Teodor är inne i någon sorts extrem självbekräftelseperiod/fas eller liknande. Jag håller på att gå taket, för gud vad jobbig han är. Jag kan i princip inte säga en enda sak utan att han faller i tårar och skriker "kraaaam". Det är som att han tror att jag ska överge honom så fort jag säger minsta lilla knyst. Det kanske inte låter som ett stort problem, men när man har en 3 åring som hänger i ens ben och är helt förtvivlad och samtidigt ska ta hand om en bebis som gärna kastar sig bakåt titt som tätt så blir det liksom ett lite större problem. Om jag tar ett steg åt höger så skriker Teodor att jag inte får lämna honom och tar jag ett steg åt vänster så skriker Vilgot... Gaaah! Synd att den mänskliga anatomin inte är delbar, för jag hade gärna gjort mig själv till en dublett...

Jag känner att jag måste hitta mig en sysselsättning snart, om jag inte ska bli helt tokig. Dagarna är same-same och man blir ju lite knäpp av att spendera dygnets 24 timmar med ständiga ögon i nacken och påpassning. Men vad kan man hitta på som inte är dyrt? Öppna förskolan känns mest som en pina för där är det ju bara ännu fler barn som skriker och gör att mina öron blöder.. Plus att man måste hålla extra koll på sina ungar när man är där - dolda faror överallt och framförallt så kan min treåring VARA en dold fara om man inte passar sig. Till exempel mosa en bebis eller någonting annat icke önskvärt.

Imorgon bitti kommer i alla fall pappa N. Då blir det kanske lite lugnare här hemma, för min del i alla fall ;)
Illamående har jag varit idag också. Jag blir alltid livrädd när jag blir illamående för jag blir direkt påmind om när Teodor var ett år och jag fick vinterkräksjukan och spydde så att kroppen hamnade i chock och jag bara skakade. Och för varje gång jag spydde så började Teodor grina och jag fick springa fram och tillbaka mellan spjälsängen och toaletten och var så slut att jag inte ens visste vad jag gjorde tillslut. Nä fy, det var inte kul. Det var inte kul att vara kräksjuk när jag var gravid med Vilgot heller. Får se om vi klarar oss i år. Det är väl tveksamt eftersom jag tydligen har en fabless för den där jäkla sjukan (som ju dessutom härjar fritt på förskolan titt som tätt).