Vilgot vill fortfarande inte ge ifrån sig något leende. Och nu när jag tänker närmare på saken, så ville inte Teodor det heller. Och vill fortfarande inte. Visst, Teodor ler och skrattar när någonting är roligt. Men han är inte en sådan som skänker bort leenden till höger och vänster. Det tog lång tid innan han skrattade för första gången, och jag minns att jag bekymrades över det. Han är en drömmare, han försvinner ofta in i sig själv och sin egen värld, blicken fastnar i någonting fjärran och ofta kan han sitta tyst och inte märka när någon kommer in i rummet.
Det kanske är så att jag har barn som är sparsamma med sina leenden, som istället är tänkare och ger ifrån sig leenden först när det känns rätt. Och är det så, så är det fel av mig att försöka skynda på processen. För då kommer Vilgot att le när han är redo. Likaså skratta.
Han ser på mig, studerar mig, eftertänksamt, men han är inte redo att le emot mig än.
Jag tror det är vanligare än vad man tror med introverta barn, barn som försvinner in i sig själva och inte är i behov av omgivningen. Missförstå mig inte - Teodor kräver uppmärksamhet om omsorg precis som alla andra barn, han är krävande och närhetstörstande. Men han försvinner, klarar sig själv. Funderar och tänker igenom i ensamhet innan han provar på något nytt.
Fortsättning följer, Vilgot vaknade och vill amma...