ner och sedan bakade vi. Sen kan jag säga att det var två trötta killar som totaldäckade bara de såg sina sängar... Jag dricker kaffe och äter lite chokladboll (vi var duktiga och gjorde "nyttiga" chokladbollar; margarin, kakao , vatten och fiberrika havregryn - that's it) och tittar på "one born in every minute". Jag fick lite dåligt samvete för att jag och Teddan fick äta chokladbollar och inte Vilgot så han fick smaka banan för första gången, som plåster på såren... ;) Det var gott! Det blev ju bara tre små teskedstuggor men allt svaldes ner med glädje. Min lilla mini sumobrottare!

Syskonkärlek

Chokladbollstillverkning