Det bästa...
Något utav det bästa här i livet måste ju ändå vara att sitta och titta på tv, surfa runt lite på datorn och fundera på att kanske gå och lägga sig när man plötsligt hör sin sons stämma ifrån sovrummet ropa "Mamma! Mamma!" . Man går dit och finner en sömndrucken liten tvååring bland täcken och kuddar som sträcker ut sina armar. Man går fram och låter hans små armar omsluta en. Får en smackpuss mitt på munnen och känner hur den lilla barnakroppen blir tung i ens armar - han har somnat sittandes i min famn. Kan det verkligen finnas så mycket som slår den känslan? Känslan av att veta att ens barn tycker att man är tryggheten själv, att han känner sig lugn och tillfreds och lätt kan somna ifrån mardrömmar och annat troll så fort mamma är i närheten igen. Jag är faktiskt mamma! Det är svårt att tro alla gånger - hur har det gått till? Det var nog inte någonting jag blev i samband med att han föddes - det är någonting som har vuxit fram. Som har bildats under huden. Ett samband, en länk som aldrig kommer att brytas. Jag kommer att vara Teodors mamma för resten av mitt liv, vad som än händer så kommer jag alltid vara hans mamma. Hur livet än kommer se ut om flera flera år så kommer mina känslor vara desamma. Mitt största mål i livet är att göra honom trygg, att han ska känna sig älskad och behövd. Att han aldrig ska behöva lida. Jag kommer inte alltid lyckas med mitt mål. Han kommer må dåligt, många gånger för att han misstar min kärlek för elakhet när jag uppfostrar, lär och beskyddar honom.
Hur kan man älska en människa så mycket? Att man med lätthet kan ge upp allt annat här i livet för den där lilla människans skull. Hur ska man kunna klara av att hantera den kärlek som kommer komma när man har en till sådan människa i livet? Ett litet lillasyskon. En till liten person att älska villkorslöst och ge sitt allt för. En till person man ska se växa och gro, man ska fostra och förundras. Imponeras och stoltsera med sina skapelser! Att vara förälder... Det måste vara det märkligaste och underbaraste som finns!
Hur kan man älska en människa så mycket? Att man med lätthet kan ge upp allt annat här i livet för den där lilla människans skull. Hur ska man kunna klara av att hantera den kärlek som kommer komma när man har en till sådan människa i livet? Ett litet lillasyskon. En till liten person att älska villkorslöst och ge sitt allt för. En till person man ska se växa och gro, man ska fostra och förundras. Imponeras och stoltsera med sina skapelser! Att vara förälder... Det måste vara det märkligaste och underbaraste som finns!
Kommentarer
Postat av: Bella
Kikade in och ville bara säga guuuud så fint skrivet :)
Trackback