Stora pojken Teodor är alldeles nyduschad och nyklippt, nermyst i sängen och sover så sött. Då drabbas mamman av stora skälvan och bara måste krypa ner bredvid honom. Väl där låg jag och luktade på nytvättat hår och höll den varma lilla barnahanden i min, lyssnade på den jämna andningen och fällde en liten tår. Det är så mycket bråk och skrik och trots och panik och jobbigt jobbigt jobbigt här hemma just nu med den där unge mannen, som måste gå emot alla regler och som retar gallfeber på mig. Jag tappar tålamodet så lätt nu när jag knappt får sova på nätterna och allt känns bara så upp och ner fortfarande. Jag kände panikartat att jag måste få hålla om honom, bara krama honom, inte bli sur, inte börja bråka - bara kramas. Det borde vara olagligt att kunna älska någon så mycket att hjärtat närapå brister - och jag har tre, TRE personer här hemma i min lägenhet som jag älskar så mycket. Hur fan jag överlever är en gåta...

Tidigare idag låg i alla fall hjärtegrynen och gosade i soffan, pappa N jobbade hela dagen och vi har uträttat en miljon ärenden och sprungit som höns för att hinna med allt. Det var en utmattad mamma som slängde sig på soffan idag när vi kom hem...




Får se imorgon hur Teodors nykapade hår blev, har ännu bara sett det i vått format då vi klippte det i duschen strax innan läggdax. Men nu kanske han inte blir kallad för tjej överallt han går... Nä, nu ska nog jag hoppa ner i sängen och huttra lite. Hoppas att min fina blivande man vill gå och lägga sig han med!