Vilgot sover fortfarande! Fattar ni? Klockan är 8:10 och ungen sover fortfarande!!!! Och natten har varit helt OKEJ. Han sov fem timmar en gång. Woho! Lätt att det blir lika mycket mat idag som igår, ungen måste ju ha varit utsvulten tidigare nätter? Det är synd att fantasin inte direkt flödar i matväg bara... Ibland är det svårt när man prompt ska laga egen mat till ungarna i tid och otid. Men barnmat är så slemmig (den på burk alltså)... Kanske en currygryta med kyckling ikväll? Suck. Jag skulle vilja ha en hemmaboende kock här. Det vore nåt det! Och idag blåser det storm ute, mysigt! Det innebär kaffe på soffan och bus med liten bebis och en tjusig soontobe 3-åring i skogen. Idag känns allting bra. SÖÖÖÖMN!

Emilia ringde och sa att vädret var fint. Det var bara att hålla med, så hon och Elmer kom hit och vi gick ut och lekte och sedan åt de middag här. Skönt med sällskap! Jag bakade en till limpa med matbröd som jag har tänkt smygäta på lite nu!
Vilgot har ätit riktigt bra idag. Han åt en hel tallrik (ja, en hel BARNtallrik alltså) med havregröt och banan och sedan åt han lax med pasta på kvällen också. Och han svalde det allra mesta dessutom. Man kan ju alltid hoppas att det innebär en lugnare natt, men det faktum att han bet som en tok på skeden när den var i munnen får mig att misstänka än mer att det är bissingar på G. Och det med råge. Bara att vänta och se. Förr eller senare kommer ju tänderna såklart. Gärna förr. Fast aj vad tuttarna kommer att bli sönderbitna... :/

Jag hittar inte kamerasladden så bilder osv fås en annan dag. Nu ska jag hänga tvätt och glo på tv en stund, sedan blir det sängen med en bok och förbereda lite inför Teodors packning - imorgon ska han till skogen med dagis igen. Och den 4:e oktober är det fotografering! Hoppas han kan hålla sig frisk denna gång.

Igår överraskades jag av att det knackade på dörren. En inbrottstjuv! var min första paranoida tanke. Men nä, det var bara pappa N som gjort ännu en surprise-visit! Till våran glädje. Han har nu dammsugit och städat toaletten och tvättat, och kastat ut skräp och möblerat i ordning vardagsrummet och handlat mat att fylla frysen med. Halleluja!
Och idag har vi varit och handlat vinterskor till Teddisen, ett par svarta Everest med limegrön fodring.
Jag bakade bröd igår, ett supergott mörkt bröd med massa nyttigheter i. Det blev bra, mitt första brödbak ever. Jag känner mig väldigt huslig och hurtig! Och ikväll blir det kycklinggryta.
Igår var vi på Öppna förskolan här på brynäs, jag och kidsen, och imorse var jag och Vilgot i Bomhus på öppna där, och sen satt jag och snackade skit med Pia ett tag hemma hos henne.
Båda ungarna verkar ha åkt på nåt skit igen, fast N tyckte han kände nåt trubbigt inne i Vilgots trut. Kan det vara nån tand som spökar månne och har gett mig sånt sjå på nätterna?! Hoppas kan man ju alltid - för då betyder det ju att det finns en ände på eländet.
Jag känner mig tämligen omotiverad att skriva någonting alls här, så får väl se hur pass aktiv uppdateringen blir. Men jag ger nog ljud ifrån mig snart igen!

(och rubriken är den nya hälsning som Teodor har börjat med till mig. "Tjenamors din gamla galosch mamma!")

Jo, Vilgot har börjat äta ett ordentligt mål mat/dag. Samt smakisar. Då han äter ett riktig mål så betyder det att han äter tills han själv säger stopp. Så det gäller att vara lyhörd men han visar bra när han inte orkar/vill äta mer. Jag lyssnar fullt ut på honom och än så länge funkar det bra. Idag har han ätit havregrynsgröt med äppelmos och pannkaka. Och skorven är nästan helt och hållet borta. Endast lite skorv precis över fontanellen är kvar. Och där vågar jag inte kamma, huden är så mjuk och skör.
Vi körde en lång utesväng så att Teodor fick leka av sig (och så att dagen skulle gå snabbare) och sedan städade vi lite och jag busade järnet med Teodor när Vilgot sov, han har börjat visa svartsjuketendenser igen. Känner att lillebror kommer först. Säger tillochmed att HAN är Vilgot och Vilgot är Teodor. Så att jag ska bry mig mer. Älska honom mer. Han förstår inte såklart, att jag älskar honom oändligt mycket. Att jag visst lägger ner lika mycket tid på honom. Men Vilgot tar upp oändligt mycket synlig tid då han ammar så fasligt mycket. Korta, intensiva amningsstuder. Ofta, ofta, ofta. Såklart att Teodor känner sig åsidosatt. Speciellt efter två dagar då det bara varit VI och ingen annan har ägnat sig åt Teddis när jag suttit upptagen med lillebror.

