Ja, fy. Teodor är inne i värsta krisen ever. Igår var ingen engångsföreteelse kan jag lova. För att ens komma ut från förskolan idag så fick jag ta hjälp av två pedagoger. Jag fick inte på ungen kläderna. Han sparkade, slogs, revs, skrek, grät och var helt rabiat. Svetten forsade kan jag lova. Vilken pärs. Ska det vara såhär nu? Hur ska jag stå ut... Han slog mig hårt över ansiktet när vi kom hem sen och rev mig över ögat. Trevligt. Säkert bara för att jag skrev att hans slagmålsperiod verkade vara över. Jag är helt slutkörd, både fysiskt och mentalt.

I alla fall, på förmiddagen, när det tillfälliga mini-monstret (som förresten har namnsdag idag; farfar ringde och påminde) var på förskolan, så träffade jag och Vilgot Ammie och Hugo och tog en fika på stan och gick lite prommis. Mys!

Vilgot har knappt sovit idag så han totaldäckade redan halv fem. Får se hur natten kommer att se ut.. Men det kan ju knappast bli så mycket värre än vad det varit de senaste fyra månaderna så det spelar egentligen ingen roll. Snart tänkte jag börja göra den galna mini-tonåringen redo för kväller också... Vilda, knäppa, arga, älskade lillpys.