När det regnar
Igår kväll låg vi, jag och N, i sängen med fönstret öppet ovanför våra huvuden och lyssnade på regnet som smattrade högt och snabbt utanför oss.
Jag fördes tillbaka till ett barndomsminne; att sitta ihopkurad i sängen med täcket omkring sig, endast med ett kikhål omkring ansiktet, låtsas att regnet är inomhus och att jag är i ett skyddat tält.
Mamma eller pappa som finns i närheten och i och med det kan aldrig någonting hemskt hända.
Jag tycker om regnet - när jag själv är inomhus. Och den där känslan av att vara skyddad, den naiva tron att ingenting ont kan hända om mamma eller pappa är nära, den borde alla barn få uppleva. Tids nog inser man att mamma och pappa inte kan rädda en från alla ens bekymmer och att man skapar murar som man själv måste riva för att kunna gå vidare i sitt liv.
Men jag ville så gärna smyga in till Teodor på hans rum, och sätta mig bredvid honom i sängen med ett täcke omkring oss och lyssna på regnsmattret, och intyga att ingenting hemskt någonsin kommer att hända.
Men klockan var sen och Teodor sov djupt, och såhär i morgondimman är barndomsminnena så långt borta och Teodor leker obekymrat i uppehållet som himlen har bjudit på.
En liten bebis som rycker okontrollerat sover bredvid sin pappa i en stor säng och det är jobbigt att vara den där ena föräldern som ska garantera att allting kommer att förbli bra. Men vi kan inte garantera någonting och det måste vara det värsta med att vara förälder.
Jag fördes tillbaka till ett barndomsminne; att sitta ihopkurad i sängen med täcket omkring sig, endast med ett kikhål omkring ansiktet, låtsas att regnet är inomhus och att jag är i ett skyddat tält.
Mamma eller pappa som finns i närheten och i och med det kan aldrig någonting hemskt hända.
Jag tycker om regnet - när jag själv är inomhus. Och den där känslan av att vara skyddad, den naiva tron att ingenting ont kan hända om mamma eller pappa är nära, den borde alla barn få uppleva. Tids nog inser man att mamma och pappa inte kan rädda en från alla ens bekymmer och att man skapar murar som man själv måste riva för att kunna gå vidare i sitt liv.
Men jag ville så gärna smyga in till Teodor på hans rum, och sätta mig bredvid honom i sängen med ett täcke omkring oss och lyssna på regnsmattret, och intyga att ingenting hemskt någonsin kommer att hända.
Men klockan var sen och Teodor sov djupt, och såhär i morgondimman är barndomsminnena så långt borta och Teodor leker obekymrat i uppehållet som himlen har bjudit på.
En liten bebis som rycker okontrollerat sover bredvid sin pappa i en stor säng och det är jobbigt att vara den där ena föräldern som ska garantera att allting kommer att förbli bra. Men vi kan inte garantera någonting och det måste vara det värsta med att vara förälder.
Kommentarer
Postat av: stoffe
fan, en del har det så bra! en annan fick ju jobba utomhus i ösregnet igår :)
Postat av: Elsa svarar
moahaha!
Trackback