NU börjar Vilgot rulla åt var och varannat håll. Från mage till rygg och rygg till mage. Speciellt gärna i sängen tydligen, så nu vaknar han fler gånger än vanligt (hur det nu är möjligt) och gnäller över en fot som fastnat eller att huvudet hamnat under spjälsängsskyddet (fråga mig inte hur han lyckades med det...).
Jag har slutat oroa mig lite (tror och hoppas jag) över hans sena utveckling. Kanske oroar jag mig inte bara för att Teodor var väldigt tidig utan också för att det bara är de tidiga barnen man hör om. Barnens utveckling är ju någonting som man disskuterar vitt och brett och varje gång barnet lär sig någonting nytt så är det så speciellt och roligt och häftigt. Men de där barnen som inte riktigt vill ta de där framstegen i springande takt glöms liksom bort. "De är ju inte lika roliga! De gör ju ingenting!" Men jag kanske ska skapa en ny trend? Det är häftigt - och SKÖNT - att ha en son som ligger still och man kan fixa och dona lite med annat. En son som inte klättrar på borden eller river ur bokhyllan. En son som inte ramlar och slår sig och som man inte måste plocka bort en massa saker ifrån. En 8 månaders som ligger still och tycker att åla, krypa, sitta och stå är överkurs. Men en 8 månaders som härmas exeptionellt bra de flesta ljud han hör, som klappar händerna och kan säga enstaka ord. Som skrattar och äter och ammas och har två tänder. En helt normal 8 månaders bebisälskling.

Och den andre mannen i mitt hus har fått ögoninflammation så vi blir hemmavarande idag och imorgon. Igår var jag och V hemma hos Ammie (med Hugo) och det blev en del promenad + att jag gick till stan med kidsen sen för att köpa en lekhjälm (typ pulkahjälm) och jag var allmänt slutkörd igår när jag kom hem. Jag skulle mer än gärna velat ha lite lugn och ro idag med en storunge på förskola, men men, shit happens. Hoppas han blir kvitt geggat snabbt och smärtfritt.