Inne på ICA, med en trött och uttråkad Teddan, vi går förbi diverse frestelser (dvs godis i varenda förbannade jäkla gång) och jag vill verkligen inte handla mer än vi ska handla (middagsmat till mig och T, morötter till Vilgot och matolja att smörja in V's röda hals med) och bestämmer mig för att hålla huvudet kallt.
I kassan är det alltid värst. Då är det "the battle of the domed". Teodor skriker, Vilgot är upprörd i vagnen, jag vill bara betala och fly, kundvagnen (lilla barnkundvagnen) ska tillbaka till sin plats, måste komma ihåg matkasse, vart är kontokortet?, komma ihåg att lämna fram rabattkuponger, inte skämmas över de skrikande barnen och så Teodor ÅTERIGEN som prompt ska ha kexchoklad till varje pris. Han står med den i handen och skriker ömsom som en skadad gris och ömsom som en ilsken tjur. Ja, det är ingen picknick att gå och handla med två barn. Inte när man är två vuxna och verkligen inte när man är en vuxen...
I alla fall, jag vann kampen om kexchokladen och Teodor började lassa upp varor på kassabandet.
Då står det en äldre kvinna bakom oss och säger:
"Vad duktig du är"
Jag svarar: "mmh.. aaa" och ler lite sådär småbarnsvimsigt och tänker självklart att det är Teodor och hans varulassande hon syftar på. Det som alla syftar på - mitt barn, always.
"Ja, du alltså" säger kvinnan då och tittar uppfodrande på mig.
"Ehh... jag? Jaha... Tack?" Känner mig allmänt förvirrad och fattar verkligen inte vad hon menar.
"Ja, det är ju så svårt att stå emot trötta barn och jag har ju sett dig lite då och då och jag tycker du verkar vara en väldigt duktig mamma."

Jag kunde bara svara "Oj tack!" för sedan var det dags att betala och hålla koll på Teddan som skulle springa iväg med vagnen och försöka trösta Vilgot som lackat ur totalt i barnvagnen (kan inte använda bärsjalen när det ösregnar ute) och packa ihop och bege oss hem men känslan sitter där den sitter: jag har vuxit minst sju centimeter och känner mig mer uppskattad än på länge - trots att det bara var en helt främmande människa (tror dock att hon brukar komma och handla ganska ofta på jobbet). Att hon ens tog sig tid att säga någonting till mig - det betyder mycket. Det ger mig lite mer kraft att lyckas stå emot Teodors ha-begär imorgon också.