Det blev pizza och kaffe hos Roger och Pia. Sedan drog papporna iväg på hockey, Teodor slocknade som ett ljus på ståbrädan och Vilgot garvade arslet av sig av någon anledning. Ibland får han såna där nästintill hysteriska skrattattacker och man har absolut ingen aning om vad som är kul. Jag kan vara likadan ibland; skratta helt okontrollerat av nästan ingen anledning alls. Har man väl börjat är det svårt att sluta. Oftast i samband med övertrötthet...
I alla fall, jag stoppade kidsen i säng och gjorde i ordning chokladpudding till mig själv och nu mår jag illa som satan. Tänkte norpa tag på en ny bok, funderar starkt på Michael Nyqvists När barnet lagt sig, som jag lånat utav mamma. Skulle nog må bra av en lugn läskväll.

Teodor är inne i en sån där superduper härlig period (ana ironin) och skriker stup i kvarten, är grymt svartsjuk och slåss! Det är rätt kämpigt med honom nu, jag förstår att han är inne i en utveckling och behöver gå igenom detta och jag vet ju att det vänder, men det är en sabla balansgång att kunna säga till på skarpen utan att kränka hans individ och försök att göra sig själv förstådd. Han är så okontrollerad i sina känslor och har inte koll på sitt humör. Jag förstår det, men han kan ju inte heller kunna bete sig hur som helst utan konsekvenser. Hur ska jag få honom att i sitt 3 åriga stadie inse att mamma älskar honom precis lika mycket som lillebror? Vilgot tar upp mycket plats. Jag hymlar inte med det. Under det första levnadsåret händer miljoner saker, utvecklingen går i hetstempo och ovanpå det är hans främsta föda kommen ifrån min kropp. Så klart att han tar upp mycket utav min tid. Det är mycket att anpassa sig till för Teodors del. Även om han älskar sin lillebror så vill han ha sin mamma för sig själv - och sin pappa också. Han känner sig åtsidosatt, bortglömd, kanske mindre värd. Det gör ont i mig att tänka på det. Jag älskar ju honom. Han inser ju självklart inte själv att han tar upp mer tid än vad Vilgot gör. Men hans tid tas upp mer i uppfostran och mindre i "lära-kännande". Jag fostrar inte Vilgot nu, jag säger inte till Vilgot på skarpen. Jag försöker ju istället anpassa mig, lära känna honom - fortfarande så ny. Precis som jag aldrig sa till Teodor på skarpen förrän han var omkring 2 år. Att det känns kränkande för Teodor att bli tillsagd när lillebror inte blir det förstår jag. Och känslan av att bråka för att få uppmärksamhet känner jag igen. "Skriker jag tillräckligt högt nu så kommer någon att reagera". Och det är väl varje människas rätt, att få den uppmärksamheten som man tycker att man saknar. Saknaden behöver ju heller inte alltid vara logisk, eller sann. Känslor är inte korrekt fakta, det är ju just ett känslotillstånd, utan vett och reson.
Jag är rädd också, för hur jag fostrar honom, för vem han kommer att bli. Jag vill inte att han ska växa upp med känslan av att inte ha varit omtyckt. Jag vill inte att han ska känna sig som ett "svart får". Jag skäller ganska mycket på honom, och alltid är det kanske inte befogat. Ibland är jag bara så oändligt trött och irriterad utan att det har någon grund i hans beteende. Varje kväll efter en lång dag ser jag till att bedyra min kärlek till honom - för hur mycket jag än skulle skälla så är den ju alltid intakt och jag vill ju alltid hans bästa, oavsett vilket humör jag är på. Han ska aldrig få somna tvivlandes på min kärlek för honom - det ska ingen av killarna behöva göra.

Jag vet inte om det jag skriver låter vettigt alls, men att ventilera i text får mig alltid att känna mig lite lättare, även om texten i sig är svårförstådd.

Nej, nu ska jag borsta tänderna och pussa lite på mina småkillar och sedan läsa!