Jomen det är jag faktiskt! Superduper snorig, hostig som aldrig förr och ledsen! Jag skrev ett långt inlägg där jag tyckte synd om mig själv på bloggen, men det råkade jag radera sen. Men mamma hann i alla fall ta ett kort på mig när jag skrev för att föreviga ögonblicket:



som ni ser också så har mamma INTE lärt sig sin läxa, eftersom kaffekoppen står farligt nära datorn... MEN till ursäkt säger hon att den faktiskt var tom...

Sen gick vi ut på promenad... Men det gick inte det allra minsta bra... Snö snö snö överallt så att det knappt gick att ta sig fram. Och sen blev jag så ledsen för att jag var så snorig så att jag började gråta hysteriskt när vi var halvvägs hemma, så mamma fick ta upp mig och bära på mig! Jag var verkligen jätte jätteledsen för mamma brukar nästan aldrig bära på mig! Och gissa om jag var tung, 10 kg plus overall och sprattel och gråt på bökig snöväg med en barnvagn i ena handen och mig på andra... Inte världens lättaste faktiskt, det berättade mamma för mig när vi kom hem. Men vi klarade oss i alla fall.
Och innan jag blev ledsen så var jag glad, och då såg jag ut såhär:





Ps. vantar är nåt av det värsta jag vet. Och jag blir SÅ glad om jag lyckas dra av dom! Puss!