Jag har filmat ordövning också, får se om jag hinner lägga upp filmen idag, den måste redigeras lite.

Inatt hade jag en skräckupplevelse. Jag vaknade mitt i natten av att det gjorde så förbannat ont. Genast drogs jag tillbaka till DEN kvällen. Kvällen då värkarna kom svämmande över mig i v 39+1.

Jag fick så förbannat ont. Klockan kan kanske ha varit runt ett-två på natten, det gick som ilningar genom hela kroppen, ni vet när det börjar sticka i armar och ben och man får en sådan där overklighetskänsla. Sedan gick det smärta genom magen som blev stenhård, ut mot ryggen och jag blev så otroligt illamående. Först tänkte jag att jag hade fått vinterkräksjukan. Det var samma hysteriska illamående som jag hade i januari i år då jag hade den sist. Men så fort sammandragningen/förvärken/värken var över så släppte illamåendet. Sedan tog det kanske omkring fem minuter så kom det tillbaka, smärtan, illamåendet, känslan av att jag ska föda. Jag låg i ca en timme med dessa smärtor och hade inre övervägningar med mig själv om jag skulle ringa förlossningen eller mamma eller vem som helst bara det skulle försvinna.

Och sedan försvann det. Jag låg länge och kände på magen och sparkarna kom ganska regelbundet och inte bara neråt utan åt sidorna också (i onsdags 18/11 v 18+2 kändes första riktigt hårda sparkarna utanpå magen), och försökte andas ordentligt och till slut somnade jag.

Jag vet inte vad det var men jag hoppas för allt i världen att det inte var värkar i v 19... Jag har i alla fall inte blödit någonting och än idag har jag inte fått en enda sammandragning. Jag ska ta det riktigt lugnt på jobbet ikväll och kommer det tillbaka igen under dagen eller natten så blir det till att ringa förlossningen omedelbums! Fy fan vad hemskt det var, allt jag kunde tänka var att min bebis måste stanna kvar. Jag hoppas verkligen att det "bara" var riktigt onda sammandragningar och inte mer än så. Att denna graviditet ska vara så komplicerad! Jag vill ju bara kunna njuta...