Jag är inte så mycket för det där med millimeterrättvisa. Att livet är som det är kan jag acceptera. Jag är inte den som sitter och tycker synd om mig själv på min fritid även om jag för tillfället skulle vilja banka huvudet i väggen bara för att få sova lite... Men, jag tycker att jag borde få ett break snart? Att det borde få flyta lite för mig. Jag kan sitta och intala mig själv att det finns miljontals människor ute i världen som svälter, utnyttjas, misshandlas, mördas... Men det hjälper ju inte nämnvärt. Jag tycker ändå att livet är orättvist för MIG! Jag älskar mina barn, till månen och tillbaka och hundra vändor till, men jag är utsliten, slutkörd, kastad i backen. Detta år har det varit smäll på smäll på smäll. Aldrig en chans att få andas och hitta mig själv i allt kaos. Alltid någon som konstant vill ha uppmärksamhet. Att vara småbarnsförälder ensam på heltid är ingen barnlek. Och samtidigt så vill jag inte beklaga mig - det här VAR och ÄR mitt val. Mina barn är helt ovärderliga och utan dom skulle tiden bara stanna och jorden skulle aldrig börja snurra igen. Jag är tacksam för att de finns. Men när ska jag hinna känna den där tacksamheten? Den överröstas ju av barnskrik, blöjbyten, tandborstningar, matningar, sjukdomar och åter sjukdomar, trotsåldrar och så allt det där vuxenstuffet - förhållande och ekonomi och sånt - som tar ut sin rätt (minst sagt).
Men jag vill inte bli kvitt vardagen, jag gillar vardagen. Gillar alla småglimtar som gör att man smilar så kinderna nästan spricker och gillar surläppar och pruttljud och äckelminer vid maten. Gillar allt det där. Men jag vill att det ska flyta på lite med allt annat, så att jag har en chans att verkligen njuta av den där vardagen som jag lever i nu. Så att jag kan njuta av mina barn under min föräldraledighet. Men ingenting går så värst bra just nu. Det är som upprepade käftsmällar dygnet runt och ja, jag är golvad för länge sen.
Allt jag begär är lite medvind. Lite tur i oturen ibland om man så vill. Inte BARA en massa otur hela tiden. Min hjärna överhettas dagligen av oro för mina barn, mest Vilgot, för alltid är det nåt med den älskade lilla människan. Att jag knappt fått sova på över fyra månader gör väl sitt till. Ett inställt bröllop gör nog sitt till det också. Och känslan av utsatthet; att inte ha något skyddsnät nära inpå. Tanken: Tänk om något händer nu? Tänk om jag eller något av barnen skadas? Tänk om jag inte kan larma om någonting händer?
Nu ber jag om, inte millimeterrättvisa, men någon jäkla rättvisa.
Jag skulle vilja börja med mina första önskningar: Ingen svält i världen och ett radhus till mig.

Sådärja, nu fick jag ur mig lite i alla fall. Tack och bock.