En lek tillsammans med någon man håller kär.
En lek, ibland på allvar, ibland på skoj.
Kärlek.
Vad betyder det egentligen att älska någon? Ä L S K A
Jag älskar mina barn.
Ibland älskar jag mina barn så att jag vill slita av mig håret i frustration. Ibland älskar jag mina barn men vill slänga ut dom genom fönstret så att det blir lite tyst någon gång. Ibland älskar jag mina barn så att hjärtat ramlar ut ur kroppen, hamnar utanför bröstkorgen och varje gång någon snuddar vid hjärtat känns det som att det ska brista. Ibland älskar jag mina barn så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Varje dag älskar jag mina barn mer än vad som kan beskrivas. Varje dag älskar jag mina barn vettlöst.
När jag var yngre, alldeles för ung, så tänkte jag att äkta kärlek - det är att gå genom eld för en annan människa.
Nu tänker jag ibland att kärlek är att just låta bli att gå genom elden; att istället finnas till för de man älskar, utan att elda upp sig själv.
Nu tänker jag att kärlek som är så stark att man ger upp sig själv, är inte längre kärlek.
Att våga älska är att våga vara sig själv, att våga vara stark.
För våra barn är vi starka. Då vi vill slåss för våra barns skull - då är vi svaga. Svaga i den maktlöshet vi känner. Men från den stunden då vi vågar stå stilla och inte höja våra armar mot skyn och vråla, så är vi starka.

Ja, kärlek.
Jag var helt säker på att jag aldrig skulle kunna älska någon annan lika mycket som jag älskar Teodor.
Men sedan kom Vilgot.
Och så vändes allting upp och ner.
För visst kunde jag älska fler än Teodor. Och aj vad ont det kan göra med så mycket kärlek i kroppen.

Ändå känner jag mig inte färdig. Inte färdig med barnafödandet, inte färdig med kärleken. Jag har mycket kvar att ge, mycket kärlek kvar att dela med mig av.

Ibland kan jag tänka på hur mitt liv hade blivit om jag inte flyttat hit. Om jag inte tagit jobbet. Om jag gått ut gymnasiet med bra betyg. Om jag skaffat andra vänner. Om...
Men aldrig att jag kan tänka på hur livet varit om jag inte fått mina barn. För mina barn ÄR ju mitt liv. De är hela mitt liv.
Även om jag kan göra andra saker utan dom, jag kan ha saker för mig vid sidan om, som inte angår mina barn, men mina barn är ändå jag. De är min skapelse, min vilja, mitt behov och mitt stöd. Mina barn är min maktlöshet och min tillförsikt, min lycka och min sorg och allt däremellan. Hur vore livet utan dem? Det hade inte ens varit ett liv.

Och egentligen spelar det ingen roll vad som händer i framtiden. De kommer för alltid att vara mina barn. Ingenting kan ändra på det. Ingen naturmakt och inget krig. Ingenting kan ändra på att mina barn är en del av mig.

Så kärlek.
Ett mycket, mycket konstigt ord.
Men ack så härligt
Att kunna älska så innerligt, att få ta del av detta stora.

(och självklart älskar jag N också, min gemensamme skapare av dessa underbara och bedårande barn. Ja, tänk vad mycket kärlek jag har omkring mig)