Igår pratade jag med Emilia om böcker. Jag är, som bekant, en boktokig person. Film är inte riktigt min grej, jag har svårt att koncentrera mig och tappar ganska snabbt intresset. Böcker däremot, kan jag läsa om och om igen om de är bra. Till och med om de är mediokra kan de streckläsas. Och det verkar som att min förstfödda illbatting har förvärvat min läslusta. Han smygtänder lampan vid sängen och läser när han tror att jag inget ser. Han protesterar högljutt när sagoläsningen innan läggdags är slut (vi läser två böcker varje kväll), och kan sina favoritböcker nästintill utantill. Ibland vill han inte ens titta på bilderna utan bara höra sagan. Även på förskolan har de kommenterat att han tycker väldigt mycket om att sitta och lyssna på saga. Vi har många böcker hemma, väldigt många. Nere i förrådet står en hel flyttkartong med barnböcker och hemma är det en full hylla med barnböcker. Igår lånade vi ytterligare fyra böcker från biblioteket. Det här är ju en egenskap som har hjälpt mig; att bearbeta känslor och att slappna av. Så jag är glad, att han läser och tycker om sagans värld.

Men den lille då, den fina lilla människan som jag älskar så innerligt. Shit vad jobbig han är när han vaknar hela nätterna. Ska detta aldrig ta slut? Ska det vara såhär nu, resten av tiden? Ska jag aldrig få sova igen? Jag känner mig ytterst labil i ärlighetens namn, jag behöver sömn!!! Varje kväll tänker och hoppas jag att NU, NU är natten då allting kommer att vända, nu kommer han sova 10 timmar i streck som alla andras lyxbebisar. Men likförbannat vaknar han hundra miljoner triljoner gånger, kinkar och grinar och bökar och vill tutta. Suck. Kan han inte läsa tankar?!