Nu är vi hemma igen. Det har varit trevligt och mysigt, men samtidigt jobbigt; en trött mamma utan tålamod blandat med hela tjocka släkten är ibland inte en klockren kombo och jag bröt ihop lite fint sådär när Teodor hade kissat på sig för sjuttioelfte gången igår och gick och satte mig med Vilgot i ett annat rum och grina en skvätt. Kände mig allmänt som ett vrak under hela lördagen och som världens sämsta sällskap. Fast man måste kanske få ha sådana dagar också.
Dagen idag har dock varit lugnare och ungen hittade pottan och vi blev alla sams, dessutom var han torr i natt. Natten annars var dock jävlig med en bebis som höll konferans. Men man är ju van, ellä... Och söt som socker är han som tur är, då är allt lättare att uthärda...
Tågresorna har förflutit utan olyckor och på tågresan hem fick en sur Teodor sin dröm besannad när tågvärdinnan frågade om han ville följa med och ta alla biljetterna! Det ville han såklart så där fick gå, mellan biljettvagnen och henne, fram och tillbaka i hela tåget, och fråga folk var de skulle och önska dem en trevlig resa. Han var alldeles lyrisk av glädje efteråt, och tågvärdinnan berättade glatt att när de kommit till den tysta vagnen så hade hon viskat "Här inne måste man vara tyst", varpå Teodor gormat i högan sky "Nu måste ni vara tysta!!!!" när de gick in i vagnen. Hon hade haft svårt att hålla sig för skratt ;) Men det var väldigt skönt med sådan förstklassig barnpassning under tågresan, hon kanske såg hur sliten jag var?
Vilgot höll sig vaken från halv två fram tills att vi kom hem klockan halv sju så förhoppningsvis är han så utmattad att han sover lite bättre i natt i alla fall.
Just nu tvättar jag kalsonger och byxor för fulla muggar, när tvätten är hängd ska jag gå och lägga mig och imorgon blir det bara slappt slappt slappt och en massan mys, bara vi tre.