Teodor vaknade nyss med ett skrik: "MAMMA!"
Jag flyger upp ur soffan och springer in och där sitter han, i sängen, med ögonen uppspärrade och ser helt vettskrämd ut. Jag håller om honom och frågar vad det är och han pekar mot dörröppningen och säger "Den". Vilken 'den' undrar jag, "Den" svarar han igen och pekar. Det finns ingenting där, men uppenbarligen såg han nåt. Jag fick lov att tända lampan i hallen för att bekräfta att det inte fanns någonting där. Stackaren var helt skärrad. Jag låg och kramade om honom tills han till slut somnade om.
Sedan tittade jag igenom hela lägenheten noga och kollade alla lås, med andan i halsgropen. Ringde N och fick stöd. Fy vad jag hatar det här! Jag hatar barn med mardrömmar, hatar att jag är så jäkla rädd själv för allt. Hur ska man kunna lugna när man själv är skraj? Jag vet ju att han drömmer mardrömmar, han gråter ibland i sömnen, eller gnyr. Ibland skriker han till. Men det är ytterst sällan han blir så rädd att han vaknar. Och att han dessutom ser ett "spöke" i hallen...
Det är sådana här kvällar som jag vill ha den där avlastningen. Inte pga vakennätter och tjatiga dagar, gråt och trots. Utan någon som kan sitta här och lugna mig. Vara trygg för mig. Att slippa sitta själv med andan i halsgropen. Någon annan som kan titta igenom lägenheten efter monster. Någon som kan trösta mig efter att jag tröstat mitt barn.
Nä fy.