Jag är stolt, stoltare, stoltast.
Kan hända att denna text blir lång. Må så vara, läs den som orkar.

Efter middagen idag var vi båda helt färdiga, Tedde troll och jag. Han gick bananas och började hälla ut saker över hela vardagsrummet från en leklåda. Sedan gick han vidare in i köket och öppnade alla skåp medan jag diskade och hällde ut bland annat tomflaskor över hela köksgolvet. Sedan går han in i badrummet och hämtar pallen och ska promt ställa sig och leka vid spisen. Då blir lilla mamman lack och less! Grejer överallt, disk som ska diskas, ett trisket barn på saboterarhumör och en trött mamma. Så jag stirrar ut Teodor med värsta militärblicken och drar ut armen spikrakt med handen riktad mot badrummet (eller i alla fall där badrummet borde vara). Sedan säger jag, men sammanbiten, bestämd röst: "Ställ tillbaka pallen. NU." Jag höjde inte rösten men oj vad bestämd jag lät! Genast kommer alla krokodiltårarna farandes medan han krampaktigt håller i sin pall. Jag säger samma sak igen, lika bestämd och med armen fortfarande utsträckt. "Teodor, pallen ska tillbaka. Nu på en gång." Vi kör någon sorts utstirrning, och jag vinner. Surmulet traskar han därifrån med pallen, vänder sig om efter några steg för att se om jag mjuknat - det har jag inte och min arm pekar fortfarande mot badrummet.

Jag fortsätter diska och efter ett tag så har ingen Teodor kommit tillbaka. Det är helt tyst så jag tänker att bara han inte fått tag på någonting annat i badrummet nu, hör på håll en rakapparat som låter men vet inte om det kommer hemifrån eller från grannen. Går till badrummet och tittar om han är där, men det är han inte. Pallen, däremot, står exakt där han hämtade den; längst in mot hörnet under handfatet, prydligt ställt, helt rak. Dessutom, så har han lagt tillbaka kläderna som låg på pallen innan han tog den. Men var är då Teodor? Jo, han sitter på golvet i vardagsrummet, fullt upptagen med att plocka i sina leksaker i lådan igen. Han tittar upp på mig och ler ett stor smajl och jag utbrister i ett "Åååh vad duktig du är!!"
Inte vet jag om han fattade att han skulle städa eller om det bara blev så, jag sa ju ingenting om det, men det där med pallen fattade han ju uppenbarligen i alla fall.

Jag var så stolt att jag nästan tuppade av. Vad duktig han är! Sen låg vi och kramades resten av kvällen och nu har han knoppat in i sängen.