Igår kväll när jag gått och lagt mig och Vilgot i sedvanlig ordning vaknat och påkallat amning och uppmärksamhet så hade jag svårt att somna. Jag började fundera på hur världen ser ut för olika människor och hur man hanterar saker och ting. Hur uppfostring och element under uppväxten speglar oss och vad livets väg formar oss till att bli för individer. Jag funderar mycket på barns utveckling och hur de ser på oss vuxna; hur de speglas av oss och gör som vi gör, fungerar som vi fungerar - men ändå lyckas hitta sitt egna lite speciella förhållningssätt.
Man kan skylla mycket på uppfostran och omständigheter men även om grundmallen sätts utan vår egen påverkan så är det ändå vi som har verktygen att förändra oss allteftersom tiden går. Man kan bryta dåliga mönster och man kan förändra sin livssitution. Men vi människor sätter upp hinder för oss själva; skyller ifrån oss och misstror vår egen styrka och kunskap. Det enda som stoppar oss är vår egen vilja och vårt eget synsätt.
Jag har inte valt alla svängar som mitt liv tagit. Men jag har valt min inställning till de svängar som faktiskt har skett, utan att jag kunnat påverka dem. Jag har valt att se det som en utmaning som jag vet att jag kommer klara av. Jag hade lika gärna kunnat välja att se mig själv som svag och okunnig och gett upp redan innan resan börjat. Då hade mitt liv sett annorlunda ut. Det är jag själv som bestämmer hur mitt liv ska se ut.

Jag känner mig så omotiverad att skriva nu för tiden. Jag har mycket i huvudet som vill ut men det är svårt att få ner det någotsånär sammanhängande. Kanske är det sömnbristen som tar ut sin rätt?
Nu sover Villekille i alla fall, och Teddetroll sitter och gluttar på songtime på televisionen.
Har jag förresten berättat att jag är en naturbegåvning på att hitta på egna barnlåtar? Jag har upptäckt det då Teodor ofta vill höra konstiga låtar som jag inte känner igen och då hittar jag på helt egna texter i stundens hetta. Det kommer sig av sig självt utan att jag behöver tänka. Men det kanske inte är så konstigt när man är så kreativ som jag? ;) (Nä jag är inte ett dugg självupptagen... ;) )

Idag har vi haft Emilia och Elmer på besök! Jag är helt matt nu... Men det har varit mysigt! Vi har lagat tacos och ungarna har lekt inne samt ute och verkligen busat av sig. En och annan tillrättavisning och en och annan medling har behövts, men överlag har de agerat smärtfritt och kunnat samsas riktigt bra tycker jag! Det märks ju att de bägge är dagisbarn och vana vid att dela lika. Och att de är nära varandra i ålder och förstår varandra. Men de är väldigt olika personligheter. Teodor är väldigt "på" och vill visa sin glädje över sin kompis med kramar och pussar och Elmer är mer försiktig med sina känslor. Men det var väldigt intressant att det bodde en bebis här, tyckte Elmer. Han betedde sig riktigt bra och kramade, pussade och klappade Vilgot på huvudet och tog det ytterst försiktigt.

Emilia och Elmer ska komma hit. Vi ska äta tacolunch och ungarna ska leka av sig. Det var hundra år sedan vi träffades sist. Ungefär.
Natten inatt har gått bättre, eller, Vilgot har vaknat tusen gånger men han fanns nära till hands och jag behövde inte anstränga mig lika mycket. Så på så vis känns det bättre. Jag har sovit lite mer, andats lite mer.
Men nu ska jag fixa i ordning det sista här hemma för att det ska se någorlunda respektabelt ut inför besöket. Och dricka lite mer kaffe kanske?

De sista reserverna har spenderats med att tvätta två maskiner med tvätt (tack Pia för tipset om galltvålen, aldrig varit med om liknande!), diska upp all disk, dammsuga hela hemmet, plocka upp ett otal leksaker från golvet, lägga in den sista rena tvätten på sin respektive plats, möblera om i sovrummet, laga en extremt onyttig middag och trösta en extremt ledsen bebis. Som bara respekterar en tutte. That's it. Så nattamningarna fortsätter. Och jag kommer väl vara minst lika slutkörd imorgon som jag varit idag. Men de där extrareserverna kan göra underverk. Igår var jag till exempel ute på en joggingtur. Ja, du läste rätt. En joggingtur. Jag tror inte att min hjärna och min kropp är i samspel med varandra.

