Vilgot har tuttat konstant i sisådär två timmar. Övrig tid har han skrikit. Panik-skrik, dödsångets. Eller nåt. Feber och snor, övertrött och jäkligt. Teodor har varit på sitt allra värsta humör, vi har rykt ihop mer än en gång under kvällen och det var med stor lättnad jag fick lägga mig bredvid honom i sängen och läsa Alfons Åberg och tvinna hans hår tills han somnade. Vilgot, han halvsover bara och gråter lite då och då. Stackarn. Det är skit att vara sjuk, det vet jag ju. Jag lider med honom. Och jag lider med Teodor som bara vill ha all mammas uppmärksamhet men inte får ett dugg för det ligger en ledsen, snorig och desperat bebis vid mammas tutte. Och mamman själv är också desperat; desperat och frustrerad av att ungarna inte slutar skrika, maktlös över att inga knep funkar och trött utan tålamod efter och inför (antagligen) jobbiga nätter och långa dagar. Jag hade tänkt ge mig på att städa lite och fylla en maskin tvätt och diska dagens disk men efter nyligen avklarade tuttmaraton så känner jag mig rätt så orkeslös.
Så det blir väl bara en tallrik glass och kanske en kopp te och lite självömkan innan jag också däckar i sängen och ser fram emot (ööh inte då) en natt med mycket uppvak och kink.
Amen till det.