Nu när det är sommar runt hörnet och juni månad snart börjar så pratas det hej vilt om bröllop. När dessutom kronprinsessan ska gifta sig denna sommar så ökar marknadsföringen av denna rit ännu mer markant. Överallt finns bilder på vackra klänningar, blombuketter, skor... Det lanseras cd-skivor som kallas "Absolute Bröllop" och dylikt och IKEA har satt upp ett flertal bröllopskollektioner. Självklart ska de vara smarta och ta del av denna hysteri där de kan tjäna tusen och åter tusentals pengar.
Och jag ska ju faktiskt gifta mig i sommar. Varför hyllar jag inte denna massmediahyllning till föreningen av två människor? Varför tycker jag bara att det är jobbigt, pinsamt, obekvämt? Jag kan inte minnas en enda gång i mitt liv då jag drömt om ett stort vackert bröllop i en gnistrande kyrka med ljuv musik och taktfullt gående mot altaret och min man to be. Jag kan inte se mig själva dansa en bröllopsvals, jag kan inte förstå meningen med brudnäbb, brudtärna, bestman, marskalt och allt vad det heter.
När jag tänker bröllop, så tänker jag liv. En början på mitt nya liv. Förvisso som fru, men det är inte det som är grejen. Jag gifter mig för att jag älskar. Och min kärlek är inte alltid skimrande fin och vacker. Min kärlek har brister, den kan förstöra, förtära, förgöra. Och den kan lyfta, högt mot skyn och blänka ner och göra världen underbar. Men den har inte bara en sida. Vårat liv tillsammans, vår kärlek tillsammans, är inte i behov av en fin övergångsrit. Vi är bara i behov av varandra.
Jag kommer inte att ha en fin, dyr klänning. Våra ringar kommer inte att kosta multum. Vi kommer inte att vara i en kyrka. Vi kommer värdera en härlig stämning framför en fin matsedel.
Men borde jag inte vilja ha det där stora, omvälvande, kittlande bröllopet? Med hundratals gäster, med all fokus på mig, med glittrande vacker utstyrsel och känslan av att jag är världens vackraste. Varför vill jag inte det, varför drömmer jag inte om det?
Allt jag vill är att ha min man, och mina barn. Resten känns så meningslöst för mig, så blassé, så onödigt. Med N vid min sida så behövs ingenting annat. Jag hade kunnat välja att lägga all fokus på vår dag, med månader av planering, sparande och lånande av pengar, tanke in i minsta detalj. Men jag väljer att lägga min energi på vår vardag idag, och på vår vardag imorgon - på vårat liv, istället.

Jag önskar på ett sätt att jag också velat ha det där stora bröllopet. Jag har redan börjat få kommentarer som; "du kommer ångra dig sedan, du kommer önska att du gjorde mer, gjorde det större". Men jag vet att det är det här som känns rätt för mig. En vigsel i all enkelhet. Det är mellan oss, privat. Jag har aldrig varit mycket för storstilade saker; jag gick aldrig på avslutningsbalen i nian, åkte hem utan att fira min studentdag. Förlovade mig ensam med N på en båt mot Utö, utan stort ståhej, för nästan exakt 4 år sedan, den 27 maj 2006.
Men måste det vara så "fel" att inte vilja ha allt det där? Varför anses man som konstig och annorlunda om man bara vill ha det enkelt och intimt utan krimskrams? Självklart vill jag inte ha lunchbjudningen i en soptipp, och jag vill inte att vigselsalen ska ha lila väggar med rosa prickar på. Men om du kommer i frack eller inte skiter jag blanka fan i.

Så, nu har jag skrivit av mig för dagen. Om två timmar kommer morfar hit (barnens morfar) så nu ska jag försöka röja lite här hemma.