Vilgot the bäver fick sova hos mig inatt. Han bara grinade och grinade och ville tutta och tutta och jag har officiellt ingen ork kvar. Men han verkar friskare, piggare, gladare. Han kanske bara ville sova hos mig? Han kanske kände sig bortglömd där i spjälsängen? Avis på storebrorsan som snor mamma på nätterna kanske? Aja, det får bli så att jag skjuter in sängen till väggen på min sida så får Vilgot sova där. Då kan han inte ramla ut. Jag orkar verkligen inte gå upp hundra gånger på nätterna, gå heeela vägen bort till hans säng och ta upp honom och sätta mig i fåtöljen och amma honom och lägga ner honom och gå heeeeela vägen bort till min säng och så precis när jag ska lägga mig ner så blir han ledsen och så blir det samma procedur igen. Jag o r k a r inte.

Det är i och för sig två och en halv månad kvar tills vår 2 åring blir en 3 åring, men ute i tidigaste svängen som jag ändå är så har jag redan börjat fundera lite på vad en 3 åring kan tänkas önska sig. Det är väl så att detta år är alla eventuella presenter valfria; det finns ingenting han behöver eller direkt vill ha. Men för er som ändå står rådvilla och inte ha en blekaste vad ni ska köpa, så tänkte jag bidra med en liten tipslista.

Jag förstår inte riktigt meningen. Med att stora bloggerskor, med mycket inflytande - främst över unga människor - , känner en betvingad lust att berätta för allmänheten exakt hur de röstar i valet. I skrift, så att det inte ska kunna modifieras eller glömmas bort. Varför? Tänk alla de tusentals tjejer (och grabbar) som dagligen besöker en viss bloggares sida, kanske nyss fyllda 18/19 och röstande för första gången. Svårt att veta var de står i livet, svårt att veta hur de vill att framtiden ser ut. Istället för att tänka själva så blir valet att rösta politiskt som sin "idol" gjort. För det valet kan ju inte vara fel. Eller? Man kan disskutera för och nackdelar med partierna, men måste man verkligen göra det personligt? Måste man berätta för andra vad man tänker rösta på? Vilken kandidat man tänker välja och varför man valt som man gjort. Och dessutom "bestämma" vilka partier man inte ska rösta på.
Självklart har det alltid funnits propaganda, för- och mot- agerande och vilja att "värva" över så många som möjligt till just det parti man själv tycker är bäst. Men aldrig har det väl varit så utstuderat som det är nu? Det känns nästan som en regelrätt maktkamp mellan bloggarnas furstar och inte som att det handlar om välvilja för Sverige och dess befolkning. Men så är livet, antar jag. Strategiskt.

De visar Doctors på 4an. De säger att sömn är det bästa man kan ge sin kropp. Sömn gör att man funkar som man ska, sömn gör att huden mår bättre, att immunförsvaret blir bättre, att man orkar mer, att man mår bättre. Så se till att sova ordentligt nu, säger de.

Jag säger: Skit på er.

Ja, jag är allmänt negativ idag.

Hela natten, alltså hela natten, har Vilgot vaknat en gång i timmen. Gråtit, snuttat, gråtit lite till, snuttat lite till, somnat om, vaknat... Jag provade det mesta kändes det som. Mitt i natten fick jag dessutom mer än nog och la ungen på mage att sova för att se om det skulle bli bättre. Det blev det inte. Framåt fyra på morgonen när jag planerar på att ge upp och helt enkelt sätta på en kanna kaffe så hör jag. Snörvel snövel. Host host. Ungen har blitt förkyld. Igen. Näsan helt igentäppt, halsen rosslig och hela karusellen. "Tack och lov" så har jag efter si sådär tusen förkylningar jobbat upp ett eget litet apotek, så hemma finns koksalt, nässug, mild hostmedicin utan morfin, alvedon och flertalet medicinsprutor och medicinskedar i varierande storlek och utformning. Jag hade detta på känn eftersom kusin Benjamin är lite förkyld, men jag hade väl hoppats på - dum som jag tydligen är - att Vilgot ändå skulle klara sig. Men vem lurar jag; han har ju inget immunförsvar alls, älsklingen min.

