Det är konstigt vad man förändras; hur ens uppfattningar stöts och blöts och hur man utvecklas även som vuxen och framförallt hur man kan anpassa sig. I natt har Vilgot "bara" vaknat och ammat tre gånger och jag känner mig som i sjunde himlen. Så här bra har jag inte sovit på över tre månader. Hur man man känna sig så pass utvilad med en ändå stört nattsömn bevisar väl hur mycket kroppen och knoppen faktiskt klarar av.

Teodor fick stolt komma till dagis i kallsingar idag och fröknarna hejade duktigt på honom. Även inatt har han varit helt torr; tredje natten utan att kissa, snart kan jag nog benämna honom som natt-torr? Han sover ju ändå i 12 timmar...
Alice mamma ska försöka fixa en namninsamling att skicka till kommunen om att vi vill ha (nej vi kräver) nytt staket på dagis. Det var hennes dotter som förrförra veckan tog sig över staketet och kutade iväg. Hon är tre år och var borta i fem minuter. På fem minuter kan mycket hända. Väldigt mycket. Och precis utanför går två bilvägar, som trafikeras bland annat av lastbilar då både Röda Korset och Tempo ligger precis intill. De stora ungarna (5-6 åringarna) klättrar över staketet och lär småkidsen hur man gör - det är inte så svårt eftersom det är ett väldigt lågt och lättklättrat staket. Och är det femton ungar ute och två pedagoger - ja, då kan olyckan vara framme rätt så snabbt. Kommunen tänker inte bevilja ett nytt staket, inte heller att bygga det befintliga staketet mer svårklättrat. Ska man behöva sätta det jäkla staketet själv eller?! Om mindre än ett år ska jag ha två ungar där och då vill jag inte sitta på jobbet och vara orolig att mina barn rätt vad det lider ska rymma. Uscha!

I alla fall, nu ska jag sova en stund på soffan medan Vilgot ligger däckad och sedan ska jag försöka lokalisera vad jag misstänker är en gammal kaviarmacka som Teodor måste ha gömt någonstans. Det luktar bäver i vardagsrummet.