Jag har legat vaken halva natten. Jag kan inte rå för det. Jag försöker se nackdelarna, eftersom jag känner mig själv och vet hur besviken jag lätt kan bli. En av nackdelarna är att det blir väldigt långt till förskolan. Och jag har ingen bil. Jag måste skaffa busskort. Jag åker förbi jobbet på väg till förskolan. Det kommer att störa mig. Och jag har fobi för trappor. Tycker att trappor är obehagliga, känner mig förföljd. Gillar inte att bo för högt upp, känner mig stressad, vill ha en snabb flyktväg. Men ändock.
Ett radhus. Det vore ju det ultimata. Ett varsitt rum åt ungarna så småningom. Ett gästrum så länge. En egen tvättstuga - ingen mer tvätt på tork i vardagsrummet! Två toaletter. Ett kök där köksbordet får plats. En stor tomt. En relativt låg hyra. Ett bra område, förhoppningsvis utan grannar som missbrukar narkotika och bjuder hem diverse pack mitt i natten. Ingen källare och därmed heller inga uteliggare. Ingen trappuppgång som stinker piss.
Så jag har ont i magen. Dels för att det kan gå åt fanders och jag blir ledsen (personen som vill byta ut sitt radhus ska ringa mig idag...) och dels för att det kan gå bra och jag står inför en enorm omställning i livet.
Han vill kanske inte bo här. Och jag kanske inte vill bo där. Jag måste tänka så. Det här kommer inte att bli av. Ändå så ligger jag vaken halva natten och flyttar i tankarna. Dumma mig! Det är vid såna här tillfällen som jag vill ha pappa N här. För att han kan ge mig perspektiv, bättre än någon annan. För att han kan göra mig lite lugnare och inte ett nervvrak. Det är då jag förbannar milsavstånd och hytter med näven i luften ;) för hur det än är med allt så är han min bästa kompis, som Teodor skulle ha uttryckt det.

Men jag får väl avvakta och se helt enkelt. Inte överanalysera så mycket. Det som händer, det händer. Allt har en mening och annat sånt där dravel.