Och jag sörjer att inget av mina barn velat ta napp. Jag sörjer kanske inte så mycket Teodor, det har ju besparat en avvänjningsperiod och jag lider inte utav det nu. Mest sörjer jag Vilgot, som vill tutta, suga, mysa, gosa, kela. Han vägrar nappen. Vill inte vara i närheten av nappen. Jag har försökt med olika storlekar och former men nej han vill inte. Han vill ha tutten, den riktiga tutten. Vilket jag tycker är jättemysigt och mer än gärna ger honom, men jag känner mig helt slut efter nattens amningsmaraton. Inte är det så mycket "mat" det handlar om heller, nä det är snuttis som är grejen. Mammamys; luktar vanligt, känner dunkdunk hjärta, varm arm om kroppen och välbekanta, lugnande andetag. Och det är klart, om man har vant sig vid det så duger inte en napp såklart.

I alla fall så är Teddan på dagis nu. Tisdagar är alltid lite jobbiga. Inte för honom, men för mig. Jag har haft honom hos mig heltid fredag-måndag. Fyra dagar av intensiv Teodor-tid. Så ska jag då lämna honom ifrån mig. Det blir så tomt! Så märkligt tyst och stillsamt och ledsamt. Onsdag och torsdag går fint, men just tisdagar är jobbiga. Jag saknar honom.

Nu sitter jag dock med en kopp kaffe och choklad. Som jag har suktat... Skitsamma att det är en veckodag, jag har aldrig varit särskilt petig med sånt ändå ;)

Vi åkte upp till Järvsö redan igår på dagen, jag fick ett ryck. Och hör till vår häpna förvåning så dök pappa N upp då också! Ett litet lyckotjut kom ifrån Teodor och så stod han där, pappan.
Idag var alla kusinerna med mammor iväg till Kyrkis och lekte, sjöng, fikade och hade det mysigt. Sedan hade farbror Fredrik fixat till tacos, och jag åt tills jag nästan sprack... Likaså gjorde Teodor.
Det har varit jättetrevligt och mysigt och Teodor har varit i himmelriktet av att ha en massa människor omkring sig. Vilgot har varit mindre i himmelriket... Han har väl mest varit ledsen. Men tågresan hem gick som en dans (trots att vi inte var hemma förrän halv nio); kidsen satt snällt och pratade med varandra och Vilgot skrattade glatt åt sin storebror.
Nu har de bägge däckat och jag ska inom kort göra detsamma.

Eh ja, annars då? Inte så mycket, idag ska det städas så att jag kommer hem till en ren lägenhet på måndag kväll, för imorgon (arla morgonstund för den late, mitt på dagen för mig) klockan 10 bär det av till Järvsö med Kyrkis och kusinträff.
Bebis Vilgot håller på att göra mig tokig. Han har vaknat stup i kvarten hela natten lång och grinat och klagat och jag har tröstat... Klockan fem imorse vaknade Teodor och jag ville bokstavligt slita av allt mitt hår - så trött var jag. Men lite kaffe på det så... Nu är jag "pigg" ( dvs = eller ignorant över tröttheten)!
Men NU sover lillkiddot och ja storkiddot han ritar hjärtan och imponerar.

Idag gick vi och handlade på Coop. Jag hade lovat Teodor att han skulle få köpa en glass redan innan. Vi handlade och allt gick smärtfritt. Han träffade på ett äldre par i kassakön som han hade en konversation med (mest om glass ;) och lillebror) och sedan körde han iväg sin barnkundvagn och ställde sig att vänta på sin glass vid kassabandets slut. Där stod också en gammal gubbe. Gubben stirrade på Teodor varpå Teodor stolt tillkännager att han fått en glass av sin mamma. Han är så lycklig över glassen och strålar som en sol. Då säger gubbjäveln: "Ja glass är verkligen bra för tänderna. Då får du gå till tandläkaren. Och då kommer du att gråta!"
Teodor fattade tack och lov inte, han är för ung för att veta vad tandläkare är och han fortsatte bara att stråla och sa glatt "Ja", inne i sin egna glass-värld. Men jag blev så förbannat arg! Vad är det för stil?! Det ska väl gubben skita i huruvida mina barn får glass eller inte! Och att försöka skrämma upp ett litet barn på det där sättet! Försöka förstöra nöjet som han längtat så efter och hade han varit äldre kanske han hade utvecklat en tandläkarskräck av det där påståendet. Jag bet ihop hårt och tänkte dock att inte fan ska gubben få äran att se mig förbannad så jag log mitt allra sötaste leende och sa glatt: "Här hade visst positiva klubben möte!". Egentligen hade jag velat säga Skit på dig jävla gubbe och dra åt h-vete. Det finns andra saker att gråta för här i världen, till exempel för att man är en sur gammal pitt som bara känner nöje av att göra andra illa emotionellt.
Usch vad arg jag är! Vilken stil...

