Syskon - Hur uppfostrar man egentligen syskon? Hur man uppfostrar barn är ju en sak, men syskon. Jag vill att de ska ha glädje av varandra. Jag vill att de ska kunna och vilja umgås tillsammans men jag vill se längre än till gemensam lek på barnrummet. Jag vill att de ska stötta varandra, hålla varandra om ryggen. Jag vill att de ska älska varandra, dela sina liv med varandra - men ändå fortsätta vara individer. Jag vill att de ska kunna både kivas och ha riktiga rejäla bråk utan att för den sakens skull tvivla på varandras kärlek och jag vill att de alltid ska finnas där för den andre om det skulle knipa. Jag vill att de ska förstå att jag älskar dem lika mycket och att deras viljor är lika mycket värda - även om jag ibland kommer att prioritera den enes önskningar framför den andres.
Jag tycker att det är otroligt svårt - även om de ännu bara är små, små barn - jag vill ge dom en bra grund att fortsätta bygga på men det är inte alltid jag är pedagogisk och korrekt i mitt handlande. I och för sig behöver man nog inte alltid vara så förbaskat ordentlig... Men jag tänker ibland på livet, hur jag vill att de ska ha det i framtiden. Jag vet att de tycker om varandra förbannat mycket redan nu - inte medvetet ännu förstås, men samhörigheten som kommer av att spendera så mycket tid med varandra, den har redan kommit. Händer som sträcks ut mot varandra, greppar, kramar om. Två bröder som ligger och bara tittar på varandra, hur länge som helst, i någon sorts samhörighet som jag kanske också var med om som barn men som jag har glömt bort.
Uppvuxen med fyra syskon har jag inte haft samma situation - vi var så många, inte två som satt bredvid varandra, vi hade fler valmöjligheter, är alla nära varandra i ålder. Det är två olika världar - jag tänker inte påstå att den ena världen är bättre än den andra, men jag kan inte ta lärdom av min syskonbild för att utveckla mina barns. Jag måste dessutom våga sikta in mig på att detta - på grund av alla omständigheter - kanske är de enda barn jag får. Det kanske bara kommer vara dessa två - mer än tillräckliga och mer än älskade! - syskon, bröder. De kanske bara har varandra.

Ja, jag bara spekulerar, såhär på kvällskvisten i väntan på att Teodor ska vilja gå och natta. Vilgot sover redan sedan en halvtimme tillbaka.
Luftar mina känslor, ventilerar mina tankar. Får utlopp.

(Och inte hann jag posta detta inlägg förrän även andra ungen somnat. Tänk vad lite man hinner med ibland som småbarnsförälder)