Ja, och sedan då, den där lille mannen som kommer ge mig hjärnblödning... Hans skorv har börjat luckras upp och huden under är inte färdigutvecklad så han har fått sår under hela skorven. Vi ska in till distriktsköterskan klockan fyra så att de får titta så att han inte får/har fått en infektion. Jag är så less på att "bo" på sjukhus nu... Det är ju nåt hela tiden. Jag är självklart glad att barnen inte är allvarligt sjuka, men det är ju förbaskat jobbigt ändå.

Lägenhetens brister syns allt mer, ju längre tid jag bor här. Kanske är det så med alla bostäder; den berusande kärleken till en bostad - det nya, spännande - gör att man kanske blir lite förblindad. Men sedan lägger sig bostadsförälskelsen, som alla andra förälskelser. Och då ser man plötsligt alla brister.
Fönsterkarmar som måste målas om, dörrlister som släppt, glipor i golv, taklister som saknas, skåpsluckor som måste omlackeras... Ja, listan kan göras lång. Varje sak har sin egna lilla felanmälan. Det tar tid, för mycket tid. Jag har efter tjat och åter tjat fått fogen omlagd i badrummet. Jag slipper en lång glipa i duschen. Det tog väl sex veckor ungefär. Att få hit antisimex för att få hjälp med skadedjuren tog fyra veckor. Jag orkar inte ringa och klaga hur mycket som helst.
Jag älskar mitt hem. Jag tycker om läget, jag tycker om utformningen, jag tycker om den egna stilen som jag präntat ut, jag tycker om atmosfären och känslan av att komma hem. Jag känner att detta är mitt hem. Inte i evigheternas evighet. Jag vill köpa eget, jag vill ha större - med plats för två pojkar med så småningom behov av eget privatliv. Men just nu är detta mitt hem, där jag vill leva, där jag trivs. Jag längtar hem när jag är borta. Jag vistas gärna här, mycket. Men bristerna, ja, de är många. Blandade med oro över det som händer runtom mig; aggressiva ungdomsgäng, uteliggare och droghandel. Det är ingen tillvaro jag vill att mina barn ska uppleva. Dessvärre finns det ingen perfekt plats där alla är änglar. Och mitt hopp består. Jag vill ha ett bättre samhälle, en tryggare tillvaro.

Det var den där oron ja. Jag vill mina barn det allra, allra bästa. Det har jag alltid velat, kommer alltid att vilja. Den där oron gnager sig fast - jag vill skydda dem mot hela världen och all ondska men samtidigt vill jag att de ska få uppleva allt det fina som finns där ute i verkligheten. Det är en balansgång. På kvällarna kan jag ligga i sängen innan sömnen har infunnit sig och tänka på allt som kan gå snett här i livet. Vissa lite mer realistiska tankar, och andra lite mer orealistiska... Men faktum är ju att jag inte har kontroll över livet, och det skrämmer mig. Jag skulle inte tveka en sekund, vad det än gällde, att ställa mig framför mina barn och ta alla smällar som finns. Men jag kommer inte att ha möjlighet att alltid finnas där. Och det är inte gynnande heller, att överbeskydda sina barn.

Äsch, jag tänkte skriva världens längsta inlägg men nu orkar jag inte mer! Tusentals avbrott sedan jag började skriva för snart två timmar sedan, ungarna (eller, ja, ungen) påkallar uppmärksamhet. Mr Uppmärksamhet, Vilgot himself.
Så en liten vardagsanekdot istället då... Jag badade V idag, och så smörjde jag in honom i en massa olja och så tittade vi lite på youtube med storebror och sedan skulle jag laga middag. Jag satte Viggo i babysittern och Teddan följde med för att "diska" lite. Jag tänkte att Vilgot skulle få lufta rumpan lite så han fick fortsätta ligga naken. Så började jag då steka på fiskpinnar och koka potatis och göra sallad... DÅ skiter ungen. Och han hade inte skitit på två dagar, så... ja, ni fattar kanske själva... Det var bara att snabbt som attan stänga av plattorna så maten inte skulle brännas vid, sedan in i duschen med bebis hängande över armen - vilket var en ansträngning eftersom hela ungen var full med olja (och sittern fick också bosätta sig i duschen). Så var det med den uppfräschande badningen... Ja, det är väl ingen som påstått att livet som småbarnsförälder är glamoröst?!